Den ångestladdade tråden

[P-C]

Vi alla får ångest över olika saker. En känsla av ett extremt psykiskt obehag som bara sprider sig genom kroppen. Man känner att man bara vill stänga av och sluta existera en stund. Känslan kan komma av en tanke, ett visst ljud, en handling eller ett hemskt minne. Så trådens frågeställning är enkel: Vad ger dig denna känsla av ångest?

Jag kan öppna med två saker:

Den första är livet vilket är ganska vanlig sak att ha ångest över och min oro ligger i dess längd men inte i det att det är kort, vilket verkar vara en ganska allmän uppfattning ("livet är kort, lev varje dag som det vore den sista!" och annat strunt) utan att det är så otroligt långt. Och att det är så mycket som ska göras. Att bygga ett liv och sen leva det flera gånger om min nuvarande livslängd! Jag är snart 21 men känner redan att jag upplevt så mycket och tanken att uppleva så mycket mer är skrämmande. En framtid, en oändlig rad av dagar som sen belönas med att plötsligt sluta existera. Samtidigt är den konflikten mellan att inte vilja existera för länge och rädslan för att inte existera alls också oroande. Jag har ett liv och jag är speciell som får leva det i en ganska välstadgad del av världen under ganska fridfulla förhållanden men samtidigt vill jag ibland inte ha med det att göra, jag bad inte om detta, vilka är ni att förvänta er att jag måste leva det? Att bara tänka på det konceptet ger mig ångest.

Så, den andra delen är min egen naivitet. Till exempel: Jag försöker mig på något och när det inte lyckas känner jag mig så otroligt fånig och dum som trodde att jag skulle lyckas från början. Att jag berättade för folk "jag ska göra detta, jag klarar detta" och i efterhand skapar mig minnesbilder av deras blickar som jag trodde då sa "ja, det kan du" men i efterhand säger "vem försöker du lura?".

Öppna era hjärtan nu, kamrater.

[kobbe]

Prestationsångest, rätt ofta faktiskt . Vill ha fina betyg och är allmänt skötsam och känner att "det är inte jag" att ha låga betyg. Har börjat att fundera på varför jag måste ha fina betyg och gå på högskola. Sen då, ett bra jobb. Det känns lite för platt för min smak, så ytligt. Mitt liv har handlat rätt mycket om att "klara" skolan och sedan börjar livet efter det, att denna tiden bara är ett tisfördriv medans man går skola :/.

Känner att jag gärna hade levt lite primitivt i några veckor för att få någon slags disktans.

Ska dessutom ta ett rätt stort beslut om högskola innom loppet av 1 månad som kommer ändar mitt liv. Tänker rätt ofta på vad jag som hade kunnat/kommer hända i mitt liv om jag tex inte väljer högskola. (kanske startar tråden "vad hade du kunnat bli" ifall allting föll annorlunda).

Lol, skrattade åt googleannonserna nyss

Känner lite tvärtom mot P-C och att man har för lite tid, högskola 5 år ch jag är helt plötsligt 24 år redan!

Som ni kanske förstår är jag väldigt planerande men uppskattar oplanerade saker (glömde ordet) mest i värden, oväntade saker är det bästa! Sålänge det är roligt i alla fall.

[xstreem]

Inför och efter studenten kände jag grov ångest. Visste inte alls vad jag skulle göra med mitt liv, och jag ville helst bara sticka hemifrån och fly undan ett par veckor. Jag började fundera en hel del på hur detta skulle gå till, men förstod till slut att jag det inte var en möjlighet. Istället tog jag en helg ledigt från livet och begav mig ut ensam (med 25kg packning) och vandrade till Ales Stenar (cirkus 8 mil från var jag bor). Det var en bra upplevelse, och jag fick mycket tid att tänka över saker.

I nuläget känns ångesten som ett distant minne. Jag är lycklig och försöker göra varje dag till en härlig dag.

[Frenzy]

Motivationen är något som har lämnat mig totalt. Visst har man fortfarande ambitioner, men det är svårt att ta tag i något när det är en utmaning att bara ta sig ur sängen på "morgonen".

[ZcruweN]

Jag får ångest över att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv än!

Vill jag fortsätta plugga eller vill jag jobba? Jag ligger och grubblar så förfärligt mycket om nätterna!

Sen får jag ångest också för att jag inte umgås så mycket med folk längre!

Jag har egentligen blivit skadad sen skolan när det gäller människor, jag var ju den mobbade ungen genom skolan och hade sjukt dåligt självförtroende just då, vilket gjorde mig till ett easy target.

Numera så har jag isolerat mig lite och vågar inte umgås så mycket med folk längre, även fast jag egentligen vill.

Just härute där jag bor har jag sagt upp istortsett all sorts social kontakt med gamla vänner (mest för att dom är svin) och när jag umgås med folk är det några enstaka ifrån stan!

Jag vill inte känna mig människoskadad på det här sättet T_T

[L_Voll]

Fick en rejäl ångest nu när jag var tvungen att ta tag i mitt liv igen. Till sommaren ska jag till Sverige och antagligen jobba eller studera vidare. Hittade inga utbildningar som passade mig och sket i det, vilket va väldigt skönt faktiskt.

Har också lite familjeångest, man ska ha så och så många förhållanden innan den rätta och man ska ha varit ihop några år innan man skaffar barn, och jag vill bli pappa senast vid 30, så då är det bara 6 år kvar att fixa allt det där.

