Senast genomspelade spel

[SilentViper]

Alan Wake 3/5 anledningen till detta låga betyg så var det för DLCerna The Signal & The Writter var rena rama besvikelsen från min sida. Själva main storyin om man bortser från dessa DLC så var det klart över mina förväntingar och helt klart denna väntan på PC portningen. Dem kunde ha gjort om dessa DLC blir en liten spoiler om just varför.

Spoiler varning!

The Signal:

Efter Alan har befriat Alice från The Dark place så hamnar han själv där. I The Signal så försöker du ta dig ut från denna plats med hjälp av Zane. Zane dyker upp till och från och säger att Alan åker allt mer djupare ner i denna värld han befinner sig i vilket är drygt att man ska följa signalen men du hamnar på en jävla massa andra platser hela tiden.

The Writter klart en av de drygaste och drog ner ens förhoppningar:

När man vaknar upp på det där sjukhuset så tror man okej nu kommer man hjälpa Alan från denna värld. Zane tar kontakt med Alan tidigt i spelet och säger du måste hitta dig själv för att ta dig ur denna dröm och lämna The Dark place. Visst tänkte jag nu äntligen så får man se vad som händer när man kommer ut från denna värld.

Först ska du ta dig till The lighthouse Zane kan endast bara hjälpa dig dit sen får du klara dig själv. När man kommer till Stugan som allt började i då trodde jag ÄNTLIGEN så slipper man denna jävla värld. Men icke sa nicke du väcker bara upp Alan från en dröm men du är kvar i denna jävla värld ändå och man ser Alan börjar sätta sig i skriva. Jag trodde verkligen man skulle ta sig ut från världen.

F.ö Sämsta dlc någonsin the writter.

[VaXXoR]

Alan Wake 3/5 anledningen till detta låga betyg så var det för DLCerna The Signal & The Writter var rena rama besvikelsen från min sida. Själva main storyin om man bortser från dessa DLC så var det klart över mina förväntingar och helt klart denna väntan på PC portningen. Dem kunde ha gjort om dessa DLC blir en liten spoiler om just varför.

Spoiler varning!

The Signal:

Efter Alan har befriat Alice från The Dark place så hamnar han själv där. I The Signal så försöker du ta dig ut från denna plats med hjälp av Zane. Zane dyker upp till och från och säger att Alan åker allt mer djupare ner i denna värld han befinner sig i vilket är drygt att man ska följa signalen men du hamnar på en jävla massa andra platser hela tiden.

The Writter klart en av de drygaste och drog ner ens förhoppningar:

När man vaknar upp på det där sjukhuset så tror man okej nu kommer man hjälpa Alan från denna värld. Zane tar kontakt med Alan tidigt i spelet och säger du måste hitta dig själv för att ta dig ur denna dröm och lämna The Dark place. Visst tänkte jag nu äntligen så får man se vad som händer när man kommer ut från denna värld.

Först ska du ta dig till The lighthouse Zane kan endast bara hjälpa dig dit sen får du klara dig själv. När man kommer till Stugan som allt började i då trodde jag ÄNTLIGEN så slipper man denna jävla värld. Men icke sa nicke du väcker bara upp Alan från en dröm men du är kvar i denna jävla värld ändå och man ser Alan börjar sätta sig i skriva. Jag trodde verkligen man skulle ta sig ut från världen.

F.ö Sämsta dlc någonsin the writter.

Alan wake forstsätter i Alan Wake's American nightmare som släpps nu på xbox live den 22a. Svaren kommer kanske då.

[SilentViper]

Alan wake forstsätter i Alan Wake's American nightmare som släpps nu på xbox live den 22a. Svaren kommer kanske då.

Synd då att det inte kommer till PC har ingen xbox 360 o vägrar köpa det för just bara ett spel. Väntar väl på en PC portning. Men var inte AMerican Nightmare en spinoff från Alan Wake och har inget med huvudspelet att göra så att säga?

[P-C]

Dear Esther

Den enda info jag hade om Dear Esther när jag startade upp spelet var att det var en stand-alone sourcemod från HL2 och hade någonting med en öde ö att göra. Egentligen vill jag själv inte säga mer än så till er eftersom er upplevelse antagligen kommer skilja sig betydligt från min om jag gör det men tydligen är ändras spelet väldigt subtilt vid varje playthrough så det kanske inte spelar någon roll. DE sätter dig i skorna på en anonym protagonist ensam på en öde ö. Du får inga direktiv, inga pekpinnar, ingenting. Det enda aktiva som till synes händer är en berättarröst som läser frånkopplade och till en början väldigt förvirrande delar ur brev adresserade till en fru Esther. Du traskar omkring, osäker på din omgivning, osäker på vad det är meningen du ska göra. Kontrollerna (endast WSAD+mus) påminner väldigt mycket om Amnesia: The Dark Descent och gav mig en väldigt stark känsla av maktlöshet. Så småningom så blir breven mer och samtidigt mindre sammanhängande, den anonyme berättaren blir mer och mer intensiv i takt med att solen går ner och natten tar sin början. Precis när du börjat få grepp om spelet och tänker "ah, detta är faktiskt ganska mysigt" så ser du ett glimmande ljus i en grotta. Du går närmare och du kanske ser en figur med en lykta försvinna runt ett hörn. Eller så kanske det var inbillning. Soundtracket är nog det bästa i ett spel någonsin där känslor och sinnestämning långsamt spretar i oanade riktningar i takt med att du utforskar ön. Sen är det också fantastiskt vackert. Det fanns flera tillfällen då jag drog efter andan och betänk att detta är en HL2-mod. Så om du har två timmar att spendera på en fantastiskt fin upplevelse så gör det!

Gameplay 5/10

Story 10/10

Soundtrack 17/10

Grafik 8/10

[Crusader]

Mass Effect 2

Shepard omkommer när Normandy blir attackerat och förstört av ett mystiskt skepp, men han är inte borta för alltid. 2 år senare har han blivit återuppbygd av Cerberus som vill att han ska leda ett team på ett självmordsuppdrag för att stoppa The Collectors, mystiska varelser som kidnappar hela kolonier av människor och som dessutom var de som förstörde Shepards skepp för 2 år sedan.

Men först måste han bygga upp ett starkt team av udda men kraftfulla specialister.

Det första jag tänkte på när jag började spela spelet var hur mycket som var annorlunda än jag trodde och hoppades. De nya squad mates såg mörkare och "ondare" ut än de i första spelet. Som tur är så visade sig de flesta trotts allt ha bra sidor och vara mindre mörka än de först verkade.

Att man hade ingen chans att återuppta sitt förhållande med den man blev ihop med i första spelet är en av de jobbigaste grejorna. Man fick välja mllan att ha ett förhållande med en ny karaktär eller ha inget alls, och det var tråkigt. Speciellt då Bioware tidigare sa att man skulle få fortsätta relationen i nästa spel något de senare har erkänt var planerat men fick ta bort för okänd orsak.

Liara kan man sedan i en DLC få umgås med lite mer igen men det är inte riktigt samma Liara längre. Den här är en grymmare, kallare, affärskvinna och inte den pinsamma socialt obekväma unga arkeolog jag fick lära känna i första spelet. Och med tanke på att Asari ska utvecklas betydligt långsammare än människor så känns det underligt att Liara verkar ha blivit ett par hundra år äldre på 2 år.

När det gäller grafik och musik så är 2:an betydligt bättre än första spelet som innan så imponerande ut men nu nästan ser fult ut i jämförelse. Och musiken har gått från tekno-popen som första spelet hade och blivit mer ett riktigt soundtrack.

Spelmekaniken har också blivit betydligt förbättrat.

Sidouppdragen är betydligt bättre och mer unika än i första spelet men aldeles för korta och många av dem har en väldigt tunn handling.

Att alla uppdrag har en väldigt klar början och slut, har sina bra och dåliga sidor. Der ramar in varje uppdrag lite men det gör det enkelt att välja karaktär och byta vapen på dem osv.

Att man inte kan byta kläder på sina squad mates var något jag var kluven över. Det var skönt att slippa byta armor helatiden och byta från en snygg till ful bara för att den fulare var bättre. Men samtidigt så var det tråkigt att bara ha 2 skin att välja mellan, speciellt då det tog ett tag innan man fick det andra. Men ett par skin-packs har nu underlättat det hela.

När det gäller karaktärerna så var de väldigt obalanserade gjorda. Vissa fick man lära känna bra och prata mycket med, medans andra kunde man bara prata med 2-3 gånger. Garrus var värst då de verkade inte bry sig om att ge honom några speciella samtal man kunde diskutera med honom och det var tråkigt. Det var liknande med Grunt men där så var det lite mer förståligt då Grunt inte är en som pratar om saker.

En annan sak som var grymt irriterande var att man ofta inte kunde bara vara vänner med de som man kunde ha ett förhållande med. Sa man till dem att man inte var intreserad så blev de oftast sura och vägrade sedan prata med en och alla tar att man är snäll mot dem som att det är början på en romans vilket betyder att man måste ha "samtalet" med allihopa. Det är något som Bioware har kritiserats för och jag förstår det.

Att utforska planeter funkar fortfarande inte helt rätt. Innan var det jobbigt för det tog hemsk lång tid medans nu så är det tråkigare. Dock så har de försökt göra det mer logiskt vilket jag gillade. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om när man färdas med skeppet. Att köra runt med en liten modell av skeppet på en karta är bara fånigt då det ska vara en simmulering. Tanken på att Shepard kör omkring med det lilla skeppet bara för att kolla in de olika planeterna är skrattretande. Där var första spelet betydligt bättre.

