Barnaga m.m.

[Vice.]

Om han inte vill det?

Kommer ni tvinga honom till det ändå?

Då får han stryk

[IceCandy]

Ni som blivit slagna under er uppväxt, har ni någon gång känt extra mycket att ni vill ta till våld i jobbiga situationer?

När jag var liten blev jag aldrig någonsin slagen eller liknande. Däremot kunde min mamma slita mig hårt i armen om jag var bråkig när vi hade bråttom någonstans. Dvs att hon tog ett redigt grepp om min hand och helt enkelt drog i den för att få med mig till vart vi nu skulle. Dock tog hon i hårdare än hon behövt många gånger - för på mig som bara barnet gjorde det rätt ont.

Om någon gör samma grej på mig idag, dvs tar tag i min hand och sliter till så att det känns som att armen skall lossna, så har jag noterat att jag verkligen blir aggressiv. Jag blir så arg så att jag vill kasta grejer omkring mig och skrika elakheter mot min omgivning och bruka våld i princip.

Blir aldrig så arg annars, utan det har varit dom gångerna någon gjort "armgreppet" på mig.

Så, ni som blivit utsatta för våld i barndomen - känner ni igen er? Eller är jag ett undantagsfall som känner som jag gör? Jag blev ju aldrig ens utsatt för våld egentligen, utan mer att mamsen var klåfingrig i vissa situationer då hon var irriterad.

[SilentViper]

Wall of text

Känner igen mig lite där också som liten men allra värst var det när vi var tre bröder och en syrra när vi triggade varandra och ja jag ångrar det som liten som jag betedde mig till och från(det var ytterstsällan) då man såg mamma grät då vi vart allt för jobbiga men då fick jag iallafall tankeställaren att jag gick ut och bad om ursäkt och gav en kram.

Det jag fick var att mamma eller pappa drog oss lite lätt i håret eller nöp till oss i örat för vi skulle sluta och ja det hjälpte iallafall på oss. Men syrran var lite värst som liten men när hon flyttade ut så vart det lite lugnare så när vi var bråkiga vi bröder så ringde pappa eller mamma alltid syrran så fick vi prata med henne eller så kom hon över.

Eller så vart det farmor eller faster som kom för dem fick oss lugna när vi inte lyssnade på föräldrarna. Då lärde mamma och pappa att det gick att hota med att "Nu ringer jag eran farmor eller faster så dem komma" Då vart vi lugna och slutade på direkten. Så vi fick inge slag eller nåt sånt utan det var bara att dem drog oss lite lätt i håret eller nöp till i örat.

Men jag ångrar iallafall dem gånger jag var som bråkigaste som gjorde att mamma grät det gav mig som sagt en tankeställaren att jag gick ut och bad om ursäkt samt en kram och sa förlåt då var allt lugnt igen.

[Plaisir]

Ni som blivit slagna under er uppväxt, har ni någon gång känt extra mycket att ni vill ta till våld i jobbiga situationer?

När jag var liten blev jag aldrig någonsin slagen eller liknande. Däremot kunde min mamma slita mig hårt i armen om jag var bråkig när vi hade bråttom någonstans. Dvs att hon tog ett redigt grepp om min hand och helt enkelt drog i den för att få med mig till vart vi nu skulle. Dock tog hon i hårdare än hon behövt många gånger - för på mig som bara barnet gjorde det rätt ont.

Om någon gör samma grej på mig idag, dvs tar tag i min hand och sliter till så att det känns som att armen skall lossna, så har jag noterat att jag verkligen blir aggressiv. Jag blir så arg så att jag vill kasta grejer omkring mig och skrika elakheter mot min omgivning och bruka våld i princip.

Blir aldrig så arg annars, utan det har varit dom gångerna någon gjort "armgreppet" på mig.

Så, ni som blivit utsatta för våld i barndomen - känner ni igen er? Eller är jag ett undantagsfall som känner som jag gör? Jag blev ju aldrig ens utsatt för våld egentligen, utan mer att mamsen var klåfingrig i vissa situationer då hon var irriterad.

Njae.

Jag tror mer att våldet jag fått utstå gjort att jag blivit mer accepterande.

Har ju hela tiden gått o fått stryk som liten och tänkt att jag inte får bli arg på det för då blir det bara värre.

[Boomer]

Jag trodde det skulle handla om barnsagor.