[kobbe]

Fick en rejäl ångest nu när jag var tvungen att ta tag i mitt liv igen. Till sommaren ska jag till Sverige och antagligen jobba eller studera vidare. Hittade inga utbildningar som passade mig och sket i det, vilket va väldigt skönt faktiskt.

Har också lite familjeångest, man ska ha så och så många förhållanden innan den rätta och man ska ha varit ihop några år innan man skaffar barn, och jag vill bli pappa senast vid 30, så då är det bara 6 år kvar att fixa allt det där.

+1 faktisk! Vissa skaffar ju barn senare, 35 kanske men då är föräldrarna "gammla" är barnet är ungt och inte lika aktiva. Så ska barnet ha en bra uppväxt eller vill föräldrarna leva gott länge innan de skaffar barn? Sig själv eller barnet?

[Vice.]

För utom m in dödsångest har jag ångest över mitt liv. Vill plugga men orkar jag? Kommer jag ens att klara det? VAD vill jag plugga till? Har inte en aning. Ni som pliuggar, hur kom ni fram till vad som var rätt?

[kicken]

Ständig ångest när jag väl tänker på det. Speciellt framtiden short-term. Har bara två alternativ, men har ingen jävla aning om vad jag ska satsa helhjärtat på.

Redigerad 22 mars, 2011 av kicken

[Siana]

Extrem ångest över mitt körkort. Övningskörde en hel sommar, kom till Eksjö, prickade teorin direkt men sedan kuggade jag sönder uppkörningarna. Sedan dess har jag inte orkat försöka igen. Det suger så mycket pengar och jag känner mig inte längre som en värdig förare när jag har misslyckats så mycket. Har burit på denna klump i mage i ett halvår nu, och längre lär det bli.

[P-C]

Jävlar vilket gensvar. Sjukt kul att folk vågar öppna sig och så känner man sig ju mindre ensam med sin egen klump i magen.

[Mathias]

De små sakerna ger mig ångest.

"Gjorde jag bort mig nu?"

"Borde jag ha sagt någonting annat?"

"Vad tycker han/hon om mig?"

"Vad gör jag här?"

Framförallt handlar det om en rädsla för vad andra personer tycker/tänker om mig (kan ske om jag går förbi någon jag aldrig träffat eller lär träffa igen på en trottoar, eller andra löjliga tillfällen). Det hela grundar sig självklart i dåligt självförtroende och en osäkerhet i att vara ensam bland andra människor.

Jag jobbar på det, men för att dra ett exempel har jag i många år haft svårt för att handla vissa saker i affärer. Exempelvis känner jag mig uttittad när jag är ensam och att handla exempelvis godis på en torsdag väcker.. "Undrar vad de tänker om mig som bara köper godis", sedan vänder jag om och köper något onödigt för att godisbiten inte ska sticka ut.

---

Sedan har jag en stor jävla klump i magen som jämför alla alternativ jag har haft i mitt liv. Valde jag rätt utbildning? Vad hade hänt om jag hållit kvar kontakten med honom/henne? Borde göra ditt/datt? Detta är lite större saker och ingenting som egentligen dyker upp dagligen, men vid alla tillfällen då jag tänker lite djupare och sorterar tankar. Den ångesten har gjort att jag aldrig tänker ofrivilligt. Jag sitter aldrig och filosoferar, utan tar en promenad varje dag innan jag ska sova för att rensa tankarna. När jag ska sova tittar jag på film eller serie för att fokusera på annat.

---

Jag ser inte mig själv som en ångestfylld person, men den finns där och jag tror inte att det finns någon som lever utan den. Spännande dock att se hur olika saker alla har ångest över. Några av de saker ni nämnt kan jag känna igen mig i, medan vissa saker låter lite löjliga. Precis som jag antar att mycket av det jag skrivit nu kan låta löjligt för vissa. Men det är väl det som är spännande också, hur olika alla kan reagera och tänka angående olika saker.

+ För trådstarten.

[Misterwhoopee]

Jag har ett liv och jag är speciell som får leva det i en ganska välstadgad del av världen under ganska fridfulla förhållanden men samtidigt vill jag ibland inte ha med det att göra, jag bad inte om detta, vilka är ni att förvänta er att jag måste leva det? Att bara tänka på det konceptet ger mig ångest.

Känner igen mig i "bad inte om detta"-tänket. Jag känner ofta att jag bara anpassat mig till ett samhällsklimat som egentligen är ganska ohälsosamt på så många sätt. Men jag kommer inte försöka göra något åt det...

Sen slår tanken ofta mig typ: "-Här sitter jag och äter min semla och alla bara dör överallt i världen. Och jag gör inget åt det och kommer inte göra något åt det heller..." men jag har ju inte bett om att det ska vara så heller.

Får ångest av dåliga relationer i omgivningen också. Var exempelvis på jobbet en gång och delade post i ett hus, mötte en hunsad man som gick in i en lägenhet och direkt hörde man en kvinna som började skälla på han "HUR kunde du tro att jag menade SÅÅ??! blablaba" Gick sedan och tänkte rätt länge på om man hamnar i en sådan relation, och så gör man inget åt det.

Får lite ångest av facebook också eftersom jag känner mig mer som en snokare än en som får info delad med sig.

Det var väl all ångest för nu.