Handlingen i spelet var till större delen bra även om det kändes mer som en grupp småhistorier än en lång historia. Sista uppdraget var bra gjort men det slog inte det episka sista delen av första spelet men sedan så var den delen svår att slå.

När det gäller skurkar så saknade spelet bra och intresanta fiender. Collectors är långt ifrån lika kusliga och intresanta som Geth var och Harbringer var tråkig. De gjorde ett stort misstag i att döra Saren i första spelet då de behövde en "Darth Vader" som var med i hela trilogin och Saren var verkligen perfekt för jobbet. Nu fastnade de och fick svårt att hitta en bra ersättare.

Som RPG så fungerar det men är mer som en hybrid än ett rent RPG. Många RPG delar från första spelet har skalats ner för att göra det mer action fokuserat och det synd. Resultatet blir en uppföljare som inte är lika bra som första spelet mycket pga ändringar för att locka ny publik som vanligtvis inte spela RPG.

När det gäller spelet i helhet så känns det mer som ett mellanspel mellan Mass Effect och Mass Effect 3, än en uppföljare på Mass Effect. Och det är lite synd. Det plus att de gick åt ett helt annat håll än fansen väntade sig eller ville gör att jag och många andra kände oss en aning besvikna även då vi gillade spelet. Shepard är inte längre SPECTER, han jobbar inte för Cauncil längre, ingen tror längre på honom eller Reapers existens trotts att slutet av första spelet sa att han övertygade dem. Medans vi trodde att Mass Effect 2 skulle handla om hur Shepard sammlade allierade och förberädde galaxen mot Reapers ankomst så blev det istället att förbereda ett självmordsuppdrag mot Collectors. Nu har Mass Effect 3 istället den handling vi väntade oss av Mass Effect 2 SAMT den vi väntade oss att Mass Effect 3 skulle ha, själva kriget. Hur det ska gå återstår att se om några dagar.

Bra:

- Val, vissa riktigt svåra, som har stora förändringar, inte bara på spelets utveckling utan även på sista delen.

- Spännande handling med coola karaktärer och maffiga mellansekvenser.

- Grafik som imponerar.

Dåligt:

- Bara några få val från första spelet har en tydligt effekt här och då oftast utan att ha någon större orsak. Annars består det mästa av "Tack" mail.

- Tråkiga skurkar och brist på episk skurk.

- Förlite dialog-val och andra saker som kunde ha varit bättre, säkert berodde pga tidsbrist i utvecklingen.

Sammanfattning: Bioware är Kung över västländska RPG men ibland försöker de förmycket. Gillar man Bioware's tidigare spel (T ex Star Wars: Knights of the Old Republic, Dragon Age, Mass Effect) eller helt enkelt älskar Episkt actionfyllt Sci-Fi drama så kommer man att gilla det här men bättre än första spelet var det inte.

Betyg: 4 Collectors av 5

Redigerad 4 mars, 2012 av Crusader

[ZcruweN]

No More Heroes:

Suda51 har gjort det igen, ytterligare ett briljant, mongo, stört och roande spel.

No More Heroes handlar om protagonisten Travis Touchdown som är ute på krogen en kväll och stöter på tjejen Sylvia där.

Travis blir genast intresserad av Sylvia, Sylvia däremot säger att om Travis blir #1 rankad Assassin i Santa Destroy så kan det kanske bli något mellan dom.

Travis går med i rankningen utan att veta vad han själv håller på med och dödar den 11'e rankade assassinen och får kort därefter reda på att det finns ingen väg tillbaka då han ligger inom rankningen finns det folk ovanför honom och under honom som är efter honom. Travis blir givetvis arg på Sylvia och frågar om hon vill ligga med honom om han blir rankad #1.

Sylvia tackar varken ja eller nej......

När jag poppade i spelet först så funderade jag på vad det var för nått, man blev snabbt inslängd i spelet på första rankningen och fick allt väldigt dåligt förklarat. Det här är ett spel man måste spela till slutet för att förstå nånting ö.h.t.

Det första jag börja fundera på var om Travis var en Assassin från första början eller om han blev det bara för att impa på Sylvia. Det här knöts ihop perfekt på absolut sista rankningen.

Spelet i sig var underhållande med mycket interaktivt, att träna för att bli starkare i spelet var inte ändlös button mashing utan man fick interagera själv också!

Har du ett Wii, skaffa No More Heroes helt klart!

9/10

[Crusader]

Dead Rising 2

Under en Zombie-epedemi i Las Vegas förlorade Chuck Greene sin fru och hans dotter Katey blev infekterad. Nu måste han tävla i en Zombieslaktar-gameshow kallad "Terror is Reality" för att få ihop pengar till den medicin som Katey måste ta varje dag i resten av sitt liv för att unvika att bli en zombie. Men en dag hände4r det som inte fick hända. Zombies från TiR bryter sig ut och tar över staden. Nu måste Chuck kämpa sig igenom horder av zombies för att hitta medicin till sin dotter, rädda överlevande och ta reda på vad som orsakade den här katastrofen.

En uppföljare som liknar orginalet väldigt mycket. Faktiskt tillochmed för mycket. Det finns väldigt lite nyheter (mer än t ex möjligheten att skapa nya vapen med olika föremål) och spelet ser i pricip identiskt ut med orginalet på alla sätt. Allt funkar likadan, samma ikoner och HUD, de flesta föremålen är direkt hämtade från första spelet likaså animeringarna, samma typ av dåliga röstskådespelare där alla låter likadant och förutom mellansekvenser så är allt textbaserat, Spelet är också uppbyggt på exakt samma sätt. Man har 72 ingame timmar på sig att lösa fallet och det hela är uppdelat i "Case" som startar vid speciella tillfällen och går på tid. Dessutom ska man leta efter överlevande som man får radiosamtal om, och även det går på tid.

Jag brukar irritera mig när journalister gnäller över att det är förlite nytt i spel och oftast för att jag tycker att inget saknas. Men än hur kul "Dead Rising" var så hade det en hel del fel och alla felen finns kvar.

Faktum är att "Dead Rising 2" är så likt första spelet att man skulle tro det var en expantion istället för uppföljare.

Precis som första spelet så är det väldigt kul att spela och har en helt OK handling. Men det hela är mycket av en upprepning av det första spelet. Jag hade hoppats på mycket mer och mycket bättre. Det är, som sagt, fortfarande mycket kul att spela men känns inte som en ny upplevelse.

Bra:

- Stor casino-stad att utforska.

- Mängder av kläder och vapen som man kan använda.

- Möjligheten att skapa hemmagjorda vapen är välkommet även om vissa är lite väl overkliga.

Dåligt:

- Är mer som en expantion eller mod av första spelet än en uppföljare.

- Fortfarande för lite röstskådespeleri vilket får dialogsystemet att kännas föråldrat.

- Allting ser likadant ut som i första spelet och funkar likadant vilket får spelet att kännas föråldrat.

Sammanfattning: Ett öppet och kul zombiespel som kunde ha varit så mycket mer om de vågande förbättra och förnya det.

Betyg: 3,5 Zombies av 5

[Adriian]

Dear Esther

Den enda info jag hade om Dear Esther när jag startade upp spelet var att det var en stand-alone sourcemod från HL2 och hade någonting med en öde ö att göra. Egentligen vill jag själv inte säga mer än så till er eftersom er upplevelse antagligen kommer skilja sig betydligt från min om jag gör det men tydligen är ändras spelet väldigt subtilt vid varje playthrough så det kanske inte spelar någon roll. DE sätter dig i skorna på en anonym protagonist ensam på en öde ö. Du får inga direktiv, inga pekpinnar, ingenting. Det enda aktiva som till synes händer är en berättarröst som läser frånkopplade och till en början väldigt förvirrande delar ur brev adresserade till en fru Esther. Du traskar omkring, osäker på din omgivning, osäker på vad det är meningen du ska göra. Kontrollerna (endast WSAD+mus) påminner väldigt mycket om Amnesia: The Dark Descent och gav mig en väldigt stark känsla av maktlöshet. Så småningom så blir breven mer och samtidigt mindre sammanhängande, den anonyme berättaren blir mer och mer intensiv i takt med att solen går ner och natten tar sin början. Precis när du börjat få grepp om spelet och tänker "ah, detta är faktiskt ganska mysigt" så ser du ett glimmande ljus i en grotta. Du går närmare och du kanske ser en figur med en lykta försvinna runt ett hörn. Eller så kanske det var inbillning. Soundtracket är nog det bästa i ett spel någonsin där känslor och sinnestämning långsamt spretar i oanade riktningar i takt med att du utforskar ön. Sen är det också fantastiskt vackert. Det fanns flera tillfällen då jag drog efter andan och betänk att detta är en HL2-mod. Så om du har två timmar att spendera på en fantastiskt fin upplevelse så gör det!

Gameplay 5/10

Story 10/10

Soundtrack 17/10

Grafik 8/10

Spelade precis igenom detta jag också och håller med dig fullständigt. En riktigt fantastisk upplevelse! Väldigt obehaglig rakt igenom. Att jag spelade det ensam, på natten och med hörlurar bidrog nog ganska mycket till detta.

[SilentViper]

TÄnkte höra med er som har spelat Dear Esther är det som Penumbra och Amnesia stöter man på nå zombie eller nåt sånt?

[IceCandy]

TÄnkte höra med er som har spelat Dear Esther är det som Penumbra och Amnesia stöter man på nå zombie eller nåt sånt?

Nä.

