Från Facebook till tidningar.

[Xersize]

Det är fascinerande hur sociala medier kan fungera ibland.

 

Det hela började med att jag skrev ett inlägg i en grupp som jag är med i på Facebook, som heter What do you need help with today, buddy?. För de som inte vet vad det är för grupp så brukar folk be om hjälp med lite allt möjligt. Någon kanske ber om flytthjälp, någon kanske ber om tips för något osv. På sista tiden så har folk börjat be om pengar för olika saker, vilket har skapat lite tjafs i gruppen, men det har jag inte lagt mig i. Däremot, när jag började se inlägg som exempelvis "Hej! Min son fyller snart och han vill verkligen ha ett Playstation 4, men jag har inte råd! Någon som kan tänka sig att swisha lite till det?", då började jag fundera.

 

Jag skrev ett inlägg på sidan angående farorna med att konstant ge ett barn allting som de pekar på, enbart för att de pekar på det. Jag försökte förklara mig så respektfullt och ödmjukt som jag kunde, och sen tänkte jag inte mer på det. Men tolv timmar senare, efter att jag hade sovit, så hade bokstavligt talat tusentals personer läst och reagerat på inlägget, inte en enda kommentar var negativ, och jag hade fått ett meddelande från en kvinna på Expressen som frågade om jag kunde tänka mig att utöka texten lite och få den publicerad på deras Debatt-sida. Jag tackade ja, och dagen efter publicerades det, och finns att läsa här. I över ett dygn så var det även både den mest delade samt den mest lästa artikeln på Expressen Debatt, vilket jag faktiskt tog stolthet över. Det hamnade även i tidningen, där artikeln fick en helsida, igår.

 

Men det slutade inte där; inte ens fyra timmar efter att artikeln hade publicerats på Expressen så får jag ett meddelande från en kvinna som representerar Nettavisen i Norge. Då jag inte har så många kopplingar till Norge så jag hade inte hört talas om tidningen, och gör lite research. Det visar sig då att det är Norges största nättidning. Kvinnan i fråga hade snubblat över min artikel i Expressen och frågade om de fick göra en snabb intervju med mig, och skriva om artikeln. Det finns att läsa här, för de som kan norska.

 

Självklart är jag lite stolt över att det gick så bra för en artikel som jag inte ens försökt skriva från början, men mest så tycker jag att det är ganska fascinerande. Jag skriver ett litet inlägg, i en liten grupp, i sociala medier. Två dagar senare så skrivs det om det i tidningar i två olika länder. Internet är ganska häftigt ibland, faktiskt.

 

Jag saknar er, forumiter! Jag saknar forumet!

[Siana]

Känner igen mycket av det här!

Var väl lägre medelklass när jag växte upp, en fyrbarnsfamilj med föräldrar jagade av kronofogden. Det blev lite bättre under de senare åren, från när jag var omkring tretton år och så. Innan dess var det fruktrasonering, ärvda kalsonger och noll datorer/resor/konsoler som gällde. 

Jag tror det lärde alla barn i familjen att värdera pengar väldigt mycket. Vi är alla relativt sparsamma och ingen har haft pengabekymmer under uppväxten.

Jag har funderat lite på hur jag själv ska göra med mina barn; om pengar finns tycker jag inte nödvändigtvis man ska snåla, men samtidigt tycker jag det är viktigt att redan som ung förstå att det inte är så lätt som att peka på vad man vill ha för att få det. Köp handlar om prioriteringar och hårt arbete.

Kul att du fick så stor spridning med ditt inlägg! Forumet har varit här hela tiden, bara att börja hänga igen...   

 

Redigerad 12 januari, 2017 av Siana

[Henkibojj]

Bra skrivet! Hur mycket delningar etc är inlägget uppe i nu? Jag hittade facebookgruppen och konstaterade att jag aldrig skulle orka med att vara medlem i en sån grupp Visst, flytthjälp eller nåt sånt har jag inget problem med att folk begär (jag skulle säkert kunna delta rentav, om det är här i stan) men jösses vad spammig den väggen kändes.

Nåväl.

Jag har vuxit upp i medelklass eller kanske något över det rentav, men det har i sin tur dragits ned av att vi var fem syskon som skulle försörjas av bara pappas inkomst, som motsvarar en standard nyexad ingenjörs lön idag. Morsan jobbade inte mellan 1980 och 1995 så det är inte så lätt att ge fem barn mat, husrum, kläder, leksaker och vinterutrustning för utesporter med bara en persons inkomst och vissa bidrag. Det fick oss också att respektera pengar och de prylar vi hade. Vi behövde inte mycket, för vi hade varandras sällskap hela tiden. Ville man ha något till födelsedag fick det inte kosta mycket, både av rättviseskäl och att man inte kunde få vad som helst. Mycket skulle delas mellan syskonen och det skulle mycket till för att en pryl man ville ha också var något man fick. Det kastades inte dyra presenter utan det skulle vara rimligt och rätt.

Men jag skulle inte säga att vi bodde eller hade det fattigt; vi bodde i fin villa hela uppväxten i ett bra område, hade leksaker så det räckte och blev över, vi hade mycket Lego (som jag förstått är dyrt och har varit i alla tider) och åkte på resor varje år. Med bil och inom Sverige för det mesta, men ändå. Jag förstår att något så enkelt som en danmarksresa kan göra stora hål i plånboken för vissa familjer. Jag själv har fortfarande inte tjänat några direkta pengar utöver vad som täcker mina egna behov, så de som har barn i min ålder men inte högre inkomst än jag måste ju leva jätteknapert.

Den bakgrunden gör att jag fortfarande tänker "nämen... behöver jag verkligen den här grejen? Finns det inget vettigare att köpa i rimligare prisklass, och vad ska det täcka för behov egentligen?". Jag har inte köpt en pryl i onödan. Snarare köpt onödigt lite grejer, på gränsen till dumsnålhet.