Senast genomspelade spel

[Crusader]

Dragon Age II

Familjen Hawke flyr Ferelden när The Blight förstör deras hemstad och beger sig till Kirkwall på andra sidan havet. Men att starta ett nytt liv verkar lättare sagt än gjort, speciellt när konflikterna mellan Magiker och Templars blir värre samtidigt som staden oroar sig för de Qunari som har sökt skydd i staden efter ett skeppbrott i väntan på ett nytt skepp som aldrig verkar komma. Det här är historien om den äldsta av syskonen Hawke och resan till makt påväg mot ett krig som ingen vill ha.

Uppföljaren till Bioware's kritiker rosade RPG Dragon Age: Origins som tar serien i en helt ny riktning. Borta är den tysta hjälten, möjligheten att välja ras och den episka resan. Istället måste man spela en människa (men kan fortfarande välja kön och klass) och spelet utspelar sig till största delen i Kirkwall med några utflykter i det närliggande området runtomkring. Spelet är också mer actionbetonat, dels för att striderna ska vara smidigare och häftigare men mäst för att locka fler till att spela utan att skrämma bort de gammla fansen. Tyvärr så har de även kortat ner de quest som finns i spelet då inga av dem är vad man skulle kalla långa. De flesta är kortare än någon quest i Dragon Age: Origins var och de längsta (om man bortser från DLC) är i samma längd som de kortare questen i Dragon Age: Origins var, något de fick mycket kritik för och något de har lovat att bättra i 3:an. Spelet har istället många fler quest än första spelet hade men det är en klen tröst.

Man kan förstå de flesta ändringar. Handlingen i DA2 hade varit omöjlig att göra som annat än människa, rösten på huvudkaraktären gjorde också mycket för spelet. Att det bara utspelar sig i Kirkwall var också något som handlingen krävde men den korta utvecklingstiden (bara 1 år) hade också med det att göra. Ett av de största problemen som den korta utvecklingstiden orsakade var att väldigt få av ens beslut från Dragon Age: Origins (man kan föra över sin sparning och beslut från första spålet) hade någon effekt på spelet och de som hade det hade bara så effekter. De har till största delen ignorerat de slut man fick i första spelet och gjort att mycket handlar om ett default slut. Anders är ett bra exempel där de hade kunnat skapat förklaringar för att han är i Krikwall trotts slutet på förra spelet men valde att istället ge honom en standard bakgrund i Dragon Age II.

Ens companion kan inte byta rustning vilket känns lite tråkigt (lootning känns tråkigare när man bara gör det åt 1 karaktär) men jag förstår att de ville att varje karaktär skulle se unik ut. I första spelet så klädde sig typ alla likadant.

Men där är också saker som jag inte förstår varför. De korta questen som uppenbart var gjorda för att inte skrämma bort Casual Gamers men det irriterade istället deras fans. Med tanke på att man kan spara överallt i spelet så var det en väldigt onödig sak, En annan sak var att de satte in förmycket strider. Alla quest handlar om strider och många strider verkar inklämda och krystade som att de bara letade ursäker för att ha strider istället för att det passade. Det gör också att man många gånger i spelet tvingas döda goda människor eller allierade pga "missförstånd". Ett vanligt senario är att man undersöker en sak, träffar på en grupp som tror man är en fiende och anfaller och sedan blir det en överlevande kvar som man förklarar för/förklarar för en att det hela var ett missförstånd och att man igentligen inte är fiender vilket leder till en axelrykning från alla inblandade trotts att man precis har dödat ett 20:tal oskyldiga eller allierade. Väldigt störigt.

En annan sak jag retar mig på är att i ett försök att göra gråskala har gått aldeles för långt. Tanken de hade var att få folk som innan ansåg att magiker borde vara fria, att ändra sig och motsatsen. Men det hela blev mer svart än grått. I hela spelet så träffar man typ 2 magiker som inte är onda, galna eller använder förbjuden magi (men då räknar jag bara de som har en talande roll) för typ var ända jäkla magiker man stöter på är det. Faktum är att man möter fler snälla och goda Templars än snälla och goda magiker och det stör mig. Jag förstår viljan att visa att det inte är så enkelt som att några är goda och några är onda men de går aldeles för långt IMO.

En sak de fick mycket kritik för var att de återanvände många platser. Inget känns unikt för man får se det många gånger till och det känns fel att platser som ska vara på totalt andra ställen ser exakt likadana ut. Med tanke på att spelet redan återanvänder ställen genom hela spelet (tror inte man fick se något större nytt i akt 2-3) så gör det här att man verkligen tröttnar på ställena.

Spelet är uppdelat i 3 akter (plus en prolog). Orsaken är att spelet utspelar sig under 7 år så spelet gör ett hopp på 3 år vid 2 tillfällen (och ett hopp på 1 år i början). Det har både bra och dåliga saker med sig. Det bra är att i början av varje akt så är där mycket nytt igen (quest, samtal med companions osv.) och man får en känsla av att tiden går. Det dåliga är att man känner som att man missat något. 3 år är en aldeles förlång tid och får en att känna att man tappat kontakten med världen. Lite som en omstart. Och det gör att de flesta som tröttnar på spelet tar en paus just när det blir en ny akt. Vet själv att mitt intressa dalnar lite då.

Handlingen i spelet känns tyvärr också mycket mindre sammakopplaqt än första spelet. Där är en röd tråd men ingen igentlig huvudhandling. Den handling som ska vara spelets huvudhandling börjar inte riktigt fören i Akt 3. Speciellt akt 2 känns som en avstickare från spelets handling.

Spelet berättas ur en av Hawke's companions perspektiv vilket är en intresant idé. Tanken var att man skulle få veta effekterna av ens handling innan spelets slut. Men problemet är att där är aldeles för få handlingar och val som tas upp där så det hela funkar inte riktigt som tänkt.

Ett av spelets största fel är att de övergav det. När spelet fick en massa negativ respons så bestämde de sig för att lägga all kraft på Dragon Age 3 och strunta i planerna de hade för Dragon Age 2. De hade planerat en Expantion som skulle avsluta Hawke's story (som lämnades lite oavslutad i slutet) och flera DLCer. Alla de planerna skortades och de saker de ansåg vara för viktiga flyttades över till Dragon Age 3. Saken är den att de gjorde precis samma sak med Dragon Age: Origins fast där för att de fick en sådan hit. De planerade en avslutande Expantion och fler DLCer men bestämde sig för att skrota dem och jobba på att släppa Dragon Age 2 tidigare istället (kanske hade EA med saken att göra) vilklet fick fans att känna sig svikna då de hade lovat minst 1 år med DLCer till spelet. Ännu värre är att de slutade att fixa buggar och uppdatera spelet också vliket gjorde att många buggar blev ouppklarade (ich de gjorde samma med DA2).

Det har som tur är släppts en bok som avlutar lite av de lösa trådar som spelet lämnade men det är synd att det ska krävas media-byte för att ge avslutning.

En annan sak jag har väldigt svårt att förstå är den extrema omdesignen av spelvärlden. I ett försök att ge Dragon Age II en unik stil så förändrade de mycket av utseendet på seriens varelser (framför allt Drakspawn som ser totalt annorlunda ut och mycket tråkigare), de olika raserna och några ikoniska karaktärer. Saken är den att ja, och många andra, gillade stilen som första spelet hade och tycker förändringen inte bara är irriterande onödigt utan dessutom bryter sammanhanget mellan första och andra spelet. Och trott deras snack om att "den nya designen är här för att stanna" så har de medellat att de ändrar stilen IGEN till nästa spel (fast då för att göra en hybrid mellan 1:an och 2:an).

Spelet är iallafall bra och har förbättrat mycket av mekaniken från första spelet även om en massa andra saker har blivit sämre. DLCerna var också mycket bra ("Legacy" och "Mark of the Assassin") och de bästa, för att inte säga längsta, questen i hela spelet (vilket inte säger lite). Bra röstskådespelare, intresanta karaktärer och i grunden an bra handling.