[Crusader]

Tex Murphy - Martian Memorandum

Tex Murphy får i uppdrag att hitta den rike affärsmannen Marshall Alexander's dotter, Alexis Alexander. Men snart visar det sig vara mer på spel än en bortsprungen dotter. Mord och konspirationer leder Tex till Mars och de hemligheter som lämnades kvar av de Marsianer som en gång bodde på planeten.

Andra spelet i serien och det första som använder video bilder. Jag älskar Tex Murphy. Men det här spelet är en pina att spela. Ända orsaken jag spelade klart det (tog mig över 1 år) var för att få ta del av den delen av handlingen i serien. Men jag kommer aldrig mer att spela det.

Bra:

- Samma humor som i de senare spelen.

- En intresant handling med massor av underliga karaktärer.

- Möjligheten att åka till Mars.

Dåligt:

- Fungerar dåligt trotts Dosbox. Inget menysystem och usel HUD.

- Långtråkigt att spela och svårt att klara. Aldeles för många saker som kan gå fel men man inte upptäcker fören det är försent att göra något åt det. (Jag fick spela om ett antal timmars spelande)

- Otroligt ful grafik vilket tar orken att försöka hitta det man ska leta efter. Har INTE åldrats väl.

Sammanfattning: En del av Tex Murphy's historia som jag aldrig vill gå igenom igen. Men kul att faktiskt ha spelat igenom det ändå.

Betyg: 1 Mars-sten av 5

Alan wake forstsätter i Alan Wake's American nightmare som släpps nu på xbox live den 22a. Svaren kommer kanske då.

Så jag har förstått det så är orsaken att DLCerna inte lämnar svar att det är vad Alan Wake 2 ska handla om och de ville inte att folk skulle vara tvugna att spela DLCerna för att få avslutning.

Om jag inte minns fel så var de 2 DLCerna dessutom gjorda av ett annat team.

Alan Wake

Alan Wake är en känd författare med sömnproblem och svårt att skriva klart sin nästa bok. Tillsammans med sin fru Alice åker han till den lilla småstaden Bright Falls på semester i hopp om att det ska hjälpa. Men i sjön Cauldron Lake vilar en urgammal ondska som bara väntar på en chans att komma ut och behöver en författare för att göra det.

Ett skräckspel inspirerat av skräckerböcker som t ex de Stephen King skriver men också arc-TV-serier som LOST. Spelet är uppbygt som en TV-serie där varje episod börjar med att sammanfatta tidigare avsnitt och slutar med en låt. Det här är tänkt att vara första spelet i en serie av spel, varje spel motsvarar en säsong i en TV-serie.

Det var en lång väntan på spelets release och ända orsaken att det släptes var att Remedy fick själv av M$ att göra klart spelet vilket också orsakar att spelet inte är allt vad de lovade. Vad som igentli9gen skulle ha varit Open World är mer samanknutet till speciella vägar som ibland är så stora att de ger en illution av att vara öppna och fria men inte är det. Uppenbarligen så gick det inte riktigt att göra spelet som det först var tänkt och det är litre synd. Men spelet är ändå en underbar spännande upplevelse. Speciellt när man är mitt ute i skogen med fiender överallt och bara har en ficklampa. Fienderna är nämligen svaga mot ljus men det räcker inte för att döda dem såvidar det inte är väldigt kraftfullt.

När det gäller fiender så är det en stor variation när det gäller utseendet men inte på hur de agerar. Där är ca 4-5 typer av fiender var av de flesta är av 2 sorter. Ibland blir det lite uttjatat tycker jag.

En annan sak jag inte gillar är att de dödar karaktärer lite väl ofta vilket jag tycker är synd medans vissa får betydligt mindre tid i spelet än det känns som att de borde ha. Det blir rätt mycket Alan Wake med "gäster".

Så vad ska jag mer säga? En bra, spännande, intresant thriller som får det att kännas kusligt ibland men samtidigt som det är kul att spela så är jag glad att det inte är längre för det blir lite upprepande ibland.

Inte riktigt spelet jag ville det skulle vara men långt ifrån dåligt. Riktigt bra spel, faktiskt.

Bra:

- Bra, spännande och intresant handling.

- Intresanta, vackra och kusliga miljöer.

- Bra stridssystem.

Dåligt:

- Inte riktigt vad jag hade hoppats på.

- Lite upprepande och tjatit.

- Sprinten kunde ha fått funka längre och INTYE ha varit samma knapp som dodge.

Sammanfattning: Ett mästerligt skräck/thriller spel av en kvalitet som få når upp till.

Betyg: 4 manuskriptsidor av 5

Tex Murphy - Under A Killing Moon

En nu patetisk och supande Tex Murphy bestämmer sig för att rycka upp sig och försöka skaffa sig ett jobb. När grannens Pantbank blir rånad så får han sin chans. Samtidigt planerar en urgammal sekt att använda Tex för sitt eget ändamål.

Tredje spelet i serien och det första som låter en utforska platserna i 3D och har full videosekvenser med riktiga skådespelare i mellansekvenser och samtalsscener. Det här är spelet som inte bara fick mig att bli förälskad i Tex Murphy spelen utan i spel överhuvudtaget. Tror det var det allra första PC-spelet jag köpte. Ett spel som hade stora effekter på mig och mitt liv. Faktum är att mycket av min klädstil härstammar just fråm min kärlek till det här spelet. Det var också det här spelet som presenterade mig till Noire och Privat Detektiv genren som jag har älskat ända sedan dess. Så ni kan tänka er nostalgin över att spela det igen efter alla dessa år.

Det här är ett spel från Äventyrspelens storhetstid innan krvane på action och CGI började sakta men säkert strypa livet av genren. En tid då äventyspel betydde Live-Action filmklipp på skådespelare i spelen. En tid som förhoppningsvis kan återvända nu med nya Tex Murphy spel.

Även då de 2 tidigare Tex Murphy spelen (och filmen) var populära så blev det här spelet en gigantisk hit och karaktärens stora genombrott som ledde till 2 uppföljare (en 3:e på gång just nu), en grupp böcker, Radio Teater äventyr osv. Tex Murphy har blivit en stor kulthistoria.

Åter till spelet så är det ett underbart peka&klicka spel med bra skådespelare, underbar musik, spännande och intresant handling, intresanta udda karaktärer, underbar humor, och helt OK grafik trotts sin ålder. Ett spel man kan njuta av ännu idag. Hintsystemet är också bra där man får poäng genom spelets gång som man sedan kan använda på hintar, om man vill.

Bra:

- Underbar humor, härlig musik och Tex Murphy.

- En intresant handling med massor av underliga och intresanta karaktärer.

- Möjligheten att utforska Tex Murphy-världen i 3D och FMV.

Dåligt:

- Tex kontrolleras helt med den överkänsliga musen vilket gör att han dansar omkring som på en hal isbana och ibland dör pga det.

- Ett par pussel med att sätta ihop sönder rivna brev är buggiga. Speciellt ett av dem registrerar spelet inte. Som tur är så har de satt in ett alternativt sätt att få informationen på brevet.

- Ljudet funklar inte helt som det ska på dagens datorer. Ibland blir det höga Musse-pipiga ord i texten.

Sammanfattning: Spelet som fick hela världen att älska Tex Murphy, crime-noire och klantiga Privat Detektiver.

Betyg: 4 Duvstatyer av 5

Redigerad 10 juni, 2012 av Crusader

[Jacker]

Star Wars: Knights of the Old Republic

5/5

[Crusader]

Mass Effect 3: Extended Cut

Shepard är på Jorden och inväntar sin rättegång när Reapers slår till. Nu måste han resa och samla Vintergatans civilisationer så att de tillsammans kan kämpa mot Reapers innan Jorden, och resten av Vintergatans civilisationer, blir utrotade. Men att få dem att sammarbeta visar sig lättare sagt än gjort.

Då var den här episka sagan slut. Lite deprimerande på sätt och vis. Vad ska man nu se fram mot? Men det har varit en underbar resa och det här var inget undantag. Det här spelet var en bra hybrid mellan första och andra spelet. De bästa sakerna från dem och många av de dåliga sakerna var borta.

Väldigt många chanser att prata med sina skeppmedlemmar. De har nästan alltid något nytt att säga. Och alla viktiga karaktärer från de förra spelen fanns med. Även om de inte alla var spelbara. Jag hade kanske velat sett mer av gammla squadmates och haft dem som engångs squadmates eller liknande. Och

de som romanserade Jacob fick en otrevlig överaskning.

Spelet och kontrollerna funkar bra och även om man fortfarande inte kan klä sina squadmates som man vill så har de nu alla 3-4 alternativ när det gäller klädsel. Heavy Weapons gjorde de meningslösa vilket jag tyckte var synd. Eftersom man bara kunde hitta dem under uppdrag, inte kunde ta dem med sig och de bara hade 1 skott och man oftast hittade dem vid fel tillfälle så blev det att man sällan fick användning av dem.

Så finns det något att klaga på? Tja, uppdragen var aldeles för korta och man fick förlite chans att utforska de nya platserna vilket var lite av en besvikelse. Mycket mer action och mycket mindre prat även om squadmates komenterar mer. Oftast börjar uppdraget med en kort sekvens, sedan strider man en massa och sedan en slutsekvens. Men samtidigt så fanns där fler uppdrag än i tidigare spel och speltiden, efter att ha gjort allt, blev 84h för mig så det när inget kort spel. Men jag saknade sådant som Noveria i första spelet där man först gick och pratade en massa och gjorde småsaker innan man gav sig ut på huvuduppdraget som sedan också hade pauser där man kunde prata och utforska. I det här spelet så var det mycket strider och amn fick aldrig tid att utforska eller se sig omkring. Och Citadel var den ända fredliga platsen i spelet så jag saknade verkligen andra "städer" där man kunde prata och undersöka saker. Citadel blev dessutom lite tråkigt senare då det slutade hända något nytt. Jag hade nog velat ha fler samtal och händelser på Citadel. Speciellt

då alla 40+ miljarder ombord dör sedan.

