Att finna glädje.

[Mordos]

Jaja, jag vet vad ni tänker. "Nej, nu är den där Mårdås igång och klagar igen om att han inte känner något och tror att folk ska tycka han är cool." Och ja, det är en sån tråd igen. Det kanske låter som lite "snyft snyft tyck synd om mig" men icke - det är en genuin fråga. För jag helt enkelt behöver hjälp, och givetvis som alla smarta människor vänder man sig till GTAsajten för att bli lite skitkastad och om man läser mellan raderna finns det riktigt bra förslag på saker och ting. Och jag tänkte, det kanske blir en bra diskussionstråd, men vad vet jag? Finns ju inte direkt något att ha en diskussion om.

Jag har haft ett litet problem på sistone, som märks på min person också, att jag blir verkligen inte lycklig över något längre. Jag vet inte varför. Jag kan skratta och le - men mitt skratt är temporärt och mitt leende håller inte direkt länge. Jag blir liksom uttråkad snabbt på allt och alla. Människor är tråkiga och oftast väldigt förutsägbara. Allt jag gör är oftast väldigt tråkigt också. Jag har inget socialt liv pga. det tidigare nämnda, vilket jag personligen oftast uttrycker mig som "jag är inte socialt handikappad och behöver folk i min närhet för att fungera." så det finns inte direkt mycket att göra åt saken. Visst, tv-spel är en tidsfördrivare, men det är inte direkt något jag blir lycklig av att göra heller. Jag kan verkligen inte göra så mycket heller, då jag inte har körkort och inte kan ta mig någonstans och jag avskyr bussar. Vad är då poängen med tråden? Jo, jag förklarade mig till en MSN-vän om saken, och hennes respons var "Alltså hur känner du dig?" och direkt var mitt svar "Inte vid liv iaf." vilket jag har gått och tänkt på i veckor nu. Jag känner mig verkligen inte vid liv. Det är det som är problemet. Det känns som om jag borde göra något radikalt som jag har TÄNKT på att göra, och faktiskt göra. Som att tatuera sig, skaffa körkort, göra farliga saker eller kanske hälsa på Mark (lol.). Men det är som sagt att jag har tänkt att göra som så, men det blir inte av för att det är mycket pengar och oftast inget som går att göra på stört.

Någon som har några förslag som inte är liksom "öh, gör något din tokstolle."?

Helt ärligt så är jag så trött så jag vet inte ens varför jag gör den här tråden. Den känns miserabel och jag kommer förmodligen ångra att jag gjorde den senare idag, men det känns som om det kanske är någon som behövs.

[chucky.swe]

Har varit med om det en lång period, men senaste halvåret har jag försökt ändra approach till livet.

Med risk för att låta som en hjärnskrynklare;

Så länge du inte ger dig själv tid att växa kommer du aldrig komma ur det där beteendet. Öppna ögonen och lev, för imorgon kan det lika gärna vara slut. Eftersom det aldrig lär bli värre än vad DU själv gör det till så är det bara ut och röja!

Avstå från olagligheter, men i övrigt; gör det du känner för! Om du inte känner för någonting, så får du leta dig en hobby som det finns någon slags samlingsplats för utanför ditt revir, ditt safeplace s.a.s. Det är här du känner dig tryggast, förmodligen framför datorn eller teven, dagarna igenom utan lust att göra någonting.. Ursäkter duger inte här, okej, du tycker inte om bussen. Men ta cykeln då! Bor du norrland, ta sparken! Du hittar bara på en massa lama ursäkter för att du ska kunna vara kvar i ditt safe place.

Du måste ut på isen, du vet inte om den bär och det är där osäkerheten ligger. Ja, den kanske brister, men livet är faktiskt utrustat med ett par ishackor så det går alltid att ta sig upp igen, även om det kanske tar några försök och känns jävligt kämpigt. Jag själv ogillar bussar jag med, men när det går så pass långt att man sitter och tycker att man inte känner sig vid liv, då har det gått långt och det börjar bli dags att göra något av all den dåliga energi du axlar, förmodligen har du en jävla massa annat skit som du tänker på också, allt det här bidrar till att du mår skit, fast du egentligen inte känner av det. (det är ungefär som ett nageltrång, går man tillräckligt längre så blir man så pass avtrubbad att man inte känner det). Får du inte ut den dåliga energi så fortsätter den onda cirkeln. Men man kan använda energin till något nyttigt, och bli jävligt bra på det.

Det första steget

Snö.. Vaf.. VA I HELVETE ÄR DETTA FÖR SUBSTANS?! Aliensnor?!

Det kan lika gärna vara en klubb för tv-spelsnördar som sitter och spelar spel hela dagarna, tillsammans. Ni kanske inte pratar speciellt mycket, men du kan vara förbannat säker på att du kommer få en utmaning. Huvudsaken är dock att du får vänja dig vid folk igen och börja känna dig fit for fight igen. Speglar lite snabba idéer och skriver bara, kan vara lite knapert att få ihop texten men jag tänker försöka iaf; När du kör duels på wow, tycker du då att dessa är förutsägbara? Ja, vissa, de som följer forum och guider punkt till pricka, men de bjuder ju på en utmaning i alla fall för alla människor utvecklar sin egna stil, men i vissa fall skiljer det sig inte mycket, men dit jag vill komma är att de som har en egen stil, det är dessa du ska koncentrera dig på, för du kan omöjligtvis tycka att dessa är förutsägbara. Det finns folk, och sen så finns det folk. De som kör sitt eget race, och på så sätt får jävligt mycket respekt av omgivningen, och sen finns det de som aldrig syns. Du är den som ska umgås med de personer som kör sitt egna race, nä, ni kanske inte drar jämnt så jäkla ofta, men de bjuder på en utmaning och lär aldrig vara förutsägbara!

Sen så kommer ju tyvärr mina förslag fallera om man umgås för mycket, men du får helt enkelt lägga upp en jävligt nice rotation som man gör på spellsen i wow, fast här får du helt enkelt rotera umgänge.

Lite spontant såhär så säger jag schack! Du verkar vara personen som gillar att analysera (jag själv är rätt svag för det) och i schack så gäller det att alltid hålla koll, men överanalyserar man så förlorar man snabbt, det gäller att tänka på sina egna drag, och sen spekulera i vad personen kan tänkas göra istället för att analysera. Du vet aldrig vad för slags drag personen som spelar mot dig kommer att göra, men du kan spekulera i det, men du kommer aldrig att veta fo' sho'. Människor är inte tråkiga, de kan vara ytliga, men de är aldrig tråkiga. Det är förmodligen din omgivning som det är fel på, du umgås inte med rätt människor. Till exempel kan jag aldrig veta hur du reagerar på ett sånt här inlägg. En del personer tar det mindre bra och ska börja käfta emot, vilket betyder att på något sätt så har det ju gått in eftersom man vill börja motargumentera och förneka.

TL;DR. Ut med dig för i helvete. Inga ursäkter, du ska ut.

Det andra steget.

våga bjuda upp

Bjud på dig själv. Det skadar inte att göra bort sig, även om det svider lite i själen så är det jävligt nyttigt, bjuder man aldrig på sig själv så kan du heller aldrig förvänta dig att någon kommer bjuda på sig själv i din omgivning. Sen så får du, likt en 1700-tals dans, bjuda upp till första dansen. Damerna kommer inte att ta initiativet. I dagens samhälle sitter alla personer som damer och väntar på att bli uppbjuden, något som kan liknas vid feta små ungar som inte orkar trycka på de där knapparna det krävs för att göra ett telefonsamtal eller knåpa ihop ett sms. Men om alla förväntar sig det så händer det inget, right? Då får du vara den där feta ungen som faktiskt gör slag i saken och rör sina feta små ostbågsgula fingrar även fast det känns jävligt olustigt och knappar in det som behövs för det där samtalet, eller smset. Visst, det tar kanske ett par försök för de andra små feta ungarna att orka plocka upp telefonen och svara, men till slut kommer någon göra det och gör ni då något båda parter tycker om, så kommer kanske den andra ungen ringa nästa gång.

Alla förväntar sig så mycket av alla andra idag, men öppna ögonen och gör något själv istället, annars kommer det aldrig att hända något. Ja, visst, många kan tycka att det suger totalt att behöva höra av sig till folk hela tiden för att se om man kan hitta på något, men å andra sidan så visar du att du inte är rädd för ta tag i saken och göra det som behövs. Det inspirerar folk att sluta förvänta sig så mycket och att de faktiskt ibland måste ta initiativet själv. Nu säger jag inte att den krets som jag föreslog, de som är lite egna inte hör av sig eller så, förmodligen så är det dessa personer som kommer att höra av sig. Men folk har en rätt bra förmåga att förvänta sig så jävla mycket. Sen kan man dividera mycket i hur det faktiskt känns att ständigt behöva höra av sig, vissa accepterar det och vissa tål det inte alls. Jag är en av de sistnämnda, men på senare tid har jag som sagt, försökt ändra approach till livet. Jag har fortfarande lite svårt för att höra av mig, men försöker ändra på detta.

TL;DR: Visar du inte fittan får du inga popcorn helt enkelt.

Det tredje steget

vägen till att rannsaka sig själv

Detta kan vara en av de tyngsta sakerna och bör göras när man väl blivit stabil i psyke och faktiskt har utvecklat en vän ur de kompisar du nu skall ha vid detta laget. Oftast kan man behöva stöd och någon som, åtminstone, kan låtsas att denne förstår sig på. Det känns ändå bättre att alla sitter i samma båt än att du får stanna kvar medan resten befinner sig på livbåtarna.

Delad glädje, dubbel glädje, delad sorg, halv sorg. I mitt fall var det dags att ta fram nyckeln som jag begravt så djupt, och gräva upp och öppna kassaskåpet och ta ur mina känslor och tankar, nu tänker du som läser det här, om det nu är någon som har orkat plåga sig igenom detta rätt massiva stycke text, ja men vafan? Svamlade inte han i att man skulle använda sin dåliga energi till något bra, då kan man väl inte ha den inlåst. Jo, det var såhär för mig; en rätt jobbig sak som tog jävligt hårt på mig gjorde att jag skapade en slags kärna av mina känslor och tankar för den grejen, och låste in den i kassaskåpet. Sen blev det mer dåliga känslor och tankar utöver kärnan som begravde kassaskåpet, det var den energin jag använde till att göra något nyttigt av livet.

Att ta steget ut på isen. För att kunna ta fram kassaskåpet med den värsta energin eller känslorna så måste man få bort all annan dålig energi, annars blir det förmodligen väldigt svårt att kunna bearbeta alla känslor och tankar på en och samma gång. Det var omöjligt för mig, jag fick ta det pö om pö så att säga. Finns egentligen hur mycket som helst att skriva om ämnet, det här steget kanske mest är för att bearbeta om du har varit med om något traumatiskt, vilket jag inte vet om du har varit med om, men det känns faktiskt lite som det. Kudos till er som orkar läsa igenom den här, möjligtvis, något sluddriga text.

TL;DR Eliminera den sista dåliga energin likt en dunderhård wipe på ICC25HC

Det kanske känns tungt nu, och kan lika gärna fortsätta göra det, men det beror på hur mycket du själv vill börja leva igen. Det är bara att använda ishackorna om det krisar

Redigerad 15 augusti, 2010 av chucky.swe

[Mordos]

Även om jag nu är på bättre humör så må jag säga att det där är en intressant text och tåls att tänkas på! