Avatardelardagen 2010

[Maimstream]

Nu tycker jag vi är lite oschyssta här... Kan vi inte kramas istället?

Tråd: AVATARDELARDAGEN 2010

Av: Henkibojj

Lik förbannat trodde jag att det var Axel

[Flaskan]

Tråd: AVATARDELARDAGEN 2010

Av: Henkibojj

Lik förbannat trodde jag att det var Axel

Fast det var ju Kebab som startade tråden.

EDIT: Aha, nvm. Jag missförstod.

Redigerad 19 december, 2010 av Flaskan

[Vice.]

Hade helt glömt detta!

Hahaha fan vad sjukt. Fattade inte att det var nån annan. "Detta har inte jag skrivit ju?!" Sen trodde jag att kontot hade blivit kapat. Hahah fan vad bra.

Okej, så poängen är att byta avatar, för hur länge?

[RavenE]

Hahaha fan vad sjukt. Fattade inte att det var nån annan. "Detta har inte jag skrivit ju?!" Sen trodde jag att kontot hade blivit kapat. Hahah fan vad bra.

Okej, så poängen är att byta avatar, för hur länge?

Till klockan 00:00 inatt!

[GiZmo]

'sup guys?

Råkade ta hans profilbild men det får duga ;>

[Henkibojj]

Jag föreslår att vi alla nästa år väljer en specifik persons signatur och avatar... och jag föreslår att det ska bli Vice.

[xstreem]

Jag föreslår att vi alla nästa år väljer en specifik persons signatur och avatar... och jag föreslår att det ska bli Vice.

Absolut.

Är det inte trist att vara moderator vid dessa tillfällena?

[Umberto]