När det gäller slutet så kan jag förstå att många blev besvikna men jag tycker klart att det har överdrivits en hel del om hur dåligt det är. Visst, bristen på avslutning som det var innan kan jag förstå att folk ogillade men inte själva slutet. Även om det ena var lite väl otroligt.

Men spelet var långt ifrån ljust. Många dog i gripande scener, andra bakom kulisserna och i slutändan så blev dödsiffran enorm när man tänker på de miljarder människor/utomjordingar som dog i spelet.

Jag undrar vad nästa spel ska bjuda på nu när Reaper-sagan är slut. Bioware har ju sagt till oss att behålla vår sista sparning och i slutet så rätt mycket hintar de om ett framtida spel i deras tackbrev.

Bra:

- Val, vissa riktigt svåra, som har stora förändringar. Den här gången så har äntligen tidigare val från de första spelen en effekt.

- Spännande och gripande handling med maffiga mellansekvenser och stora öden.

- Grafik som imponerar.

Dåligt:

- Ens val genom spelen har liten effekt på spelets 4 slut-alternativ.

- Ständigt dessa Cerberus. Man tröttnar på dem.

- Förlite dialog-val.

Sammanfattning: Bioware är Kung över västländska RPG men ibland försöker de förmycket. Gillar man Bioware's tidigare spel (T ex Star Wars: Knights of the Old Republic, Dragon Age, Mass Effect) eller helt enkelt älskar Episkt actionfyllt Sci-Fi drama så kommer man att älska det här.

Betyg: 4,5 Reapers av 5

Might & Magic: Clash of Heroes (PS3)

Blade of Binding är det ända vapen som kan hålla demonerna från att fullt träda in i världen Ashan. Ledare från de tre största länderna och deras barn sammlas då och då för att försäkra sig om att vapnet är säkert då det anses för kraftfullt för en person att äga. Men på ett mötre anfaller demonerna och ändast barnen lyckas fly. Nu måste de kämpa för att hitta Blade of Binding innan demonerna gör det och stoppa dem från att sätta Ashan i kaos.

Ett strategi Fantasy pussel fighting spel och spin-off från Heroes of Might & Magic spelen. Det här spelet fungerar som en prequel och utspelar sig 40 år före Heroes of Might & Magic V (som är en reboot för serien) genom att ge bakgrundsinformation om vissa viktiga karaktärer som en episk historia om strid mellan gått och ont.

Ett rätt annorlunda spel från resten av serien då stridsystemet är annorlunda och betydligt enklare. Men precis som i huvudspelen så spelar man flera hjältar, en i taget, som tillsammans bildar en hel historia.

Grafiskt så är det här inte precis något mästerverk, men det är inte oväntat. Spelet är trots allt en portat från Nintendo DS till de andra konsollerna och PC så trotts viss förbättring så är det ändå väldigt enkelt och har en tecknad stil där all handling händer i pratbubblor och bilder.

Det som lockar är att striderna faktiskt är väldigt kul och beroendeframkallande. Dessutom är det en episk fantasy berättelse med intresanta karaktärer, massor av humor (ibland nästan förmycket som t ex demonerna som är lite väl löjliga) och fantastiskt bra musik där vissa stycken känns igen från huvudspelen.

Spelet är i första hand ett multiplayer spel och det märks. Men singelplayern är ändå rätt lång och tar många timmar att klara.

Ett kul spel att spela då och då och det kostar bara runt hundra kr. Och det fick mig att bli intreserad nog att köpa Heroes of Might & Magic V, ett spel jag aldrig varit intreserad av innan.

Bra:

- Roliga tuordningsbaserade strider där man ibland får tänka till ordentligt.

- Kul och knepiga pusselstrider som man kan testa på och vinna extra grejor om man klarar dem.

- Intresant handling, karaktärer och bra musik.

Dåligt:

- Grafiken är verkligen enkel.

- Gameplay mässigt så ligger den på samma nevå som spelen gjorde för 15 år sedan.

- Inga mellansekvenser utan allt händer i pratbubblor eller bilder.

Sammanfattning: Ett enkelt men kul fantasy strategi spel som är kul att spela lite då och då.

Betyg: 2 soldater av 5

Redigerad 10 augusti, 2012 av Crusader

[Jacker]

Journey

5/5

Redigerad 19 augusti, 2012 av Jacker

[Crusader]

Doctor Who: The Adventure Games - Episode 1: City of the Daleks

När Doktorn och Amy anländer till 1963 finner de jorden i ruiner och mänskligheten utrotad av Daleks. Nu måste de ta reda på hur Daleks har gjord det här och fixa det för att rädda mänskligheten innan Amy försvinner.

Ett spel skapat av engelska speldesigners på högskola. Trevligt, småkul spel med lite pussel, och dessutom välgjort. Dock aldeles för kort och innehålls fattigt.

Bra:

- Man får spela som 11:e Doktorn och Amy.

- Kul och intresant gjorda pussel.

- Skådespelare från TV-serien gör rösterna.

Dåligt:

- Väldigt kort och fattigt.

- Man får se väldigt lite av City of the Daleks.

- Dåligt ljud.

Sammanfattning: Ett äventyr med Doktorn och Amy som är välgjord men kunde ha varit intresantare.

Betyg: 2 Daleks av 5

Jurassic Park: The Game

Jurassic Park är en nöjespark med en mycket speciell attraktion: Levande Dinosaurer! Parkens vetrinär, Gerry Harding, har tagit med sig sin dotter Jess då hon har hamnat i problem hemma i USA. Men när djuren i parken rymmer blir de strandsatta på ön medans resten av arbetarna lämnat ön pga en storm som ska dra över ön. Under deras kamp för att överleva öns fasor träffar de på Nima, en skadad kvinna som är där för att stjäla hemligheterna bakom klonandet av dinosaurer. Samtidigt skickar fastlandet legosoldater för att rädda de överlevande.

Ett äventyrspel från Telltale Games. Spelet är en blandning av Heavy Rain's spelmekanik och Quicktime Events tillsammans med en del Button Smashing men också en massa utforskande och lite pussel.

Ett spel där vissa beslut får följder (fast inte så stora), spelet fortsätter för det mästa när man misslyckas med Quicktime Events (sålänge det inte kostar någon livet) och man vid något tillfälle kan välja om någon ska leva eller dö. Lite som en förgångare till The Walking Dead fast inte i närheten av samma nevå.

Spelet har fått en massa oförkänt dålig kritik. Mycket pga sin enkla grafik (som är som i serietidningar), ibland klumpiga animationer och Quicktime Events. Men spelet har en väldigt bra handling, oväntade twister, intresanta karaktärer som inte är svart/vita, intresanta pussel och rätt spännande. De har lagt ner mycket tid på Dinosaurerna för att de ska se rätt ut, låta rätt och bete sig rätt.

Spelet är uppdelat i 4 Episoder och var från början tänk släppas i 4 nerladdningsbara delar. Men förseningen med konsollversionen och det dåliga motagande spelet fick gjorde att de släpte alla delar samtidigt på konsoll.

Spelets huvudkaraktär Gerry Harding är med i filmen men pga rättigheter så ser han totalt annorlunda ut. Hans andra dotter, Sarah Harding, är med i första uppföljaren The Lost World.

Så vad är spelets dåliga sidor? Först och främst att vissa Quicktime Events är trail-and-error. Man kan inte klara dem första gången utan måste veta knapparna i förväg. Ibland måste man börja trycka på knapparna INNAN ikonen visas. Jag vet inte om det är meningen att man ska misslyckas och försöka igen eller om personen som ska kontrollera det inte har varit nogrann. Eller om de bara portade det direkt från PC utan att kontrollera ordentligt. Som tur är så behöver man oftast bara försöka 2 gånger men jag anser att man ska alltid kunna klara ett spel utan att misslyckas/dö, speciellt ett sådant här spel.

För det mästa så är det inte svårt och sliter inte på ens fingrar. Dock är där en oförsvarligt svår undantag i slutet av spelet. Det absolut sista man gör i spelet är en ultrasvår Button Smashing som lätt driver en till vansinne. Det tog mig över 1 timme att lyckas trycka på knappen tillräkligt snabbt. Med tanke på spelets annars enkla svårighetsgrad så var det här som att gå från Easy till Nightmare i svårighetsgrad och jag var påväg att ge upp. Jag vet inte om personen som skapade den där sista var en sadistisk jävel som njöt av att se folk snubbla på målinjen efter att ha spelat igenom ett spel, eller om han helt enkelt inte kontrollerade det. Kanske var han ovanligt snabb på att trycka eller så blev det fel efter portningen från PC. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har fortfarande ont i armen och är fortfarande arg. För att inte säga hur det sabbar hela upplevelsen med slutet. Jag kommer kanske spela om spelet men jag kommer ALDRIG mer göra den där sista saken.

Nu hoppas jag bara på att de ger spelet en andra säsong eller gör en uppföljare. Det är nog tyvärr inte så troligt att de gör det men man kan hoppas.

Bra:

- Man får uppleva Jurassic Park och träffa på en massa Dinosaurer.

- Bra och spännande handling, intresanta karaktärer.