Bra:

- Välskrivna karaktärer och handling.

- Bra röstskådespeleri och fin musik.

- Mycket mer samtal med sina companions och de får en djupare handling än companions hade i första spelet.

Dåligt:

- Samma sak helatiden. Förlite variation. Förkorta quest. Förmycket fokus på strider. Och man tröttnar snabbt på att se samma ställen helatiden. (och då menar jag inte bara de återanvända kartorna)

- För osammanhängande handling och aldeles förmånga "gråzoner".

- Omdesignen gör att man ibland har svårt att se kopplingen mellan första och andra spelet, speciellt Darkspawn.

Sammanfattning: Ett spel från RPG-Kungen Bioware som inte alls lever upp till förväntningarna men trotts det ligger högre än mycket annat där ute.

Betyg: 4 magiker av 5.

Arcanum: Of Steamworks and Magick Obscura

Under de senaste årtionden har teknologi kommit till den magiska världen Arcanum tackvare ångmaskinen, något som har orsakat många konflikter och strider då teknologi och magi följer två olika lagar och därmed ställer till problem för varandra.

En av de nya tekniska underverken är en Zeppelinare som du just nu åker med. Men plötsligt anfaller Orcs i omöjliga flygande maskiner och det hela slutar med en förödande krach där bara du överlever. Tillsammans med en mystisk munk vid namn Virgil, som påstår att du är en reincarnation av en Elvisk hjälte och frälsare som dog för 2000 år sedan, måste du nu ta reda på varför ditt skepp blev anfallet och vad som pågår samtidigt som en grupp mystiska assassins ständigt jagar dig för att stoppa dig.

Ett klassiskt isometriskt Steampunk RPG signerat Troika Games som var välkända för sina fantastiska men buggiga RPG. Det samma gäller här. Ett fantastisk, stämningsfullt spel med underbar musik och spännande mystisk handling som också har sina irriterande buggar. Som tur är så är det inga större buggar utan mer småsaker.

Spelet påminner väldigt mycket om Fallout 1-2 bara det att det utspelar sig i en helt annan värld där magi existerar. Stridsystemet, grafik och design påminner annars väldigt mycket om dem. Med andra ord, har man spelat de gammla Fallot spelen så kan man rätt enkelt lära sig spela det här också. Men jag rekomenderar att man kollar in manualen först för där finns en massa funktioner som kan vara svåra att räkna ut annars.

Ett problem är att spelet är extremt svårt i början. Man ska ha tur om man lyckas överleva de första fienderna då man är så otroligt dålig på precis allt. Man har typ ingen chans att träffa fienderna med sina attacker så allt hänger på Virgil som tyvärr inte heller är så värst bra. Ironiskt nog så är det raka motsatsen mot slutet då de flesta fiender plötsligt är simpla att besegra.

Handlingen är, som sagt, väldigt intresant och framförallt mystisk. Spelet är ett stort mysterium där man ska lösa en mystisk gåta och ta reda på vad som har hänt och vad som pågår. I början tyckte jag faktiskt att spelets handling var lite tråkigt. Känndes inte alls så episkt som man väntar sig i ett sådant här spel. Men det ändrar sig snart och innan man vet ordet av så längtar man till nästa twist i handlingen för att komma närmare lösningen på det hela. Sällan har jag spelat ett av den här typen RPG där handlingen har varit så pass intresant som den är här.

Som vanligt med den här typen av RPG så har spelet en massa olika och vissa underliga karaktärer som kan följa med en och hjälpa en på äventyren. Vissa är goda, några få är onda och de flesta är neutrala och följer dig vem du än är. Några av dem har dessutom röstskådespelare men man önskar att fler hade det då det blir att man tar de med röster med sig. Några av de tysta märker man dessutom att de var tänkta att ha röster men att det kliptes bort i brist på tid.

Man kan rätt mycket bygga upp sin karaktär som man vill, välja kön, ras och bakgrund. Och bland färdigheterna kan man välja fritt så man kan skapa vilken karaktär man vill. Det ända som begränsar är ballansen mellan magi och teknologi.

Man kan också göra en hel del val i spelet och de flesta påverkar slutet. Man kan spela ond och även då de flesta möjligheterna där handlar om att döda folk när man vill så finns där tillfällen då man får göra onda val och det känns som att det är lite fler sådana val än det brukar vara i den här typen av spel.

En av spelets mäst imponerande delar är magi/teknologi systemet där de har byggt upp lagar om hur det ena har effekt på det andra på ett sådant avancerat sätt att det är svårt att förstå. Det enklaste sättet att förklara är att magi bryter mot teknologins lagar och teknologin bryter mot magins lagar. Om men magiker skjuter ett eldklot mot en tekniker så kan klotet falla ner i marken för enligt teknologins lagar så är det omöjligt att skicka iväh eldklot på det sättet. En tekniker kan skjuta en pistolkula mot en magiker men eftersom magins lagar är att fysikens lagar inte stämmer så kan den kulan svänga och flyga åt ett annat håll. Om en person då försöker använda både teknologi och magi så blir det hela en strid mellan de två och personen kan aldrig bli riktigt bra på något av dem utan att den andra får ge med sig.

Bra:

- Intresant och mystisk handling i ett stämningsfullt Steampunk spel.

- Bra röstskådespeleri och fin musik.

- Många beslut som har effekt på slutet. Fler än man tror när man spelar.

Dåligt:

- Buggar och bra saker som klippts bort pga tidsbrist. Men betydligt mindre än deras andra spel.

- Lite för tysta kompanjoner man har med sig. De pratar inte med varandra och man har väldigt lite att prata med dem om.

- Extremt svår början som kan få de flesta att ge upp, använda fusk eller tvingas spara under strider.

Sammanfattning: Ett klassiskt isometriskt Steampunk cRPG från Troika med allt som det innebär, på både gott och ont. Men ett spel jag klart kan rekomendera till alla som gillar den här typen av RPG!

Betyg: 4 ångmaskiner av 5.

Hitman 2: Silent Assassin HD

Efter att ha fått veta att han är en klon och dödat de andra i labet så har 47 sökt en ny väg i ett kloster i Sicilien. Han är trött på allt dödande och vill finna frid. Men snart kommer det förflutna tillbaka och han tvingas åter ta jobb som lejd mördare.

Uppföljaren till succé spelet Hitman: Codename 47 från år 2000 (ett spel som få Hitman fans har spelat då det är för gammalt för nya datorer och är det ända som aldrig har släppt igen).

Ett spel som är väldigt kul att spela. Men som också har en del jobbiga buggar som förstör. Då spelet går ut på att man ska mörda folk i det dolda så är det väldigt viktigt att saker fungerar som de ska. Tyvärr finns det buggar som för att vissa uppdrag blir en mardröm. Framför allt om man vill få Silent Assassin (inte bli upptäkt, bruka onödigt våld eller skjuta). Jag har tyvärr råkat ut för alla möjliga sorters buggar. De jobbigaste har varit de gånger då förklädnader plötsligt inte funkar utan alla direkt ser att du är en fiende. Då förklädnader är en extrem viktig del av spelet så är det verkligen ett problem. En annan något vanlig bugg är att alla fiender plötsligt vet var du är och spring efter dig utan att du har gjort något.

De flesta uppdragen har flera sätt man kan klara dem på. Ett t ex hade att man kunde snipa med ett gevär från 2 olika ställen eller använda bilbomber på båda målens bilar. Men buggar gjorde att bara ett alternativ funkade för mig. Att snipa från ena tornet orsakade alla NPCer på kartan att plötsligt veta exakt var man är och springa dit i hyperfart, något som gjorde det omöjligt att komma undan. Och när man satte fast första bilbomben så börjar de gå mot sina bilar så man hinner inte sätta en på den andra också.

Där var ett annat ställe man ska smyga sig på en fiende och strypa honom (man har inget annat val då man saknar vapen) men han upptäcker alltid en och vänder sig om något som ingen NPC ska kunna göra.