[Umberto]

Jag blev aldrig slagen som barn, däremot hände det väl att jag blev dragen i örat/håret eller nypt i nacken/armen och liknande... Trots det har jag inte utvecklat någon "armgrepps-aggressivitet" som den IceCandy skrev om. Fast å andra sidan är det inte många som vågar slita mig i armen längre.

Att slå barn är givetvis jävligt fel och inget som civiliserade personer sysslar med, däremot anser jag definitivt att föräldrarna ska få ta tag i ungarna. Ta dem i nacken eller armen och kasta dem i en snödriva eller liknande. Kanske en liten klatsch på rumpfläsket om de har öppnat julklapparna i förtid, nallat Jägermeister eller något annat allvarligt.. Det passar i synnerhet illbattingar av manligt kön - de ska sättas på plats, och det gör man effektivast genom att vara lite fysisk med de små ligisterna. Lite lätt smisk gör dem inget annat än gott.

Redigerad 20 november, 2011 av Umberto

[Frusciante]

Hej 1908.

[Mark]

Hej 1908.

Seriöst, vi vet vad du tycker om barnaga vid det här laget. Men dina 1-2 ord svar börjar bli lite väl irriterande nu. Försök vara lite konstruktiv i alla fall.

[Tweak]

Visst har det med sin egen uppfostran att göra, vad man sedan för vidare själv. Och ja, det handlar absolut om att man själv gör ett val. Min farfar blev piskad med skärp á la Ondskan när han var ung tonåring, och säkert upp i myndig ålder. Min pappa blev slagen i bakhuvudet med öppen handflata, och i viss mån åkte säkert linjalen över fingrarna av lärare i skolan. Jag själv har blivit slagen med öppen handflata i bakhuvudet och knäppt på nosen av min far. Jag talar inte om ett måttat slag i full kraft, utan en lätt lavett som fungerade som en tillrättavisning i de stunder när jag helt enkelt inte har varit möjlig att tala vett in i.

Det var senast förra veckan som jag, min bror och min far talade om dessa händelser och han har själv påstått att han gjorde det för att det var så han själv blev uppfostrad, och gav oss samma form av behandling av ren reflex. Han berättade också att han ångrade det väldigt mycket sekunden efteråt, och det tror jag säkert, men jag tror också på att det hjälpte honom med att tygla mig när jag betedde mig som allra värst. Jag förstår att han gjorde det de gånger han var tvungen. Det här var absolut ingenting som försiggick på daglig basis, utan endast då det inte fanns någon annan utväg. När jag kom upp i de yngre tonåren lärde jag mig ganska snabbt att undvika att bete mig som en idiot. Dels för att min mamma hade förmågan att tala in vett i mitt huvud, och dels för att jag inte hade någon lust att få ett slag i bakhuvudet av min pappa. Det var en jämn, fin balansgång från deras sida.

Med det sagt så tycker jag att det till viss mån är ok att ta till med lätta hårdhandskar mot sitt barn i nödfall. Ni andra, typ alla, vart tycker ni själva att gränsen går? Är det ok att hårt rycka tag i sitt barns arm när han/hon går över gränsen? Skaka om honom/henne? Nypa tag i örat?

Det är väl egentligen ingen extrem åsikt du har men jag tycker ändå det säger en del att din farsa ångrat sig sekunden efteråt. Sen det där med att du lärde dig att inte bete dig som en idiot baserat på lika delar vett och lust att slippa bli slagen, det är ju bara sorgligt.

Klart man kan ta sin unge i örat, i armen eller i nacken, men tror det går en gräns någonstans därefter som man känner rätt väl (just som i att din pappa faktiskt ångrar sig efteråt), men å andra sidan har det nog också att göra med i vilken utsträckning man använt "våld" i uppfostran innan.

[Gof]

Jag blev aldrig slagen som barn. Och jag kan väl gott säga att jag skulle ha mått bra av en fet jävla lavett då och då. Jag var odräglig som barn.

[Djingis]

Jag blev aldrig slagen som barn. Och jag kan väl gott säga att jag skulle ha mått bra av en fet jävla lavett då och då. Jag var odräglig som barn.

Det är du fortfarande, snorunge!

Självklart är det fel att slå barn. Det gäller som förälder att sätta gränserna tidigt när barnen är små, som min mamma gjorde och det tackar jag för att hon gjorde det.