- Bra röstskådespeleri, sljud och fantastisk musik.

Dåligt:

- Vissa Trail-and-Error Quicktime Events.

- Väldigt enkel grafik.

- Button Smashing from Hell i slutet av spelet!

Sammanfattning: Ett trevligt äventyr med Dinosaurer!

Betyg: 3 Dinosaurer av 5

Resident Evil 5

Chris Redfield, nu en B.S.A.A. agent som jobbar för att hitta och stoppa de Biologiska vapen som Umbrella skapat, åker till en liten by i Afrika för att leta reda på vapenhandlaren Irving som misstänks sälja Biologiska vapen till terrorister och undersöka vad som hände hans förra partner, Jill Valentine, som dog för 2 år sedan. Väl där får han en ny lokal partner, Sheva Alomar, som ska göra det hela smidigare. Men det hela går inte som planerat. Invånarna i byn visar sig vara infekterade av Las Plagas, en urgammal parasit av utomjordiskt ursprung. Nu måste Chris och Sheva kämpa, inte bara för sin egen överlevnad, utan för att stoppa en galen plan och upptäcka vad som pågår innan det är försent.

Uppföljaren till den kritiker rosade Resident Evil 4 som inte bara fortsätter handlingen som startade där utan har också med det mästa från spelet. Men de verkar ha missat vad som gjorde att folk älskade Resident Evil 4. Stämningen. De skulle göra något nytt, göra folk rädda för ljuset istället för mörker men det lyckas inte. Det finns inte en stund i spelet man känner sig rädd eller obehag. Möjligen första gången man spelar första banan och ställs mot en hord av fiender.

En annan sak som de verkar ha missat är att bara Las Plagas är en väldigt dålig idé för ett Resident Evil spel. Man kunde förlåta det i Resident Evil 4 för spelet i sig var så bra och stämningen så obehaglig. Ärligt talat så hade Resident Evil 4 inget med Resident Evil att göra utan kändes som att den lika väl kunde ha varit ett orelaterat spel. Det var inte Resident Evil som gjorde spelet bra, snarare tvärtom så passade titlen inte längre IMO. Och här blir det ännu tydligare.

Resident Evil 5 är ett Third Person Shooter, ett action-äventyr spel, som helt saknar den survival horror och klaustrofobi som gjorde spelen så bra till att börja med. Den har inga pussel, inget backtracking eller kusliga miljöer. Ända undantaget är väl Licker fabriken som hade lite av den gammla känslan kvar och att få återse Lickers och T-Viruset, även om bara för en stund, var verkligen kul och gav lite ny vind i spelet. Annars faller spelet rätt mycket halvägs igenom. Det som imponerade i början blir sedan enformigt eller frånvarande. Med möjlig undantag i de två sista banorna som faktiskt var riktigt kul.

När det gäller slutet så var det ett par saker jag reagerade på. Att de

dödade Wesker, vilket kändes synd då han var seriens huvudskurk (fast jag vill inte att han skulle ha överlevt det där för det hade varit för extremt)

En annan var att

de bara råkade på att krasha mitt i en levande vulkan i slutet vilket kändes minst sagt löjligt.

En bra sida är att spelet har en grupp intresanta och spännande karaktärer. Chris Redfield, Sheva Alomar,

Jill Valentine, Albert Wesker, Oswell E. Spencer (Umbrella's grundare som aldrig tidigare har synts men har nämnts i nästan varje spel), Josh Stone mm.

Spelet har också bra grafik och bra musik (fast inte i närheten av lika bra som i tidigare spel).

Spelet fick en hel del oförkänt dålig kritik efter första trailern, för att vara rasistisk. Att ett zombie-spel som utspelar sig i en liten by mitten av Afrika hade svarta zombies var något många i världen rasade åt, och att Chris Redfield var vit. Vad som istället irriterade mig var hur världen automatiskt ska se rasistiskt bakom allt då de som gjorde spelet med största sannolikhet inte ville vara rasistiska utan tänkte logiskt att ett zombie spel i Afrika där urbefolkningen drabbas så borde zombiesarna vara svarta. Dessutom är de offer i det här spelet, inte skurkarna. Spelet handlar mycket om hur illa behandlade de svarta blev av de vita när de kom dit.

Men resultatet av hatvågen blev att utvecklarna fick backa lite. De höjde antalet vita zombies (helt plötsligt så var de lilla bynd befolkat till hälften av vita) och många av de svarta fick sin hy bvlekt. DET tycker jag blev rasistiskt istället att ett zombie-spel som utspelar sig i Afrika inte kan ha svarta zombies utan att folk blir upprörda utan de måste ändra hudfärgen och göra Afrikanarna ljusare. Det gör mig sugen på att göra ett spel som utspelar sig i en liten Afrikansk by men där alla karaktärer är vita och se hur folk reagerar på det.

Aldeles förmycket action och skjutande. Faktum är att man måste döda alla fiender (något undantag förekommer) och har gott om ammo och vapen för det också. Inte som i tidigare spel då man var tvungen att spara på ammo och undvika fiender när man kunde. Här är det bara att skjuta.

Allt som allt ett underhållande och bra spel men inte ett Resident Evil spel. Faktum är att efter jag har spelat det här så blev jag istället sugen på att spela de gammla Resident Evil spelen för jag insåg hur mycket jag saknade dem. Och det är INTE bra för ett spel.

Bra:

- Snygg grafik. Fina mellansekvenser.

- Vissa intresanta och roliga nyheter som t ex öppen plats att freeroama på vid ett tillfälle.

- Intresanta karaktärer och en rätt bra handling med en maffig slutstrid.

Dåligt:

- Aldeles förmycket action och sjutande, förlite Survival Horror och inga pussel.

- Lite väl episk story för Resident Evil.

- Inga zombies.

Sammanfattning: Det svagaste spelet i serien men ändå klart underhållande som action-spel.

Betyg: 3,5 tenakler av 5

Resident Evil 5: Lost in Nightmares

Två år innan uppdraget i Afrika blev Chris Redfield och hans partner Jill Valentine skickade för att tillfånga ta Ozwell E. Spencer, Unbrellas grundare, i hans herrgård. Men det hela visar sig bara vara början på ännu en ny mardröm för dem.

Så här ska Resident Evil vara. Det ända felet med den här DLCn är att där är bara två typer av fiender (och bara en av dem är en aktiv fiende) så det gänns lite fattigt på den fronten. Men samtidigt så handlar det mer om skräck och kusliga ställen än att skjuta monster. Faktum är att det påminner lite mer om Silent Hill än Resident Evil.

En annan nackdel är att omspelarvärdet förminskas då större delen av spelet går ut på att ängsligt vänta på när hotet kommer visa sig och vad hotet är, något man ju redan vet när man har spelat igenom det en gång.

Jag tycker iallafall att Capcom ska använda det här spelet som en grund för hur ett Resident Evil spel ska se ut istället för att sattsa på att det ska vara så mycket skjutande och action som möjligt.

En intresant sak man finner omk man läser de dagböcker som finns där är att Spencer verkar ha ett Ess i rockärmen. Uppenbarligen ville han att Wesker skulle hitta honom och döda honom och frågfan är varför en man som vill leva för evigt och aldrig ger upp skulle göra så? Jo, för han har upptäkt ett sätt att leva vidare och behövde Wesker för att få igång hans planer.

En annan fråga man ställer sig är vem Alex är, vad för hemlig ö det är han exprimenterar på och vad det var han lyckades hitta. Kommer man få veta det i Resident Evil 6, tro? Är det kanske C-viruset han har upptäckt?

Bra:

- Kuslig herrgård, pussel, utforskande. Det här är så Resident Evil SKA vara!

- Härlig stämning och uppenbart gjord för att hylla det allra första spelet då man tillochmed kan spela det som man gjorde då.

- Delar av spelet kräver att man överlever utan vapen, något som är annorlunda och alltid välkommet.

Dåligt:

- För få typer av fiender..

- Liten omspelningsvärde då mycket av det som gör det bra försvinner andra gången.

- Man måste spela igenom det först innan man får spela som Jill. Och det är ju Jill man vill spela som efter att ha spelat igenom Resident Evil 5 som bara Chris.

Sammanfattning: Ett DLC som är bättre än huvudspelet vilket inte säger lite om Resident Evil 5.

Betyg: 4 Guardians av 5

Resident Evil 5: Desperate Escape

Efter att ha blivit räddad av Chris Redfield så måste nu Jill Vallentine, tillsammans med Josh Stone, fly anläggningen.

Om förra DLCn handlade om känsla och atmosvär så är den här raka motsatsen. Bara action och skjutande rakt igenom med oendligt med fiender. Rätt mycket en typisk "överleva horder av fiender" bara det att det finns en handling och man ska röra sig framåt.

Rätt kul att spela och en trevlig utmaning. Rätt buggig ibland pga att alla fiender är random. Man kan lika väl träffa på en motersågande fiende som men vanlig. Det gör att det kan blir väldigt svårt ibland.

Dety bästa är såklart att få spela Jill Valentine. När man har klarat banan så kan man få spela som Josh Stone nästa gång men frågan är om man orkar. Som med utamaningar så vill man sällan göra om dem igen. Men någon gång i framtiden när jag spelar igenom Resident Evil 5 igen så kommer jag säkert spela om den här också.

Bra:

- Man får spela som Jill Valentine!

- Man kan även få spela som Josh Stone andra genomspelningen.

- Man får äntligen tysta den skrikiga snubben med microfonen.

Dåligt:

- Lite buggit som kan göra det lite extra svårt ibland.

- En aning enformigt.

- Man måste spela igenom det först innan man får spela som Josh.

Sammanfattning: Ett action fullt DLC som är en trevlig och lagom tuff utmaning.

Betyg: 2,5 horder av 5

Roberta Williams' Phantasmagoria

Adrienne och hennes make Don har köpt ett gammalt slott som tillhörde den berömde trollkarlen Zoltan "Carno" Carnovasch som dog under ett utbrytar trick för 100 år sedan. Men slottet döljer en mörk hemlighet. En fängslad ondska som har väntat på att någon ska släppa lös den igen.

Ett klassiskt SIERRA spel skrivet, regiserat och akapat av Roberta Williams som låg bakom de flesta av deras spel. Ett spel som blev ökänt för sina blodiga och goriga effekter, sexscener och även en våldtäktscen. De ville uppenbarligen göra ett skräckspel som höll sig med de skräckfilmer som fanns då utan att hålla tillbaka. Även om spelet är rätt blod och gore löst under de första 6 kapitel så gottgör den det i sista kapitlet. Då spelet har många dödscener (alla väldigt olika och uppfinningsrika) så är de flesta inte så blodiga. När det gäller sexscenerna så är de inte värre än vad man skulle se i en såpa. Våldtäktscenen, om än hemsk, är ett gränsfall och vissa skulle nog inte ens kalla det en våldtäktscen då

hon är villig men han är för hårdhänt.

Spelet är av Peka&Klicka äventyrs-deckare genren med FMV. Riktriga skådespelare spelar mot datoranimerade bakgrunder. Mycket går ut på att undersöka saker, hitta det som behövs för att komma vidare, prata med folk och ta reda på vad som hände för hundra år sedan genom spökliga tillbakablickar. Det betyder också att spelet känns inte så värst skrämande då man helatiden vet att inget kommer anfalla en (något som dock ändras i sista kapitlet). Men spelet är väldigt spännande och har en mycket intresant handling. Det är också lagom svår då man kan hitta allt som behövs rätt enkelt om man bara tittar överallt. Där är inte en massa att undersöka överallt så man vet oftast om något är viktigt.

Sista kapitlet är lite annorlunda då det handlar om att försöka fly och överleva faran som är efter en. Riktigt intensivt och mycket underhållande.

Om spelet har någon svag sida så är det de få fjantiga komiska karaktärer som finns med. Jag tycker de förstör stämningen och är till största delen meningslösa mer än några löjligt komiska scener. En annan sak är väl att det tar lite väl lång tid innan Adrienne reagerar på det som pågår mer än precis när hon ser det. Det känns underligt att hon inte fören de sista kapitlen börjar få panik eller inser att det är övernaturliga saker på gång. Och ibland kanske de är lite väl uppenbara med det från början.

Hon som spelar Adrienne är iallafall en bra skådespelerska och gör ett bra jobb med att få Adrienne att verkar som en väldigt nyfiken person som det skulle krävas för att undersöka ett spökhus på det sättet. De andra skådespelarna gör ett OK jobb men vissa blir lite väl mycket ibland.

Musiken är bra. De har skrivit några få stycken och sedan gjort en massa olika versioner av dem vilket gör att trotts man har hört samma stycke flera gånger innan så är där en ny klang till den som gör den intresant.

Grafiken och video kvalitén är rätt dålig men spelet är trotts allt 17 år gammal och på den tiden var det nog väldigt snyggt. Dock varierar kvaliteten ibland. Spelet har gigantiska mängder filmklipp. Jag tror jag aldrig har sett så många i ett spel tidigare. Jag förstår varför spelet var på 12 CD-skivor på sin tid.

Bra:

- Intresant och spännande att spela.

- Sista kapitlet är väldigt underhållande och bra.

- Duktig skådespelare i huvudrollen och bra musik.

Dåligt:

- Grafiken är ibland väldigt dålig och video kvaliteten kan ibland också vara riktigt dålig.

- Onödiga jobbiga komiska karaktärer som förstör stämningen.

- Inte så mycket skräck eller blod fören sista kapitlet då det plötsligt blir väldigt brutalt.

Sammanfattning: Ett bra och spännande skräckspel som fortfarande har sinj charm efter alla dessa år.

Betyg: 4 döda fruar av 5

Phantasmagoria: A Puzzle of Flesh

För ett år sedan var Curtis Craig inlaggd på ett mentalsjukhus men nu jobbar han på ett läkemedels företag tillsammans med sin bästa vän, Trevor Barnes, och flickvännen Jocilyn Rowan. Men en natt börjar han få hemska mardrömmar och snart terroriseras han av hemska syner.

Ett Sci-Fi skräckspel av peka&klicka sorten. Allt är FMV i spelet. Inga animerade bakgrunder (utom en speciellt plats i slutet).

Ingen direkt uppföljare till första Phantasmagoria mer än att de utspelar sig i samma värld.

Sierra hade planerna på en grupp skräckspel under titlen Phantasmagoria som alla var annorlunda våde när det gällde handling och spelstil. Men det här spelet floppade så de planerna blev skrotade. Det5 har inte alls samma charm som första spelet och skådespeleriet är ibland riktigt uselt för att inte tala om vissa saker som t ex att man använder en tam råtta för att få tag på ens plånbok som ligger under soffan.

Styrkan ligger därimot i handlingen som är stark, psykologisk och annorlunda. Men samtidigt är det svårt att gilla huvudkaraktären Curtis då han är otrogen sin flickvän, ibland beter sig illa osv. Det hela har sin förklaring men ändå.

Slutet var därimot ologiskt o0ch dålig med att

hans flickvän plötsligt visste allt och ville att han skulle stanna hos henne. Utan någon som helst förklaring till hur hon visste eller varför hon förlät honom.

En nsak jag blev besviken på var att man

aldrig fick se rymdvarelserna. Och att det hela handlade om läkemedel var lite tråkigt.

Ett underhållande spel även om det har en svag början. Men långt ifrån lika bra som första spelet.

Bra:

- Intresant och annorlunda handling.

- Klassiskt FMV spel.

- Lagom långt.

Dåligt:

- Svårt att gilla huvudkaraktären.

- Ibland riktigt dåligt.

- Man får aldrig

se rymdvarelserna

.

Sammanfattning: Ett intresant skräckspel som kunde ha varit bättre.

Betyg: 2,5 döda kollegor av 5

The Temple of Elemental Evil: A Classic Greyhawk Adventure

10 år efter att de goda, ledda av Prince Thrommel, besegrade Zuggtmoy's hord av ondska, anländer en grupp äventyrare till den lilla byn Hommlet där de får höra rykten om att en ondska börjar resa sig i området. Kommer de kämpa för att rädda folket eller kommer de att söka makt för sig själva?

Ett klassiskt cRPG som utspelar sig i Dungeons & Dragons världen Greyhawk. En spel version av Pernna&Papper rollspelet vid samma namn och det mäst trogna D&D cRPG som någonsin har gjorts. Det följer alla reglerna slaviskt, från turordningsbaserade strider (som trotts populärt invändande är en viktig del av P&P) till tärnings slagen.

Tyvärr så är spelet också otroligt buggigt och i slutet blir det uppenbart att de hade många fler planer för spelet men inte fick tid att göra klart det.

Ett spel som straffas hårt av det faktum att det släptes för tidigt. Spelet är buggit, obalanserat och datorn fuskar i striderna genom att alltid slå bättre tärningslag för sig själv än man själv får.

Ett exempel på hur dåligt balanserat spelet är, är att i början av spelet så missar man med nästan alla sina attacker. Min första strid bestod av att de första 20 attackerna missade medans fienden träffade med nästan alla sina, och då var jändå mina karaktärer väldigt br4a bygda. Hela systemet med att en tärning avgör om man träffar eller missar har jag aldrig gillat då det är väldigt tråkigt. Bättre med att man gör sämer (eller ingen) skada då. Och att missa helatiden gjorde spelets första 10 timmar extremt tråkiga och jobbiga. Värre blir det när man träffar fiender som har högre level än man själv har för då missar man typ alla attacker.

Ett annat problem med spelet är att de har satsat aldeles för mycket på humor. Många quest är fåniga, skurkarna är löjliga och fåniga komiska idioter och spelet saknar en main quest. Eller rättare sagt, main quest är att utforska Templet och sedan bestämma sig för vad man ska göra med det.

Musiken var rätt bra, det lilla som fanns där. Kan inte ha varit mer än 5 olika stycken.

En hel del Påskägg också som t ex så fanns det 4 spelbara karaktärer med som bar skapade, och namngivna, efter de 4 skapande karaktärer som för första gången spelade igenom Penna&Papper varianten av spelet.

Jag hade sett väldigt fram mot att spela spelet men det hela visade sig vara en jobbig spelupplevelse. Buggarna gjorde vissa tider till en mardröm och mot slutet så trodde jag inte ens att jag skulle kunna klara spelet för då började spelet frysa sig och sparningarna blev korrupta i en rasande fart. Jag har diskuterat det mycket på ett ToEE forum och de påstår bestämt att de flesta spelar igenom spelet utan några större problem så kanske hade jag otur? För mig har det iallafall varit det ena problemet efter det andra. Jag hade funderat på att spela mer men problemen blev bara fler och fler och jag var trött på att försöka hitta lösningar helatiden så att jag kunde fortsätta att spela så jag skyndade mig lite mer i slutet för att bli klar med main quest.

Visst har jag haft mycket kul också men det har varit mer problem och irritation än roligt så jag vet inte om det var värt det i slutändan.

Faktum är att det finns guider om vad man inte ska göra för att spela igenom spelet utan problem. T ex spara så sällan som möjligt, använd aldrig quicksave och spara aldrig under strider osv och så kan man inte spela det. Det samt det faktum att sista nevån på templet är tomt förutom slutbossen tyder på ett minst sagt ofärdigt spel.

Bra:

- Man får lära känna Greyhawk Dungeons & Dragons världen vilket än så länge är ända cRPG som man kan göra det.

- Turordningsbaserade strider vilket tyvärr är väldigt ovanligt i västländska RPG.

- Man kan fullt skapa 5 av de 8 äventyrare som man kan ha med sig på äventyren.

Dåligt:

- Buggit så in i helsike vilket kan göra spelandet till en mardröm.

- Väldigt oseriösa quests och karaktärer.

- Obalanserat med en motståndare som fuskar.

Sammanfattning: Ett spel som kunde ha varit fantastiskt men som istället kan få en att helt tappa sugen på den här typen av cRPG.

Betyg: 2 element av 5

Redigerad 4 november, 2012 av Crusader

[Crusader]

The Adventures of Sherlock Holmes - Sherlock Holmes versus Arsène Lupin: Nemesis - Remastered

14 Juli, 1895, får Sherlock Holmes ett brev av Arsène Lupin, den världskända Franska mästertjuven, där han förklarar krig mot Engtland för att hämnas Frankrikes forna förluster. Han lovar att förudmjuka England på det sätt att landet aldrig mer kommer kunna höja sig över alla andra och han har bjudit in Sherlock Holmes till att bevittna dådet och försöka stoppa honom.

Sherlock Holmes axepterar utmaningen och tar som vanligt hjälp av sin gode vän, Dr. John Watson, som fortfarande sover dåligt efter deras hemska möte med Cthulhu, året innan. Men medans Sherlock Holmes koncentrerar sig på att jaga Lupin så dras Dr. Watson in i Baker Streets kriminella undre värld.

Efter den stora succén med Sherlock Holmes vs. Cthulhu: The Awakened så fortsätter de på samma spår med att Sherlock Holmes åter kämpar mot en annan känd karaktär som igentligten inte tillhör Sherlock Holmes-världen. Medans han i förra spelet kämpade mot H.P. Lovecraft's Cthulhu Mytos, och utöver Cthulhu själv, Cthulhu's kultister och träffade Agatha Christi's Hercule Poirot, så är det den här gången Maurice Leblanc's Arsène Lupin Något som passar bra då det finns en officiell Lupin berättelse som heter Arsene Lupin vs. Herlock Sholmes där hans fiende är väldigt lik Sherlock Holmes. Ingen blev väl förvånad när nästa spel hette Sherlock Holmes vs. Jack the Ripper.

Precis som de tidigare spelen så är det här ett bra och starkt spel i sann Sherlock Holmes anda. Och som vanligt så kör de på väldigt mycket med humor som ibland är väldigt grov eller pervers men utan att "säga" det. Ofta blir man också väldigt paff som t ex

när han kommer på Batman symbolen och ger den till en sergent som heter Wayne.

De har också en förmåga att avslöja spännande överaskande saker som t ex i det här spelet hittar Sherlock Holmes

resterna av Camelot tillsammans med det runda bordet och gravarna efter riddarna.

Humorn kan ibland bli lite förmycket och det känns lite tråkigt att alla andra karaktärer alltid framställs som korkade idioter för att höja Sherlock Holmes intelligens. Och Dr. Watson gör ofta väldigt dumma och korkade saker vilket är synd. Men samtidigt så låter de ofta en inte bara spela Watson utan lösa gåtor som Watson vilket är lite upplyftande.

Grafiken har fått ett litet lyft vilket är helt OK. Och möjligheten av att välja mellan First Person och Third Person är välkommen.

Ett tag utvecklades handlingen så jag trodde det skulle sluta med en besvikelse (

att Lupin's End Game skulle vara att stjäla Drottningens hjärta

) men som tur är så visade det sig vara mer på spel och ha en annan betydelse än man trodde.

Jag gillar att man kan lösa alla gåtor och puzzel utan större hjälp. Förutom ibland när det handlar om engelska mått eller liknande men oftast får man hjälp. Och att spelet har en hjälpmeny där man enkelt kan få hintar utan att få lösningen serverad är mycket bra.

Bra:

- Utöver Sherlock Holmes och de karaktärerna som hör där till så får vi lära känna Arsène Lupin vilket är uppfriskande.

- Bra skrivet och helt OK röstskådespelare.

- Intresanta och logiska Puzzel som känns tuffare än de är och därmed ger en stark glädje när man klarar dem.

Dåligt:

- En grafikbugg gjorde en "bana" riktigt jobbig.

- Vid något tillfälle blockeras lösningar tills man har klarat en annan del vilket kan få en att tro att spelet buggar och därmed irriterar.

- De gör alla karaktärer extra korkade och dumma för att visa hur intelligent Sherlock Holmes är vilket jag tycker förstör lite. Framförallt är jag trött på hur urbotat korkad Dr. Watson ofta är.

Sammanfattning: Åter ett mysigt och trevligt mysterium med Sherlock Holmes. Ett spel jag klart kan rekomendera till alla som gillar äventyrspel med mysterium eller Sherlock Holmes.

Betyg: 3 Engelska skatter av 5.

[SilentViper]

Har gett mig in på att klara ut hela Splinter Cell serien just nu.

Har hunnit klarat ut Splinter Cell 1 på ungefär 1 och en halv dag samt Pandora Tomorrow. Orkar inte riktigt just nu skriva nåt om dessa så ska väl ta o gö en snabb update lite längre fram.

[Adrian G]

Mark of the Ninja. Sjukt bra smygarspel. Platsar helt klart på 2012s topp 5.

[Jacker]

Tänkte försöka gå igenom de spel jag spelat under det senaste året eller så och recensera dem med lite text. Det blir nog en del spel som jag nämt tidigare. Och jag skippar betygen så ni blir tvugna att läsa vad jag tycker, lolol.

Amnesia: The Dark Descent

Alla känner väl till det här spelet så pass väl att det blivit en skräckklyscha vid det här laget, men det är betydligt mer än så. Förutom de genuint skräckinjagande och hotfulla delarna så har Frictional faktiskt gjort ett av de mest atmosfäriska och inlevelesfulla spelen någonsin, vilklet tyvärr inte kan sägas alltför ofta om indietitlar, som oftast förlitar sig mer på sin mekanik än känsla. Jag vet inte om det är ironi eller Stockholmsyndrom, men på något sätt så finner jag Brennenburg mysigt på något sätt.

Deus Ex

Om någon skulle fråga vad som är spelens Citizen Kane eller Sgt. Peppers Lonely Heart Club Band så skulle jag kunna peka på det här spelet och känna att det åtminstone är ett rimligt svar på en svår fråga. Om man har ett intresse för spel utöver det vanliga så bör detta ligga ganska högt på din "att spela"-lista om du inte redan spelet det, vilket du borde gjort. På ytan må det se ganska mediokert ut men jag har aldrig upplevt ett spel med så mycket djup både i hur man kan spela det och vilka konsekvenser äns val har. Nivådesginen är inget annat än extraordinär - den absolut bästa i spelväg och jag har tappat hakan flera gånger då jag utforskat nivåerna och hittat nya vägar, genväger och möjligheter att utföra uppgifter. "Va, kan man ta den här vägen?!" och "Va, funkar det där?!" är inte helt ovanliga tankar som dyker upp när man spelar, men man tröttnar precis lika väl aldrig på dem. När folk använder spel som BioShock eller Mass Effect som bra exmpel på "val med konsekvenser" och "moral" i spel så fnissar jag bara åt dem och skakar på huvudet samtidigt som jag tänker "Deus Ex... Deus Ex".

Detta spel är ett sant mästerverk. Sann spelkonst.

Just Cause 2

När det kommer till galna men spektakulära saker har de flesta spel svårt att hitta en balans. Antingen slutar det i pajaspsykos med flygande dildos och bajsskämt eller så blir så seriöst att det känns som någon dubbat en Disneyfilm med ett föredrag om politisk filosofi. Just Cause 2 balanserar denna skala med en lättsam attityd utan att bli barnsligt och låter massiva krockar orsakade av ett flygplan som precis krashat på motorvägen efter att ha rammat sönder en gigantisk staty föreställandes en diktator som den lokala polisen försökt beskydda, men nämda poliser är just nu påväg att ofrivilligt besöka atmosfären efter att blivit fastbundna till gasoltuber som någon sen skjutit hål på. Just Cause 2 är som James Bond på steroider (med en nypa GTA kanske) där spelbarheten talar för sig själv och inte behöver några ursäkter. Det enda som hindrar spelet från toppbetyg är framförallt tempot i huvuduppdragen och ett lite tveksamt affärssystem. Användargränssnittet skulle också behöva ses över. Men, som sagt, oförlåtligt välgjord galenskap på en gigantisk ögrupp som aldrig verkar bli helt utforskad.

Penumbra: Overture

Precis som i sin spitirtuella efterföljare, Amnesia: The Dark Descent, är stommen i detta spel främst dess atmosfär och känslorna de framkallar. Att utforska gruvan där spelet utspelar sig är minst lika inlevelesfullt som slottet Brennenburg, problemet är att skräckelementet inte lever upp till samma standard. Så fort du inser att du sett allt spelet har att erbjuda i skräckväg sänks garden med detsamma och den minst sagt klumpiga stridsmekaniken gör inte saken bättre.