Men trotts alla jobbiga bugga så är det ett fantastiskt roligt och underhållande spel. Även om strypandet är sågott som omöjligt om inte fienden står stilla med ryggen mot dig under en längre stund.

Handlingen fick jag tyvärr aldrig något grepp om. Jag förstod aldrig vad som hände eller hur saker låg till. Det kändes som att de gjorde en grupp banor och sedan försökte komma på en bakomliggande handling. Handlingen har en massa plotholes och leder aldrig någonstans.

Samma gäller de återkommande karaktärer spelet har. man får aldrig lära känna dem. Framförsllt inte skurken. Man fick aldrig veta vad han ville eller varför.

Grafiken är rätt OK för ett så gammalt spel. Kanske beror det på HD? Och musiken är underbar. Ett helt fantastiskt soundtrack. Och en bit som jag kände igen från någona annanstans men kan inte komma på var. Kanske som trailer till ett annat Hitman spel?

Hur som helst är det ett spel jag rekomenderar. Bara man har tålamod. Fast om man inte tänker köpa HD Trilogy packet så kan man utan problem hoppa över den här och ta ett av de senare spelen istället.

Bra:

- Många sätt att döda fiender.

- Rätt stor variation på de ställen man gör uppdragen på.

- Underbar musik.

Dåligt:

- Buggar som gör uppdrag svårare än de behöver vara och förstör det roliga genom att ta bort valmöjligheten.

- Att strypa/söva folk eller på andra sätt oskadliggöra dem utan att skjuta är extremt svårt och på gränsen till omöjligt om de inte står stilla med ryggen mot dig en längre stund.

- Usel handling som man aldrig hänger med i, fattar eller hinner bry sig om.

Sammanfattning: Ett roligt spel som ibland blir onödigt svårt pga buggar men ändå värt att spela.

Betyg: 2,5 Pistoler av 5.

Redigerad 1 maj, 2013 av Crusader

[Mark]

The Walking Dead: Episode 1-5

Första spelet jag faktiskt har gråtit till, herregud.

[VaXXoR]

State of Decay

Senaste spelet jag spelade igenom var State of Decay. Ett zombie spel som säljs just nu som ett arcade spel på XBLA. Spelet börjar med att man är på en strand där man blir attackerad av zombies. Spelet går ut på att hitta andra överlevande och skapa ett team av människor. Man bygger upp delar av sin bas, så som sovplatser, medicintält, trägård och så vidare. Det gäller att ta reda på vad som händer och vad militären håller på med. Den vanliga "vad är det som händer?" frågan som ofta dyker upp i zombie saker.

Spelet är faktiskt väldigt kul och underhållande! Finns nog inget spel som är likt det när det kommer till gameplay. Mycket handlar om att du måste bygga upp saker och hålla dig säker. Scavenge är livsviktigt eftersom du måste hitta mat, medicin, ammunition, vapen och byggmaterial m.m.Det kommer även upp gånger där du kan få åka iväg med en annan överlevande för att träffa andra grupper och göra byten. Kommer din trust mätare upp till max med en grupp kan du fråga om dom vill joina din egen grupp av överlevande.

Spelet har sina problem. Buggar, texturer kan försvinna och låg frame rate kan dyka upp. Men spelet ger ändå en bra underhållning och jag rekommenderar det starkt. Är man en sucker för zombies får man inte gå miste om det. Just nu finns det bara på XBLA vilket är lite synd för dom som inte spelar xbox.

Kul spel och hoppas på en fortsättning!

4/5 Zombies

[Crusader]

Tex Murphy - The Pandora Directive

Året är 2043. Privat Detektiven Tex Murphy har använt pengarna han fick från sitt förra fall till att bygga ut sin lägenhet med 2 extra rum. Nu tar han sig ann sin största utmaning hitils, att hitta vägen in i tidningsförsäljaren Chelsee's hjärta. Samtidigt får han ett nytt fall av en fin gentleman, att hitta en gammal vän som han inte har sett på många år.

Vad som först verkar vara ett enkelt uppdrag visar sig snart vara ett livsfarligt och kompliserat äventyr involverat seriemördare, konspirationer och legenden om rymdskeppet som sägs krachade i Roswell, 1947.

4:e spelet i serien om den smått klantiga snabbkäftade Tex Murphy, andra spelet som låter spelaren utforska platserna i 3D och har full videosekvenser med riktiga skådespelare i mellansekvenser och samtalsscener. Uppföljare till Under a Killing Moon, som många anser var spelet som startade serien på riktigt.

Ett spel jag har ägt i ca 13 år men inte kunnat spela fören nu, då spelet var förgammalt för min dator. Tackvare GOG.com så kunde jag, och alla andra fans, äntligen spela det här spelet!

Jag var lite rädd att spelet inte skulle leva upp till förra spelet. Under a Killing Moon har haft en sådan gigantisk betydelse i mitt liv, för att det troligen var det allra första PC-spelet jag köpt och presenterade mig till Noire och Privat Detektiv genren som jag har älskat ända sedan dess och mycket av min klädstil och identitet upptäckte jag tackvare min kärlek till det här spelet. Så ett nytt spel med ny musik och ny handling skrämde mig en aning. Antagligen är det lite orsaken att det tog mig så här länge att faktiskt ta och spela det då jag nu ägt det ett par år.

Men till min överaskning så visade sig det här vara bättre än Under a Killing Moon. Större handling, collare mellansekvenser och mer action, större valmöjigheter på dialoger, 3 olika varianter av Tex Murphy att spela som (Snäll, vanlig eller självisk) med 6 unika slut, 10 kapitel med många platser att åka till och mängder av nya intresanta pussel. Om förra spelet var ett expriment så är det här spelet de ville göra.

De flesta av de älskvärda grannarna är tillbaka, alla spelade av samma skådespelare som gjorde dem älskvärda i förra spelet.

Bra:

- Underbar humor, härlig musik och Tex Murphy.

- En intresant och spännande handling med massor av underliga och intresanta karaktärer.

- 3 olika sätt att spela och 6 unika slut.

Dåligt:

- Vissa pussel är lite väl extremt svåra. Några kräver större mattekunskaper.

- Ett par kapitel är lite sega då de bara har utforskning och pussel. Man saknar att kunna prata med folk.

- Ljudet funkar inte helt som det ska på dagens datorer. Ibland blir det höga Musse-pipiga ord i texten.

Sammanfattning: Den älskvärda snabbkäftade klantiga Privat Detektiven Tex Murphy är tillbaka med mer crime-noire.

Betyg: 4,5 kinesiska puzzelboxar av 5.

The Walking Dead: A Telltale Game Series - Season 1

Lee har precis blivit dömd för mord och är påväg till fängelset när helvetet bryter lös. De döda vaknar och anfaller de levande som i sin tur blir nya vandrande döda. Tillsammans med en 8-årig flicka vid namn Clementine måste Lee nu överleva en värld som bara blir mörkare och hemskare ju längre tiden går samtidigt som han måste bekydda flickan från alla fara, både från de döda och levande, och lära henne att överleva.

En äventyr spelserie i episod-format, utvecklat av Telltale Games. Baserat på serietidningarna vid samma namn men INTE TV-serien. Det är också orsaken att spelet ser ut som en serietidning. Säsong 1 utspelar sig innan serierna (och TV-serien) började och handlar om helt nya karaktärer. Men ett par karaktärer från serierna är med som gästkaraktärer i början.

Precis som med Telltale Games andra spel så behöver man inte vara en gamer för att spela det här. Spelet fungerar liknande Heavy Rain att man undersöker saker, pratar med folk och vid kriser använder handlingar för att klara sig eller rädda andra. Det är alltså ett väldigt storydrivet spel där de flesta av ens val har en effekt på spelet och vissa kan tillochmed ändra det på vissa sätt.