Jag tänkte ju delta i den här fina avatardelardagstillställningen som ordnades i veckan men på grund av en massa plugg och andra bekymmer hann jag inte med det. Först hade vi laboration i cellvävnadskemiteknik och efter det vivisekterade vi en orangutang vilket drog ut på tiden och jag hann helt enkelt inte hem innan dagen var förbi och därmed uteblev mitt deltagande i avatardelardagen i år. Orsaken till att jag inte hann hem, förresten, var för att jag råkade åka fel med bussen när jag skulle hem. Jag satt på bussen och spelade på min PSP när jag plötsligt upptäckte i min ögonvrå en person jag fann bekant. Jag bestämde mig för att analysera situationen i 10 minuter och satt och grunnade på varifrån jag kände personen. Som en blixt från en klar himmel slog det mig plötsligt att personen som satt där framme var eXotic så jag bestämde mig för att gå fram och snacka lite med honom. Jag har alltid uppskattat eXotic som människa och person. Han är trevlig, rakryggad och ibland bjuder han på Juicy Fruit tuggummi. Jag var faktiskt så jädrans sugen på ett tuggummi eftersom vi hade ätit sillgryta till brunch och andedräkten gjorde sig påmind. Är det inte så förresten att andedräkten kan ha en stor betydelse vad gäller umgänge med andra människor? Om man har en "frisk" andedräkt ger det ett positivare intryck än om man kommer och luktar likkista i käftamentet. Kan det vara så? Jag tror att det är så. När jag med mycket möda och stort besvär tagit mig fram till bussens främre parti i hopp om att få ett tuggummi av eXotic märkte jag dock att det inte alls VAR eXotic utan en av mina kursare, en tjej, från biologiska institutionen vid universitetet. Eller ja, hon är egentligen inte från institutionen eftersom hon är en utbytesstudent från Belgien men hon talar svenska som om hon var född här så jag brukar räkna henne som en av oss. Hon är i alla fall tjej, det är jag säker på. Jag tror förresten att jag skrivit om henne i Love Peace and Understanding någon gång, tjejen jag syftar på är "skogstjejen" som jag skrev och analyserade om senaste vår. Kommer ni ihåg henne? Hon med taxen och smultronörhängena? Jag tror egentligen att vi hade något på gång då på våren men jag visste inte hur jag skulle tolka hennes signaler och allt rann ut i handen. Sanden, menar jag. Jag har spenderat många kvällar i min studentlägenhet och undrat och funderat på om det hade blivit något mellan oss om jag spelat mina kort på ett annat vis... Nåväl, nu såg jag här i bussen hursomhelst en ny chans att återställa mina möjligheter till att nå amorös framgång med denna lite tokiga men ändå rätt söta kvinnovarelse. Först var jag givetvis fullständigt häpen över att det inte var eXotic som satt i bussen och jag förlorade rösten i vad som senare visade sig vara fyra minuter. Eller var det tre minuter? Hmm, jag måste analysera saken... Nej, det var fyra minuter. Japp, nåväl, efter att fyra minuter hade passerat och jag inte sagt något men suttit och stirrat skogstjejen i ansiktet började det kännas lite pinsamt och jag bestämde mig för att säga något. Vad ska man säga när man träffar en tjej man har känslor för men inte kanske känner så jättebra? Har ni några förslag beträffande detta? Hur brukar ni göra? Jag funderade en stund på att dra en klassisk pickup-line, i stil med "vet de om i himlen att en av deras änglar har rymt?" (den har jag använt mig av många gånger med sviktande framgång), men bestämde mig till slut för att nöja mig med ett hej. "Hej", sa jag. Vad tycker ni om det? Är ett "hej" en bra öppningsfras när man träffar kvinnor? Det är inte helt lätt detta, jag ska analysera saken lite senare och återkommer sedan med min bedömning av situationen. Jag tror det får bli i ett inlägg i Love Peace and Understanding för här passar det ju inte riktigt. Eller gör det det? Vad tror ni om saken? Just det ja, efter att jag sagt hej till tjejen svarade hon med att säga "hejsan". Hur tycker ni att man ska tolka ett sådant svar? Kan ett "hejsan" betyda att hon är lite småpilsk eller är det ett avvisande tillmäle? Det är inte lätt när det är svårt att analysera sådana här saker. Jag visste inte vad jag skulle svara henne efter att hon sagt hejsan så jag bestämde mig för att visa upp min fina PSP. "Spana in den här", sa jag och strök med handflatan min PSP över det smäckra skalet. "Vet du vad det här är?" frågade jag skogstjejen och gjorde den där minen som ögonbrynssmilien här på forumet gör. "Eh, nej, är det en telefon"? Hon trodde alltså att min PSP var en telefon. Kan detta betyda att hon i det skedet HOPPADES på att det var en telefon? Eller var hon uppriktig med vad hon sa, trodde hon VERKLIGEN att det var en telefon? När jag har analyserat denna omständighet under eftermiddagarna här i veckan har jag kommit fram till att det kanske var hennes undermedvetna som VILLE att det skulle vara en telefon och därför frågade hon om det. Hon VILLE att det var en telefon för att hon ville ha mitt nummer. Hon kanske var lite kåt på mig trots allt? Kan det vara så tror ni? Om ni har ett svar på den frågan kan ni skicka ett epost-brev till mig på adressen heinrich.bojjmann@lovegurus.net eller skriva ett inlägg i det här forumet. Alltså inte i just det HÄR forumet men i forumet, GTAsajtens forum, ja ni fattar. "Nej, det är inte en telefon, det är en PSP" svarade jag henne vänligt men artigt, "det är en PSP, en bärbar spelkonsol utan dess like." Hon stirrade storögt på mig, sedan på PSPn, sedan tittade hon ut genom fönstret en stund där gatlyktor i orange och neonblått drog förbi i maklig fart, sedan vände hon sig till mig igen, log och sa "Åh, jaha". "Jo, du ser, det här är fina grejer", sa jag och drog igång GTA Liberty City Stories. Det är förresten ett ganska bra spel men det känns som att det allt som oftast blir förbisett när man diskuterar GTA-serien som helhet. DET och Chinatown Wars. De två känns lite som familjens fula ankungar eller hur man ska säga. Kan man säga så? Håller ni med mig? Jag skulle gärna delta i en diskussion om saken i GTA-forumet, så om ni känner er manade att dra igång en tråd är det bara att köra till. Jag lovar att bidra med en eller fem långposter som ingen orkar läsa. Ja, just det ja, bussresan var det. Jag började alltså spela lite Liberty City Stories och hon följde med med måttligt intresse. Hon hade ju inte så många val egentligen, jag menar - hon satt inåt och det var fortfarande en bit kvar innan hon skulle stiga av (jag vet nämligen var hon bor för jag stalkade henne några gånger i somras). Hon kunde inte fly från mig vilket gjorde mig lite upphetsad. Jag förklarade spelets story för skogstjejen; vem Tony Cipriani är och att det som är så jävla häftigt med det här spelet är att man kan åka motorcykel. Motorcykel alltså, tänk möjligheterna liksom. Göra en wheelie-stoppie 360 på Portlands bakgator. Accelerera över Liberty City Airport i 290 knutar. Jag har förresten alltid drömt om att ha en motorcykel på riktigt men eftersom det är så förbannat svårt att spela PSP när man ska manövrera en Yamaha har jag låtit bli att införskaffa en. Det är trevligare att åka buss. När jag mycket intresserat och ingående visade hur man klarar det där uppdraget där man ska stjäla den där bilen märkte jag hur hon ryggade tillbaka och rynkade på näsan. Åh, nej, tänkte jag, hon kände lukten av sillgrytan i min andedräkt! Nu är den kokta korven grillad! Nu är det kört! Nu har jag förlorat all värdighet och samhällsställning och kommer aldrig mer att kunna sätt min fot på biologiska institutionen, tänkte jag för mig själv. Jag tryckte ner PSPn i min Helly Hansen-väska och begrundade och analyserade situationen i några minuter. Hur skulle jag rädda mig från detta? Jag luktade för fan sillgryta i käften. Jag tittade snabbt på skogstjejen och såg att hon tagit fram en bok som hon satt och bläddrade i: "The Sexual Development of Pigs" av Sahknaar Hvett, en trevlig kursbok jag läst många gånger. Men när jag tittade på henne lade jag också märke till något annat! Hon tuggade tuggummi! Om jag bara fick ett tuggummi av henne skulle mina problem vara lösta. Jag skulle förlora min sillgrytsandedräkt och återigen kunna axla rollen som PSP-raggare. "Host, ähum, du", sa jag och tryckte till henne med pekfingret. Jag tryckte till på bröstet. Det är förresten ett bra tips till alla er där ute om ni vill känna på lite kvinnokroppar. Låtsas att ni har något viktigt ärende (till exempel att ni vill veta vad klockan är) och peta på dem med fingrarna eller grabba tag i dem med handen. Jag menar, det är ju en oskyldig rörelse och det funkar, jag har gjort det många gånger. "Kan jag få ett tuggummi?" frågade jag när jag fått hennes uppmärksamhet efter bröstnypet. Nu skulle dock hennes belgiska börd göra sig till känna. Hon visste inte vad tuggummi var. Hon förstod inte vad jag menade. Jag pekade på min mun och sedan på hennes, gjorde en tuggande rörelse, och sa "gum". Hon såg fullständigt förbryllad ut, visste inte vad jag höll på med. Trodde att jag var det sillgrytsmissfoster jag var. Jag placerade mitt pekfinger på hennes underläpp (hey, en oskyldig rörelse, right?) och sa igen "gum". Nu tog det dock hus i helvete! Skogstjejen trodde att jag antydde att hon hade opererat in gummi i sina läppar och blev helt vild. Hon bankade "The Sexual Development of Pigs" i skallen på mig och gav mig två, tre, nej sju örfilar tvärt över kinderna. Jag var helt paff av förvåning och fasa. "Nej, jag menar, jag..." mer hann jag inte säga innan hon började skälla ut mig på belgiska. Belgiska? Är det ett språk? Nej, det är det väl inte. Måste varit flamländska eller vad de nu talar där nere. Jag förstod i alla fall inte ett ord av vad hon sa. Hennes flammande ögon, rödsprängda ansikte och viftande nävar gjorde det dock ganska tydligt vad hon menade. Det dröjde inte länge innan en annan passagerare, ett hårigt fläskberg till turk, gick fram till oss och undrade vad som stod på. "Do, vad göra du med tjej? Do slå tjej?" frågade fläskberget. "Va, eh, nej, jag skulle bara ha ett tuggummi men..." försökte jag förklara. "Do togga på tjej? Do vara sjuk! Sjuk jeffel!" sa fläskberget och ryckte upp mig ur sätet. "Stanna buss!" ropade turken, och chauffören bromsade omedelbart in och vek av vid närmaste hållplats, förhoppningsfull om att bli av med vilka det nu än var som förde ett förfärligt oväsen i hans buss. Fläskberget grabbade tag i mitt nackskinn och förde mig till dörren, hivade ut mig i snödrivan utanför och gormade "Sjuk! Do vara sjuk jo! Forstodd do, kompis?". Sedan kastades min Helly Hansen-väska i huvudet på mig, dörren stängdes och bussen åkte iväg. Jag putsade snön från mina immiga brillor och kollade på skylten vid hållplatsen. Dröm om min stora förskräckelse när jag läste "Skärblacka" på skylten. Jag hade åkt ända ut till jävla Skärblacka! Skärblacka, ett samhälle som i huvudsak befolkas av smågangsters, bensinmackspersonal, tjecker och barnfamiljer. Kort sagt: inte ett ställe man vill tillbringa fritiden på efter mörkrets inbrott. Jag hade varit så inne i mitt PSP-raggande att jag åkt fel och missat minst 18 hållplatser. Nu stod jag ändå här vid den snötäckta vägrenen mitt ute i ingenmansland och började känna mig orolig. Hur skulle jag ta mig hem? Hur skulle jag HITTA hem? Kommer jag att frysa ihjäl här ute? Kommer jag att dö i Skärblacka? Jag kände skräcken komma krypande längs ryggraden. Jag är en dödens man, tänkte jag, och märkte hur hjärtat började bulta i mitt inre. Det smattrade nästan om hjärtat. Vrr, vrr, vrr, lät det. Fast jämnare liksom. Vvrrrrrrr! Det var då jag upptäckte det. Det VAR inte hjärtat! Det var en motorcykel och den var på väg hitåt! "Kan det vara det beryktade motorcykelgänget Skärblacka Boys som kommit för att våldta och rånmörda mig?" funderade jag. Jag hann inte analysera saken närmare utan tog omedelbart till fötterna och hoppade över snödrivorna vid hållplatsen och gömde mig där bakom. Jag märkte att jag landat rakt i en gulfärgad snötopp men det gjorde det samma. Om valet stod mellan att kräla i lite hundpiss eller att bli ihjälslagen av Skärblacka Boys var valet enkelt. Jag hörde hur motorcyklarna närmade sig och kände hur pulsen dunkade i mitt huvud. "Nu gäller det", tänkte jag. "Det här kan bli min sista kamp". När jag såg hur motorcyklarnas lyktor svepte över åkrarna borta vid vägkröken tryckte jag ner mitt ansikte i hundpisset och låg stilla, absolut stilla. Det är för övrigt en sak jag lärt mig inom ramen av mina biologistudier. Vid fara ska man lägga sig på marken och låtsas som om man är död. Spelar ingen roll om faran är ett lejon, en grizzlybjörn eller en motorcykelklubb från Skärblacka. Nu var motorcyklarna riktigt nära och jag hörde hur deras motorer gav eko mot skyltarna vid hållplatsen. Då hände det som jag inte alls var beredd på att skulle hända. Motorcyklarna stannade! Hade de sett mig? Skulle jag dö nu? Jag måste fly, tänkte jag. Jag måste härifrån. Jag ålade mig försiktigt bakåt, noggrann med att inte höja huvudet över snödrivan. Jag fumlande med händerna i mörkret för att hitta min väska, ta den och sedan springa in i det bakomliggande skogsbrynet. Springa för allt vad jag var värd. Bort från allt detta hemska. Jag skulle springa ända hem till min studentlägenhet om det så krävdes bara jag slapp vara här i jävla Skärblacka. Men jag hittade inte väskan. Den hade försvunnit i mörkret. Det var då det slog mig. Jag hade aldrig ens tagit med mig väskan! Den låg kvar där ute på hållplatsen och nu hade Skärblacka Boys fått syn på den. Inuti låg min älskade, kära, välsignade PSP! "Det hjälps inte" sa jag tyst för mig själv. "Nu jävlar, nu jävlar gäller det att visa att du är karl. Någon jävla rättvisa måste det finnas i denna gudsförgätna värld!" sa jag och bet ihop käkarna och knöt nävarna. "Man kan inte sno någons PSP. Man gör det bara inte! Det är under all värdighet!" Med en tallkvist i ena handen, en snöklimp i den andra och med hundpissad snö i fejan störtade jag fram över drivorna så att snön virvlade och yrde i vinterkvällen. Jag kände hur jag tappade jeansen och hur de gled ner till knäna men det gjorde det samma. Jag var en av krigarna i Braveheart, män som kämpade för vad de trodde på. Soldaterna på Omaha Beach. Romario i VM-finalen 94. För ett högre ändamål. Män som slogs för rättvisan. "Freeeeeeeeeedom!" vrålade jag och gjorde mig beredd att banka in skallarna på hela jävla Skärblacka Boys om det så skulle kosta mig liv och lem. PSPn skulle räddas till varje pris! Det var här någonstans jag märkte att det bara stod EN motorcykel på hållplatsen. Bara EN av Skärblacka Boys medlemmar höll på och bökade i min väska. Bara EN, väldigt chockerad, medlem fick syn på mig. Det var inte ens en Skärblacka Boy skulle det snart visa sig. Det var inte ens en motorcykel. Det var eXotic. Han hade varit ut med sin Suzuki PV och sladdat lite på de isiga landsvägarna när han fått syn på väskan och stannat. "Hej" sa jag och drog upp jeansen. "Hejsan" sa han. Jag fick åka på eXotics pakethållare när han körde hem mig. Som tack för det gav jag honom ett Juicy Fruit tuggummi. Resan tog många timmar och när jag kom hem var klockan över ett och min kropp var som en stelfrusen bit sill. Och det var därför jag inte hade möjlighet att delta i avatardeltagardagen i måndags. Jag tycker dock att det var ett bra initiativ att starta den här tråden! Bra jobbat! Mark.

Jag föreslår att vi alla nästa år väljer en specifik persons signatur och avatar... och jag föreslår att det ska bli Vice.

En god idé! Det är nästan som om jag själv kommit på den!

Skulle kanske vara ännu bättre om det ordnades som en separat dag.

Redigerad 19 december, 2010 av Umberto

[Flaskan]

WALL OF TEXT

Skrattade så att tårarna rann, tack! :lol:

[Jacker]

Haha, klockrent Umberto!

[xstreem]

Skulle kanske vara ännu bättre om det ordnades som en separat dag.

Det kan planeras via PM, så undviker alla att låta Vice. få nys om spektaklet. Helt plötsligt loggar han in, och ser att alla (eller väldigt många) använder hans avatar och signatur.

[Vice.]

Detta är bara en anledning till att få spamma en massa skit. Nästa jävel som postar med någon annans avatar kan räkna med en direktbiljett ifrån forumet.

Redigerad 19 december, 2010 av Vice.

[Marquis]

Detta är bara en anledning till att få spamma en massa skit. Nästa jävel som postar med någon annans avatar kan räkna med en direktbiljett ifrån forumet.

Hörru din jävla inavlade bögfitta vafan gör du med min signaturjävel va? Avataren är för fan copyrightskyddad också. Håll dig jävligt lugn nu, det kliar utav helvete i mitt bannfinger. Jag har inte använt det på en kvart då jag bannade Umberto det jävla aset. Det var enkelt fixat nu när alla har bytt avatars, där fick han allt vad han förtjänade!

[Lajnux]

wall of text

heheh bröööööl bra text umberta.... sitter bara o chillar lite medf öl har bara drcukit 18 stycken idagg nej fan nu sk ajag ringa weener så svka vi

lägga värmeslingorr

.... i bakgårgen fan fryser pillen av mig

[StellHell]

Hörru din jävla inavlade bögfitta vafan gör du med min signaturjävel va? Avataren är för fan copyrightskyddad också. Håll dig jävligt lugn nu, det kliar utav helvete i mitt bannfinger. Jag har inte använt det på en kvart då jag bannade Umberto det jävla aset. Det var enkelt fixat nu när alla har bytt avatars, där fick han allt vad han förtjänade!

Gulligt. Ni får barnsla er hur mycket ni vill, men se till att ni har tillåtelse av personen i fråga. Adjö.

[eXotic]

Gulligt. Ni får barnsla er hur mycket ni vill, men se till att ni har tillåtelse av personen i fråga. Adjö.

Att fråga om lov tar ju liksom udden ur det hela, synd att du inte har någon humor.

[kicken]

Gulligt. Ni får barnsla er hur mycket ni vill, men se till att ni har tillåtelse av personen i fråga. Adjö.

[Lajnux]

Gulligt. Ni får barnsla er hur mycket ni vill, men se till att ni har tillåtelse av personen i fråga. Adjö.

Ta och lugna ner dig lite, Stellan.

[StellHell]

Att fråga om lov tar ju liksom udden ur det hela, synd att du inte har någon humor.

Finns absolut ingen humor i detta, jag har opponerat mig mot detta i flera år och tycker det är en urlöjlig idé.

[Lajnux]

Finns absolut ingen humor i detta, jag har opponerat mig mot detta i flera år och tycker det är en urlöjlig idé.

Precis vad jag ville höra. En lugn och sansad post. Bra jobbat.