Driver: San Francisco

Jag har halkat efter en hel del vad det gäller bilspel på senare år. Från att ha varit en av mina favoritgenrer har jag nästan slutat bry mig helt, förutom när det kommer något nytt i en gammal serie jag spelade en gång i tiden. En sådan serie är Driver. Och vad det gäller arkadracing vågar jag trots min numera begränsade insikt påstå att San Fransisco är ett av de bättre arkadracingspelen som kommit ut på senare år. Uppdragen och utmaningarna är välgjorda och välintegrerade med kartan, som i sig är väldesignad och erbjuder all den variation man kan önska i detta spel. Urvalet av fordon är generöst och alla fordon känns och hanteras olika, precis som de ska, och det är i överlag en fröjd att köra bilarna. Spelet tyngs dock ned av två rejäla problem; för det första är rubberbanding ett uselt och lat sätt att balansera svårighetesgraden på och det tar bort all organisk känsla och skicklighet i tävlingskörandet. Tyvärr är det extra påtagligt i det här spelet. Det andra stora problemet är hur förlåtande det är vid kollisioner. Du kan drämma i någon i 200 km/h och fortsätta rulla som om det bara var en mindre skråma. Sen så tyngs jag av ett mer personligt dilemma. Medans spelet definetivt är bra så är jag fortfarande lite osäker på om det verkligen är ett sant Driverspel, hur konstigt det än låter. Grejen är såhär: Tidigare Driverspelen handlade först och främst om precisionskörning och skicklighet i att köra i trånga miljöer med mycket trafik, inte om löjligt höga hastigheter ute på motorvägarna. Spelet må ha tjänat en del på att släppa det, men jag saknar det ändå.

Batman: Arkham City

Det känns egentligen inte som det finns så mycket att säga om det här spelet. Det är Batman, det är superskurkar, det är Gotham City. Men på något sätt har Rocksteady lyckats väva samman dessa element och framställa dem på ett sätt som bara ett spel kan göra. Även om jag aldrig varit superförtjust i att samla ledtrådar och göra sidouppdrag i actionäventyr som detta tillför det ändå en ganska relevant dimension och ger hela spelet mer kontext genom att introducera spelaren till personligheter och händelser som Batman varit med om eller påverkat Batmanvärlden genom åren, framförallt i serietidningarna. Spelmässigt så finner vi en förbättrad version av det briljanta freeflowsystemt från Asylum. Enkelt att utföra, men otroligt svårt att bemästra och den här gången får vi mer knapptryckargodis i form av dubbelkontringar och motståndare med vapen eller skydd som kräver särskilda taktiker. Att redan bra spelmekanik blir ännu bättre utan några större förändringar eller kompromisser för att nå dit är konstigt nog sällsynt i många uppföljare. Å andra sidan var jag aldrig något stort fan av stealthmekaniken i Asylum och inte mycket har gjorts för att förbättra det. Att sitta och häcka på gargoyles så mycket är stelt och känns som motsvarigheten till det dynamiska och välflytande stridssystemet. Ett av de mest uppenbara stegen från Asylum är fokusen på en öppnare värld, vilket jag tyvärr inte känner är till spelets fördel. Bristen på struktur gör att många delar av spelet inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Vissa uppgifter känns mer som påtryckta sidouppdrag och de flesta karaktärerna och skurkarna får alldeles för lite skärmtid för att kännas relevanta.

Uncharted: Drake's Fortune

Jag ska säga det rakt ut - Uncharted-serien är den mest överskattade spelserien denna generation. Och det blir inte mer uppenbart än i det första spelet. Hur detta spel överhuvudtaget kunde få så höga betyg när det först kom ut är ett mysterium då det lider av flera uppenbara brister och problem som de flesta andra spel knappast skulle komma undan med. Rent mekaniskt är kontrollen dålig, det känns som Nate glider runt på is och att navigera under striderna är en mardröm. Platformssekvenserna känns oinspirerade och påklistrade, typ som utvecklarna tänkte "det är ett äventyrsspel, vi måste ha någon form av klättersekvenser!". Överhudutaget är spelets stora problem att det klär ut sig till ett actionäventyr med skattjakter och labyrinter, men aldrig blir mer än ett slarvigt skjutarspel. Det är liksom där all fokus och utmaning ligger, om man nu kan kalla de det. Klättersekvenserna är som sagt inget att tala om och pusslen som finns är löjligt enkla och spelet praktiskt taget löser dem åt dig med hjälp av ledtrådar. Intrycket det ger mig är att Naughty Dog spenderade så mycket tid och resurser på att utveckla själva tekniken att själva spelet blev mer som en eftertanke. För spelet ser bra ut, både i rörelse och stillhet, så mycket kan jag ge det. Och karaktäriseringen och röstskådespelet är mer än godkänt det också.

Uncharted 2: Among Thieves

Medans det mesta från föregångaren tyvärr lever kvar så är spelet ändå snäppet bättre, men fortfarande långt ifrån ett mästerverk. En av de saker som jag faktiskt gillar riktigt mycket i det här spelet är stadsbanan tidigt i spelet. Det har näst intill perfekt tempo och upplägg och känns faktiskt som det passar för den actionbetonade stil som resten av spelen försöker uppnå. En annan nivå jag gillar är den som utspelar sig i de himalayanska bergen där man blir guidad av en äldre man genom en by och sedan in i bergen. Det gav en känsla för vad spelet skulle kunna vara om det faktiskt fokuserade på att vara ett matinéliknande äventyr och inte Rambo utklädd till Indiana Jones.

LIMBO

Spel som fösöker lägga sig lite mer på den konstnärliga sidan har en tendens att snåla på spelbarheten i förmån till att imponera på spelaren med hur intellektuellt och relevant utanför spelmediet det är. LIMBO är tackolov inget sådant spel. Snarare används dess dystra estetik till att dra in spelaren i världen och förstärka känslan av hur ensam, ovälkommen och sårbar man är, något som spelet gör briljant. Pusslen är genuint svåra och straffar hårt när man misslyckas med dem. Välgjort, utmanande och rattar in rätt känslomässiga frekvenser.

... Mer recensioner att följa....

Redigerad 2 januari, 2013 av Jacker

[P-C]

Jag hade hört mycket om Spec Ops: The Line men hade medvetet undvikit spoilers i recensioner och diskussioner eftersom jag visste att det fanns en stor skatt att finna om man gick in i spelet utan alla fakta. Så igår kväll spelade jag igenom hela kampanjen i en sittning och kan nu äntligen förstå vad det är alla pratar om. Spec Ops: The Line sätter dig i skorna på Captain Walker, en Delta Force-soldat som tillsammans med sina två kamrater blir skickad till ett katastrofdrabbat Dubai för att lokalisera överlevande efter att den tidigare räddningsteamet, det 33e regementet har försvunnit. Du blir attackerad av gerilla-klädda araber och pangar dig framåt genom staden samtidigt som du försöker pussla ihop vad som egentligen har hänt med det 33:e regementet och dess ledare John Conrad (DAE HEART OF DARKNESS AMIRITE?).

Referenserna till Mörkrets Hjärta är klara nog och det känns lite i luften vad som kommer ske så fort du sätter fötterna på marken. SO:TLs gameplay påminner väldigt mycket om spel som Gears of War eller Uncharted, du rör dig från cover till cover, skjuter soldater i ansiktet, samlar vapen och ammunition samt deltar i scriptade action-sekvenser. Men det är ingen som kommer spela SO:TL för sitt gameplay. Faktum är att det är ett spel som helt enkelt inte är kul. Nej, anledningen att spela detta spel är för att det är en briljant kommentar på inte bara hur bortkopplade CoD/MoH-spel är från verkligheten och hur farlig amerikansk moralisk absolutism är men också vad sådana spel säger om oss själva. Jag ska inte spoila någonting eftersom det är viktigt att gå in i SO:TL utan några förbehåll men någon timme in så deltar du i en sekvens som till en början drar dig lite för men när det väl går i gång gör du en sak som ger dig en liten rush av tillfredsställelse. Men när du sedan får se konsekvenserna av just den lilla rushen du hade innan så mådde jag faktiskt fysiskt illa. Det är verkligen ett moment som kommer finnas med i historieböckerna.

Jag älskar dubbelbottnad berättade i film och böcker och detta är ett exempel på hur bra det kan göras i ett spel. Det är en parodi på sin egen genré men SO:TL går bortom det: den känner avsky för den... och för dig. Spelet tvingar din hand och säger sen att du är en hemsk människa. Jag kan inte förklara hur det här spelar in i kommentaren om moderna action-shooters utan att spoila för mycket men vet att det är extremt välgjort.

Karaktären Walker är en av de mest intressanta karaktärerna du någonsin kommer spela som. Till en början framstår han som cookie-cutter hårdkokt special ops-hjälte. Han är fokuserad på uppdraget och har den absoluta moraliteten på sin sida men ju längre spelet fortgår desto mer distanserar du dig från honom. Fienden blir mer och mer mänsklig och inga av hans handlingar leder någonsin till något gott. Hans kamp att rättfärdiga allt som händer samtidigt som hans och hans lagkamraters psyke bryts ner av den enorma stress de utsätts för är väldigt häftigt att se. Walker är ingen hjälte men heller ingen anti-hjälte, han är en produkt av vad som händer när man baserar sin världssyn på amerikansk exceptionalism och mediala bilder av hur krig fungerar.

För att summera. Detta är inte spel för dig som gillar att spela utan att tänka på vad du spelar och hur du spelar. De som valde att publicera detta måste ha riktiga balls.

I efterhand lätt min GOTY: 9/10