Ett otroligt välskivet och grymt spel. Mycket känslomässigt och hemskt. Inget spel om lycka och seger utan om överlevnad i en värld där döden väntar runt varje hörna. Inget spel man spelar när man är nerstämd och är känt för att få även den kallaste tuffaste mannen att gråta.

Säsong 1 består av 5 episoder och ett 6:e fristående är påväg. I höst kommer säsong 2!

Slutet

är något av det hemskaste och mäst gripande jag har någonsin spelat! Jag grät fullt, mer än jag någonsin gjort för något annat spel, TV-serie eller film innan!

Jag kan inget mer än säga att man måste spela det här. Det kvittar om man brukar spela spel eller inte. Gillar man zombies, gripande handling, intresanta karaktärer och survival horror så MÅSTE man spela det här!

Spelet vann 90 Game of the Year 2012 och det förkänade det.

Bra:

- Otroligt välskriven gripande handling med intresanta levande karaktärer och underbart röstskådespel.

- Många tuffa val att göra som har effekt.

- Stämningsfull serietidnings grafik med passande musik.

Dåligt:

- Valen har inte en så stor påverkan som man väntar sig. I grunden följer spelet en linje som man aldrig kommer ifrån utan bara tar små sidovägar till.

- De går lite väl på med twister och göra sig av med karaktärer och tvingas presentera nya senare, som man känner borde ha varit med från början.

- Dialogvalen går på tid. Oftast inga problem men ibland går det snabbt och är man minsta lilla ofokuserad så kanske man inte hinner välja att säga det man vill.

Sammanfattning: Ett av tidernas absolut bästa äventyr/interaktiv film spel som man bara måste spela!

Betyg: 5 vandrande döda av 5.

Tex Murphy - The Pandora Directive

Året är 2043. Privat Detektiven Tex Murphy har använt pengarna han fick från sitt förra fall till att bygga ut sin lägenhet med 2 extra rum. Nu tar han sig ann sin största utmaning hitils, att hitta vägen in i tidningsförsäljaren Chelsee's hjärta. Samtidigt får han ett nytt fall av en fin gentleman, att hitta en gammal vän som han inte har sett på många år.

Vad som först verkar vara ett enkelt uppdrag visar sig snart vara ett livsfarligt och kompliserat äventyr involverat seriemördare, konspirationer och legenden om rymdskeppet som sägs krachade i Roswell, 1947.

Då spelet har 6 unika slut så spelade jag om det för att få de 3 negativa unika sluten man får om man spelar självisk. På förra genomspelningen fick jag de 2 mellan unika sluten man får om man är lite mitt imellan och bahandlar vissa bra och andra dåligt.

Just nu håller jag också på med en 3:e genomspelning där jag försöker få det allra bästa slutet som kräver att man är snäll mot alla och bara menar väl.

Bra:

- Underbar humor, härlig musik och Tex Murphy.

- En intresant och spännande handling med massor av underliga och intresanta karaktärer.

- 3 olika sätt att spela och 6 unika slut.

Dåligt:

- Vissa pussel är lite väl extremt svåra. Några kräver större mattekunskaper.

- Ett par kapitel är lite sega då de bara har utforskning och pussel. Man saknar att kunna prata med folk.

- Ljudet funkar inte helt som det ska på dagens datorer. Ibland blir det höga Musse-pipiga ord i texten.

Sammanfattning: Den älskvärda snabbkäftade klantiga Privat Detektiven Tex Murphy är tillbaka med mer crime-noire.

Betyg: 4,5 kinesiska puzzelboxar av 5.

Tex Murphy - The Pandora Directive

Året är 2043. Privat Detektiven Tex Murphy har använt pengarna han fick från sitt förra fall till att bygga ut sin lägenhet med 2 extra rum. Nu tar han sig ann sin största utmaning hitils, att hitta vägen in i tidningsförsäljaren Chelsee's hjärta. Samtidigt får han ett nytt fall av en fin gentleman, att hitta en gammal vän som han inte har sett på många år.

Vad som först verkar vara ett enkelt uppdrag visar sig snart vara ett livsfarligt och kompliserat äventyr involverat seriemördare, konspirationer och legenden om rymdskeppet som sägs krachade i Roswell, 1947.

Och så var 3:e, och sista för den här gången, genomspelningen över. Jag fick det sista, och lyckligaste, slutet och det som verkar vara canon (då nästa spel, Overseer, verkar fortsätta från det).

Jag lär inte spela om det de närmaste 10 åren men det tar ett speciellt spel att orka spela igenom det 3 gånger på raken.

Bra:

- Underbar humor, härlig musik och Tex Murphy.

- En intresant och spännande handling med massor av underliga och intresanta karaktärer.

- 3 olika sätt att spela och 6 unika slut.

Dåligt:

- Vissa pussel är lite väl extremt svåra. Några kräver större mattekunskaper.

- Ett par kapitel är lite sega då de bara har utforskning och pussel. Man saknar att kunna prata med folk.

- Ljudet funkar inte helt som det ska på dagens datorer. Ibland blir det höga Musse-pipiga ord i texten.

Sammanfattning: Den älskvärda snabbkäftade klantiga Privat Detektiven Tex Murphy är tillbaka med mer crime-noire.

Betyg: 4,5 kinesiska puzzelboxar av 5.

Tex Murphy - Overseer

Året är 2043. Privat Detektiven Tex Murphy är på dejt med Chelsee för att diskutera deras gemensamma framtid och vad det är i Tex's förflutna som hindrar honom från att gå vidare. För att få henne att förstå berättar han om sitt första fall från 2037 då han skulle undersöka ett tillsynes vanligt självmord och hur han träffade sin föredetta fru, Sylvia.

5:e spelet i serien som tyvärr blev det sista på 15 år. Tanken var att det här skulle bara vara en återberättelse av första spelet, Mean Streets från 1989, för att leda in till en ny mer storyfokuserad trilogi kallat Chance, Polarity och Trance som skulle ha varit ett nytt stort äventyr. Därför är det här spelet kortare än de andra och mer av en interaktiv film än de tidigare var. Man bara undersöker rum och löser pussel men utan den frihet som man kände att man hade i de förra spelen. Och medans man fortfarande har en massa olika samtalsalternativ med roliga utvecklingar så leder alla till samma sak. Det här var spelet som skulle göra fans sugna på nästa spel och därför avslutade de det med en gigantisk cliffhanger. Därför slog de på stort med kända skådespelare och provkörde ett nytt kontrollsystem. Spelet var också det första någonsin att utvecklas för DVD-ROM.

De skrev kontrakt med Intel för att snabbt göra ett mindre spel som utnytjade deras nya hårdvara och kunde användas som reklam för det. Sedan skulle de göra nästa stora spel i serien.

Tyvärr gick saker inte alls som planerat. Intel backade ur så de fick göra klart Overseer själva. Microsoft köpte spelföretaget och la ner alla planer på att fortsätta serien då de ansåg att äventyrs spel inte längre var inne. De försökte visa intresset med att göra Radio Theatre avsnitt till fansen men det gick inte. M$ sålde sedan vidare det till Take-Two som la ner företaget helt.

Skaparna av spelserien startade ett nytt företag och för ett par år sedan så köpte de tillbaka rättigheterna till Tex Muyrphy, vilket är orsaken vi äntligen får ett nytt spel i höst.

Trotts sina brister så är Overseer ett bra och underhållande spel. Fast inte på långa vägar lika bra som Under a Killing Moon eller The Pandora Directive. Inga utemiljöer att utforska, de flesta karaktärerna från tidigare spel är inte med här, inga igentliga val att göra och ett nytt styrsystem som tyar en liten stund att vänja sig vid.

Bra:

- Underbar humor, härlig musik och Tex Murphy.

- En chans att få uppleva Tex's första uppdrag utan att behöva spela igenom Mean Streets, som inte har åldrats väl.

- Många dialogval som får en att vilja spela om scenerna.

Dåligt:

- Som vanligt, vissa pussel är oförlåtliga. Vissa sätter en i en sists utan återvändå eller möjlighet att kolla inventory där svaret finns.

- Spelet känns mäst som ett hopp mellan scener och intervjuer vilket gör att man lätt tröttnar.

- Spelet har en förmåga att frysa ibland. Vid ett tillfälle fick jag ominstallera det.

Sammanfattning: Den älskvärda snabbkäftade klantiga Privat Detektiven Tex Murphy är tillbaka med mer crime-noire.

Betyg: 3,5 Shackpjäser av 5.

Redigerad 18 juli, 2013 av Crusader

[ZcruweN]

DmC Devil May Cry : Vergils Downfall

Börjar direkt där original spelet tar slut.

Här får man istället spela som Dantes bror Vergil som styrs på exakt samma sorts sätt med lätta attacker man kan enkelt kombinera ihop till att få riktigt episka kombos.

Storyn följer som sådan

Spoiler markar

Vergil dör efter att Dante slår sista slaget, och Vergil hamnar i en ständig Limbo där han försöker ta reda på vem han själv är och bli starkare än någonsin. Väl i Limbo dödar han den döda motsvarigheten av Kat, Dante och även en hollow version av sig själv innan han tillslut tar sig tillbaka till liv, som en helt ny och starkare person.

Pros:

-Samma styrning som tidigare

-Intressanta attacker

-Cartoon stuket i cutscenes ger DLC'n en helt egen charm

Cons:

-Speltimmar (bara 6 missions man bränner igenom på drygt 45 minuter)

-Kostnad! 80kr för ett 6 mission långt DLC känns för mycket

-En del platforming var väldigt besvärlig med kontroller som inte reagerar som man vill

Slutbetyg

2.5/5

Bra musik

Bra kontroller överlag

Bra story till viss del

HORRIBEL speltid.

[Crusader]

Call of Cthulhu: The Wasted Land

År 1915 rasar ett världs krig över europa och dödssiffran är enorm. Till Frankrike kommer amerikanen Professor Brightmeer, agent i Brittiska MI-47 som för en ojämn kamp mot det övernaturliga för att, tillsammans med en grupp engelska soldater ledda av Captain Hill, stoppa den mystiska Docktor Kaul och hans sekt från att skapa en armé av zombies och monster.

Ett turordningsbaserat strategispel (vad är förkortningen till det?) liknande X-COM spelen som handlar om Cthulhu-mytos under World War 1. Inspirerad av H.P. Lovecraft's berättelse Herbert West–Reanimator.

Man får slåss mot bla. Tyska soldater, Nazist-liknande kultister, zombies, mutanter, Leng Spiders, Flying polyps, Dark Youngs, Cthulhu/människo-hybrider och Star Spwn of Cthulhu.

Lite kort men lagom kul att småspela lite ibland. Grafiken är inget att heja för, precis, musiken består av av typ bara en låt från tidigt 1900-tal och mellansekvenserna består bara av text (inga röster i spelet). Inte mycket till handling igentligen och spelet är rätt kort plus att alla banorna är väldigt lika varandra. Det som framhäver spelet är väl just att det utspelar sig i Cthulhu-mytos. Hade det inte gjort det så hade det varit betydligt minbdre intresant och jag hade troligen inte spelat igenom det.

Bra:

- Man får slåss mot monster från Cthulhu-mytos.

- Ett bra och underhållande stridsystem.

- Välskriven text.

Dåligt:

- Förlite variation i banor och bara ett långt uppdrag.

- Inte mycket till handling så när man klarat spelet känns det lite som "Jaha, var det här allt?"..

- Väldigt dålig grafik och ingen musik.

Sammanfattning: Ett intresant och småroligt spel att spela om man gillar H.P. Lovecraft och Cthulhu-mytos.

Betyg: 2 Cthuloids av 5.

XCOM: Enemy Unknown

Under den senaste tiden har UFO aktivitet och kidnappniongar blivit mycket vanliga. För att undersöka det har så har en grupp viktiga människor från världens största nationer, kallade The Council, beslutat att starta en hemlig militär orginisation kallad XCOM (Extraterrestrial Command) för att i hemlighet undersöka hotet och göra något åt det om det hela visar sig vara som de befarar.

Det tar inte lång tid innan de inser att rymdvarelserna har planer för Jorden och det hela är en upptappning inför en invasion. Som ledare över XCOM så är det upp till dig att beskydda världen, göra de tuffa besluten att bekämpa det nya hotet från en okänd fiende.

Ett turordningsbaserat strategi spel och simulator där man ska bygga upp en bas, forska fram ny teknik, beskydda hela världen och skicka soldater i strider. Alla strider kontrollerar man själv. Man kan ha 4-6 soldater i en strid (men anställa sammanlagt 99 stycken) som man kan namnge, byta utseende på och träna i olika färdigheter. Striderna går ut på att du flyttar dina soldater på rutor för att komma till bra läge och skydd, samt hitta fiender. Och då anfalla också, såklart. När alla dina soldater har gjort vad de kan (Max 2 saker per runda) så blir det rymdvarelsernas tur och de lyder samma regler som du. Väldigt roligt och beroendeframkallande.

Spelet ser också snyggt ut för att vara ett strategispel, har bra musik och röstskådespelare. Man kan bara byta utseende på de grundläggande sätten men det underlättar att göra unika karaktärer. NPC:erna är lite sämre för där ser typ alla verkligen likadana ut än var i världen man är.

Spelet har en stor variation av kartor att strida på som vissa dessutom genereras random. En bra variation på uppdrag.

Kan vara väldigt svårt, speciellt om man spelar som det är tänkt med att inte ladda sparning när en soldat dör. Nu körde jag bara på normal där fiendernas AI inte var fullt igångsatt så jag tyckte att de betedde sig lite korkat men kan inte utala mig riktigt om det pga det. Men när det gäller NPC:erna man ska rädda så är AIn där riktigt usel.

Spelet har tyvärr också ett antal buggar. Värst är sparfilsbuggen som gör att alla ens sparfiler hamnar hullerombuller (fattar inte hur eller varför) som gör att det kan ta tid att hitta rätt sparfil. En annan är att ibland spawnar NPC:erna mitt framför rymdvarelserna vilket gör att de blir direkt dödade. Likaså kan rymdvarelserna bara skjuta där ingenting finns och en död NPC helt plötsligt uppenbarar sig. För att inte tala om att de alltid ger sig efter de civila NPC:erna först, än hur man gör för att stoppa dem. Hinner man inte fram till en NPC innan det är rymdvarelsens tur så är den död. Kvittar om man skjuter på den, beskjuter den eller försöker ställa sig mellan den och den civila. Retfullt. En annan irriterande sak är att spelet ibland dödar civila man inte kan ännu violket gör att man har ingen chans att rädda alla.

Det här är det bästa strategi spel jag någonsin har spelat och ett av de bästa spelen överhuvudtaget. Mycket pga att det just handlar om vanliga soldater som ska bekämpa rymdvarelser som lockar, och att det utspelar sig i nutid. För att inte tala om striderna som påminner starkt om orginal Fallout 1-2.

Bra:

- Bra handling, intresanta fiender.

- Möjligheten att ändra namn och utseende på sina soldater.

- Underbara strider och stor variation på kartor.

Dåligt:

- Buggar! Speciellt sparfilsbuggen och det faktum att rymdvarelserna ibland magiskt kan döda civila man ska skydda.

- Dålig variation på NPC:erna och deras AI är dålig.

- Kan inte byta ursprungsland på Soldaterna.

Sammanfattning: Ett av tidernas bästa strategispel som man aldrig vill sluta spela.

Betyg: 5 Sectoids av 5.

The Adventures of Sherlock Holmes - Sherlock Holmes versus Jack the Ripper

Året är 1888. Sherlock Holmes är utråkad och bestämmer sig för att tillsammans med sin kära vän Dr. John Watson undersöka ett par gammla mord på fattiga kvinnor i Whitechapel när ett sadistiskt mord begås. Oavsett om det är samma mördare eller inte så är Sherlock Holmes säker på att det här är bara början och att mördaren inte kommer att sluta självmant.

Efter succéerna Sherlock Holmes vs. Cthulhu: The Awakened och Sherlock Holmes versus Arsène Lupin återtvänder tidernas berömdaste privatdetektiv igen och står nu mot tidernas mäst ökända serriemördare, Jack the Ripper.

Spelet utspelar sig därför 1888 och blir då kronologiskt det första spelet i serien, något de har slarvat om för där finns referencer till äventyr som han ännu inte har haft. Men det är kul att man får se hur Sherlock Holmes träffar den lokale bokhandlaren i de andra spelen för första gången (som senare blir galen i sitt försök att tyda Necronomicon).

En av sakerna de beslutade var att visa hänsyn till de offer som Jack the Ripper mördade. Därför får man aldrig se deras kroppar grafiskt utan istället som tecknade varianter ur Sherlock Holmes fantasi. Tanken var att spelet ska vara underhållande att spela, inte ge ångest för att i detalj återskapa kropparna från de stackars kvinnor han mördade. Resultatet blir att man blir lite besviken att man inte får undertsöka "riktiga" kroppar i spelet då den tecknade stilen skiljer sig väldigt från spelet och tar en lite ut ur spelet. Men samtidigt så förstår jag viljan att respektera de verkliga offren.

När det gäller puzzel så är de bestydligt svårare här och man får mindre hjälp än i förra spelet. Faktum är att där finns ett puzzel som jag inte alls förstår hur man skulle kunna lösa utan hjälp från internet. Det handlade om berömda slag i USA's historia som man skulle sätta i ordning. Det var inte så svårt men det svåra var att sätta rätt flagga och uniform kopplade till segrarna i striderna utan någon som helst hjälp eller reference. Det hela blev att gissa. Som tur är visade sig inte vara så svårt som jag trodde då man fick veta när man hade rätt om ett slag och kunde därför testa sig fram tills den visade att man hade rätt och gå över till nästa.

En sak jag verkligen gillade var att man fick försöka puzzla ihop ledtrådarna och komma fram till slutsatser. T ex "Mördaren högg med höger hand" och "Mördaren ströp med höger hand" leder till "Mördaren var högerhänt".

Likadant fick man även försöka räkna ut tidpunkten för morden vilket var väldigt intresant.

Det som framställs i spelet är en verklig teori om morden och man träffar verkliga misstänkta så på det sättet är spelet inte påhittat men inget säger att teorin stämmer så det hela behöver inte vara sant (men alla detaljer stämmer). Faktum är att allt hänger på en skör tråd att mördaren skulle ha gått hem och bytt kläder mellan dubbelmorden och utan den detaljen så spricker allt.

En sak som jag fann onödig och irriterande var hur de helatriden skulle hitta orsaker att Sherlock Holmes inte är inblandad så att ingen ska veta att han försöker lösa fallet. De behandlar Sherlock Holmes som om han är en person som har funnits på riktigt och att de måste hitta orsaker varför vi inte vet om att han var involverad. Det hela blir onödigt rörigt och ger en massa logiska luckor. Men det gör också så att man får spela Dr. Watson mycket då han får undersöka saker i Sherlock Holmes' ställe och den här gången visas han inte riktigt som den blinda inkompitenta idiot som han är i tidigare spel.

Det är ett starkt och bra spel som lider lite av att vara baserat på verklighet. Ett av problemen är att det ibland går veckor mellan morden och Sherlock Holmes verkar rulla tummarna då då inget verkar ha hänt under den tiden (t ex ett viktigt vittne han skulle prata med men som inte var hemma hade han fortfarande inte pratat med en vecka senare). Det hela får det att kännas som att han inte ser det hela som något brottskande. Slutet känns en aning antiklimax men det brukar slut i äventyrspel göra och lösningen var väl i grunden det bästa de kunde komma på just då eftersom det handlade om verkliga personer.

Bra:

- Utöver Sherlock Holmes och Dr. Watson så får vi lära känna en grupp verkliga personer som har funnits på riktigt samt avslöja vem Jack the Ripper är.

- Man får en intresant inblick i hur livet såg ut på den tiden, hur det fungerade och de konflikter som fanns.

- Man får en chans att utforska Whitechapel och de berömda mordplatserna.

Dåligt:

- Alla karaktärer ser likadana ut. De har bara en handfull olika utseende och de flesta ser man en massa gånger och det gäller även viktiga karaktärer.

- Vissa puzzel är omöjliga att klara utan att gissa eller leta upp lösningen.

- Väldigt få platser som ser unika och intresanta ut. Och man tröttnar på Whitechapel då man hänger där under största delen av spelet.

Sammanfattning: Ett mörkt och brutalt mysterium med Sherlock Holmes. Ett spel jag klart kan rekomendera till alla som gillar äventyrspel med mord, mysterium eller Sherlock Holmes.

Betyg: 3 knivar av 5.

The Dark Eye: Chains of Satinav

Geron är en ung fågelfångare i kungriket Andergast där invånarna ser honom som en olycksbringare pga den profetsia om undergång som den blinda seer kallad Bird-Man gav innan han brändes på bål för 13 år sedan. Nu är landet invaderat av kråkor som anfaller folk och förstör allt de kommer åt och Geron's fosterfar, Gwinnling, är övertygad om att det handlar om en förbannelse från the Seer. Han skickar ut Geron i skogen för att hitta fairy-magi som är den sista ingrediens som behövs till en potion som ska bryta förbannelsen.

Men väl i skogen träffar Geron en ung och vacker fairy vid namn Nuri och allt förändras. Tillsammans med en mystisk talande kråka ger de sig ut på en lång resa och ett stort äventyr för att bryta profetsian och bekämpa ödet.

Ett Peka & Klicka äventyr av den klassiska varianten baserat på det tyska Penna & Papper RPGt The Dark Eye ("Das Schwarze Auge" eller "DSA") som är lite av tysklands motsvarighet till Dungeon's & Dragons och deras populäraste RPG, känt för sin detaljrikedom och nogranna beskrivning.

DSA skapades 1984 men släpptes inte på Engelsk marknad fören 2004. Innan dess så släpptes ett antal PC-spel (mäst kända är Realms of Arkania serien och The Dark Eye: Drakensang serien)

Spelet är utvecklat av Daedalic Entertainment, som har blivit kända för sina äventyrs spel som The Whispered World, Edna & Harvey, A New Beginning och Deponia serien.

Spelet fick också en uppföljare som släpptes i höstas, kallad The Dark Eye: Memoria.

Samma utvecklare har även gjort det episodiska turordningbaserader strategispelet The Dark Eye: Blackguards som släpptes nu under vintermånanderna.

Ett annat RPG, The Dark Eye: Demonicon, släpptes också i höstas på PC och ska komma på konsoller i år men det är utvecklat av ett annat företag och har ingen koppling till just den här serien mer än att det utspelar sig i samma värld.

Det här är ett fantastiskt äventyr som blandar humor och mer lättsamma händelser med alvarliga och tragiska. Stilen på spelet är direkt kopierad från regelböckerna som gör att det blir som en bild-bok där man rör sig på bakgrundsbilden. Få saker rör sig utöver karaktären du spelar vilket kan få det att kännas lite livlöst ibland. Och när saker väl rör sig så blir det ofta en aning hackigt. Framförallt när man rör Geron. Troligen ett medvetet val eller kanske brist på folk till utvecklingen av spelet? Men visst har stilen sin charm och hela grejen med handtecknade spel har blivit lite av deras signatur.

Men handlingen, musiken och röstskådespelarna (alla karaktärer har röster) höjer verkligen spelet så för det mästa bryr man sig inte om att rörelserna ser lite enkla ut. Framförallt kärlekshistorien.

Som sagt, spelet är ett klassiskt äventyr baserat på ett RPG. Man letar upp saker och löser pussel för att komma vidare. Ofta med rätt mycket humor. Spelets puzzel är för det mästa logiska och även då man ibland får fundera ett tag så löser man de flesta utan större problem.

Längden på spelet är rätt mycket som ett Peka & Klicka spel brukar vara. Alltså inte så värst långt men inte heller kort.

Bra:

- Underbar handling och intresanta karaktärer.

- Fin musik och bra röstskådespelare.

- Lagom krongliga puzzel.

Dåligt:

- Hackiga animationer.

- Då spelets puzzel för det mästa går att räkna ut så finns det vissa små saker som är riktigt svårt att komma på lösningen på, men som tur är så är de sällsynta.

- Hade önskat att spelet hade haft lite RPG-element och att de val man gör faktiskt hade haft en effekt på spelet.

Sammanfattning: En underbar resa till Tysklands populäraste fantasy-värld som kunde ha varit mycket mer men fortfarande är ett tillfredställande Peka & Klicka äventyr.

Betyg: 3 kråkor av 5.

Batman: Arkham City

Nästan 2 år har gått sedan Joker tog över Arkham Asylum. Nu är han döende och inlåst i det nya superfängelset, Arkham City, där han kämpar i ett krig mot Penguin och Two-Face för att ta kontroll över fängelset.

Bruce Wayne och Poliskommisarie Jim Gordon har länge kritiserat det farliga och omänskliga i att låsa in stadens alla skurkar och galningar i en stadsdel och låta dem klara sig själva, och Gotham City's nya borgmästare, Arkham Asylum's föredetta chef Quincy Sharp, som lät bygga fängelset och den mystiske Dr. Hugo Strange som han satte som ansvarig för fängelset.

När plötsligt Bruce Wayne blir tillfångatagen mitt under ett tal och inlåst i Arkham City måste han handla snabbt. Först måste han få tag på sin Batman dräkt om han ska kunna överleva och sedan hitta den mörka sanningen bakom fängelset. Varför är det igentligen byggt? Vad är "Protocol 10" som Strange via högtalare säger ska börja om 10 timmar? Och vem är denna Dr. Hugo Strange som verkar veta att Bruce Wayne är Batman?

Samtidigt är Catwoman också inlåst i Arkham City men hon tänker inte förbli det. Så fort hon har fått tag på sina ägodelar, som Strange har låst in i sitt valv, så tänker hon sticka. Men först måste hon få tag på ritningarna som Two-Face stal från henne.

Uppföljare på hitspelet Batman: Arkham Asylum från Rocksteady, som även gjorde det här spelet.

Spelet är mer Open World än Arkham Asylum var. Här har man hela gammla Gotham City att leka i. Men då det hela har förvandlats till ett fängelse så är där bara skurkar vilket känns lite synd. Jag hade hellre haft folk att rädda och rån att stoppa än att slåss mot varenda jäkel man träffar. För det är verkligen nästan bara slagsmål i spelet. Det var det visseligen gott om i första spelet också men inte lika mycket. Visst, man kan undvika fienderna men är man som jag så vill man helst inte lämna några obesegrade. Och när man väl har besegrat fienderna så blir Arkham City väldigt dött innan de respawnas igen. Det här bidrog till att jag faktiskt tröttnade på spelet och det tog lång tid innan jag fick tillbaka suget. Så även då jag gillar att man får spela Batman i en öppen stadsdel så är bden för dåligt fylld. Visst, hitta Riddler Trophys är rätt kul (speciellt när man har alla redskap och faktiskt kan ta dem) och gåtorna är som vanligt kul att klura ut (men aldeles förmånga gåtor var löjligt dåliga och omöjliga att luska ut och vissa var helt ologiska så man fick använda "fusk" på kartan, till skillnad från första spelet där alla gick att luska ut utan de "fusk" man kunde sammla på sig)

Det som är bra är därimot när man gör uppdragen inne i byggnader. De är likadana gjorda som i Arkham Asylum och fungerar bra för det mästa även om det är en viss återupprepning med att gå in i en byggnad och ta sig till rummet i slutet för att slåss.

Spelets handling är väl det bästa. Den är intresant och spännande och innehåller, till skillnad från första spelet, lite fler skurkar. Fast jag tycker ändå att de kunde ha fått in betydligt fler skurkar i spelet. De behöver inte ha en betydande roll utan man kunde träffa dem på gatorna eller nåt, liknande man gör med Killer Crock. Och variationen på de vanliga skurkarna är rätt enformiga och tråkiga.

Men ett stort plus är de Side Missions man kan spela även om de var lite i enklaste laget.

Boss striderna, om än få, är också väldigt intresanta.

Åter igen mycket påskägg och annat intresant för Batman fans. Finns också en hel del miniberättelser att sammla på som berättar kortfattat vad som har hänt karaktärerna mellan spelen.

En annan bra sak är alla alternativa skins som finns att ladda ner till spelet. Batman har 7, Catwoman har 2, Robin har 2 och Nightwing har 1. Och tackvare en kod så behöver man inte klara spelet innan man kan använda dem, som fallet var innan.

Challenge Maps har fått en klar förbättring. Att man nu kan spela som Batman, Catwoman, Robin och Nightwing ger mycket. Men fortfarande aldeles för liten variation på kartorna. 6 grundkartor av varje sort (Combat och Predator) samt några DLCer. Med tanke på att alla kartorna utom 4 DLC-kartor är från spelet (likadant i första spelet) så är det hela snålt och känns lite som att de var lata.

En sak jag inte förstår är varför CGI-videon de släppte online inne fanns med i spelet då det fungerade som ett intro till spelet.

Jag vet att många anse det här vara det perfekta Batman-spelet men jag anser ärligt talat att Arkham Asylum var bättre.

Bra:

- Åter kan man spela Batman som Batman SKA spelas.

- Många skin att välja mellan så att man kan spela sin favorit-Batman.

- Mycket påskägg för de som kan Batman.

Dåligt:

- Kunde ha haft fler kända Batmanskurkar.

- Challege Mode kunde ha haft fler variationer på banorna.

- Även då spelets karta är stor så är den också en aning återupprepande och tråkig.

Sammanfattning: Ett spel som är fantastiskt men samtidigt inte utnytjar alla sina potensial.

Betyg: 4,5 Riddler Trophies av 5

Redigerad 1 april, 2014 av Crusader

[Henkibojj]

Jag antar att det är den här tråden som ska bumpas och inte Spelrecensioner, även om de löpt parallellt bredvid varandra. Oklart vad skillnaden mellan trådarna ska vara, den andra tråden är verkliga recensioner medan den här från början var korta notiser om spelen som senare blev utförliga recensioner. Vem vet.

Hursomhelst!

Telltale Games:
Back To The Future: The Game

Den som inte sett Tillbaka till Framtiden-filmerna rekommenderas att göra det omedelbums! Den filmserien var en av många jag sagt "jo, visst ska jag se den, nån gång, men inte nu" under sådär ett decenniums tid. När sedan hypen uppstod kring datumet 21 oktober 2015 kände jag väl att det var dags att göra något åt saken. Ändå dröjde det ett år innan jag såg filmerna och ännu mer innan jag började spela spelet, som också legat på min PS3 sedan nån PSN-rea för ett år sedan.

Men vilken överraskning! Filmerna var hur bra som helst, man satt på nålar vid vissa tillfällen eftersom det kändes långtifrån självklart hur det skulle gå för de olika karaktärerna. I första filmen var allt tämligen enkelt att förstå eftersom det bara fanns två tidsepoker att hålla reda på, men vartefter börjar det handla om både nutid, dåtid, framtid och därmed också ett antal parallella universa. Den biten blir ganska central i spelet, vilket gör det hela desto mer intressant.

Om du tillhör de lyckliga som sett första filmen, minns du säkert följande scen:

Denna tidiga scen i första filmen visar hur Emmet "Doc" Brown skickar iväg sin hund Einstein till framtiden, för att sedan (i ett annat youtube-klipp) återvända precis en minut senare. Docs tidsmaskin fungerar alldeles utmärkt. Men! Om något gick snett med maskinen, vad skulle då hända med den värld vi lever i?

Det är här spelet börjar.

Doc Brown är försvunnen, liksom tidsmaskinen och Einstein! Och till råga på allt håller banken på att sälja ur Docs garage fullt av micklar och mojänger för att betala de skulder som samlats under de månader han varit borta. Inte nog med det, Biff Tannen är där och petar i grejer han inte borde. Som vi alla vet kommer saker att ändras om de inte sker exakt som det var tänkt från början, vilket gör det extra viktigt att man ställer saker tillrätta om något råkar ha ändrats under tidens gång.

En av huvudfrågorna som berörs är följande: Vad skulle hända om Emmet Brown aldrig blev, eller ens ville bli, vetenskapsman?

Spelet börjar 1985, men ganska omedelbart kastas du till året 1931, då Emmet Brown bara är en yngling och ännu har långt kvar till sin doktorsgrad. Hans vetenskapliga ambitioner förtrycks av hans far, som vill att han ska bli jurist istället. Du upptäcker att ynglingen Emmet är svår att ha att göra med, medan gamlingen Doc Brown knappt har hunnit färdas tillbaka i tiden innan han blev kastad i fängelse, anklagad för mordbrand.

Telltale Games har gjort en fantastisk hyllning till BTTF-serien genom att behålla mycket av den kitsch som finns i de gamla filmerna samtidigt som de till fullo berättar en helt egen historia uppdelad i fem episoder: It's About Time, Get Tannen!, Citizen Brown, Double Visions och OUTATIME. Varje episod utspelar sig, grovt räknat, i en varsin tidsepok eller parallellt universum och allt beror på att just när du trodde att allt hade fixat sig, har någonting visat sig gå åt skogen likt förbaskat. Eftersom det här är en helt fristående "serie" kan man inte med säkerhet luta sig tillbaka och tänka att "det löser sig ju, jag har sett alla tre filmerna". Tvärtom känns det stundtals ännu mer nervöst än i filmerna, eftersom varje episod medför ödesdigra konsekvenser och särskilt sista episoden visar sig ständigt ha nya katastrofer runt hörnet.

Som ni märker är det storyn som driver detta spel framåt, för rent gameplaymässigt finns det inte mycket som varken stimulerar eller överraskar. Den som spelat femte spelet i Monkey Island-serien, Tales of Monkey Island, lär känna sig som hemma på direkten eftersom det är samma utvecklare och spelet har nästan identisk spelmekanik. Men MI-spelen är kända för att vara notoriskt svåra på sina håll, vilket jag aldrig kan säga att jag upplevde i detta spel. Man samlar inte på sig oändliga mängder föremål som plockas upp i första spelkvarten och används i sista utan att nämnas däremellan. På så sätt påminner det om Machinarium, där prylar bara finns i ditt inventory så länge de har relevans. Likaså finns inte möjligheten att kombinera föremål, vilket varit centralt i MI-seriens gameplay. På det sättet görs det å ena sidan mycket lättare att lösa pussel, men å andra sidan känner man sällan av några utmaningar. Det finns dessutom ett generöst hint-system som antingen aldrig används alls, eller som kan ge dig tips i tre steg där det sista mer eller mindre rakt ut säger vad det är du ska göra. Pusselspel kan vara svåra pga sina pussel, men det är desto värre när man inte har nån aning om vad det är som är nästa delmål i spelet. Hur ska man kunna lösa mysterier och pussel när man inte vet vad det är spelet vill att man ska göra? Där har BTTF en fördel genom att vid ett knapptryck kunna se vad det är du måste lösa för att komma vidare i storyn. Skulle du gå vilse i berättelsen finns det dessutom en sammanfattande text tillgänglig som förklarar var du är, vad som har gått snett och vad det är du måste göra härnäst.

Att ge detta spel ett betyg är inte helt lätt. Grafiken är varken vacker eller imponerande, bakgrundsmusiken har vid mer än ett tillfälle fått mig att somna när man spelar alltför sent om nätterna, gameplay är inte superspännande och pusslen är aningen för lätta. Det som istället lockar är vad som kan tänkas hända i nästa episod, och den eggande, kittlande känslan i hjärnan när man förstår konsekvenserna av vad det är man just har gjort. Varje episod slutar med en fenomenal cliffhanger som gör att man bara måste se till att starta nästa episod så snart som möjligt. Inte minst när det inför episod 3 visar sig att man råkat göra Hill Valley till en polisstat liknande George Orwells 1984.

Som spel betraktat är det inte värt mer än 3/5, men för den som älskar filmserien är det här ett måste. Röstskådespelet från originalskådespelaren till Doc Brown (Christopher Lloyd) i kombination med en kusligt lik Michael J Fox-imitatör vid namn A.J. Locascio gör det hela till ett nöje att bevittna och styra. Framförallt kommer det dröja länge innan ett spel leker med tidsrymdens mekanik på samma sätt som BTTF-serien och -spelet, precis på samma sätt som filmerna Matrix, Inception och Avatar redan gjort i sina respektive världar. Att de karaktärer man litat på som mest i nästa episod lika gärna kan bli onda på grund av oförutsedda konsekvenser är ännu en twist med storyn och mekaniken som gör det hela till ett riktigt njutbart spel. Numera kostar det dessutom nästan ingenting — jag fick hela serien för mindre än 60 kronor på PSN!

Betyg:

4/5

[Henkibojj]

Hue

Hue är ett plattformspusselspel som går ut på att klara sig igenom olika rum genom att skifta vilka färger det är som syns på skärmen. Från början har du inte mer än cyan att växla till från grått, men det går snabbt över till att växla mellan cyan och magenta, och senare hela spektrumet vartefter du kommer längre och längre in i spelet. Efter ett tag handlar det inte längre om vilka färger du måste stänga av för att ta dig förbi, utan vilka färger du absolut inte får stänga av för att du troligen kommer hamna i dödsfällor på vägen — eller omedelbart.

Anledningen att jag valt den något tama videon ovan är att andra innehåller spoilers. Storyn (ja, det finns en story) berättas i brottstycken i form av brev som någon mystisk kvinna lämnat efter sig. Röstskådespelerskan till detta gör ett fantastiskt bra jobb och ackompanjerat av ett försiktigt piano blir upplevelsen riktigt stämningsfull och förundransvärd. Just storyn hade jag gärna fått dubbelt så mycket av, men spelet i sig tar slut ungefär där jag själv önskade. Visst vill man alltid ha mer, men det är bättre att avsluta där spelet retat geniknölarna alldeles lagom mycket efter låt-säga-trettionde banan, hellre än att det skulle finnas femtio där man sliter sitt hår och svär och kastar kontrollen i väggen redan vid 43 och aldrig klarar spelet alls, eller åtminstone inte utan walkthrough. Jag klarade samtliga själv, iallafall

Spelet består oftare av tankepussel än snabba knapptryck, vilket är ett välkommet fenomen. Det finns en del ställen där man måste vara kvick, men lyckligtvis saktar spelet ned under tiden färgväljaren är uppe på skärmen.

Just det, apropå betalning. Spelet är gratis för PS+ -kunder, annars kostar det 139 kronor. Jag ska inte säga att det är mycket pengar det heller, men för den slanten hade det gärna fått vara 40% längre än det var. Jag hoppas innerligt att det kommer ett Hue 2, för det skulle jag betala en hel del för. EDIT: Det finns också på Steam för 35 spänn nu!

Betyg: 4,5 / 5 med önskemål om ett lite längre spel och en rejäl uppföljare.

Här är en video jag gjorde med sista banan. Innehåller inga storyspoilers, men det kan ju vara bra om ni inte lägger den alltför mycket på minnet när ni väl själva kommer dit. Jag gjorde den mest för att experimentera med ShareFactory, som är en långt mycket bättre plattform än MovieMaker men som fortfarande lider av lite brister.

 

[dibel]

GTA San Andreas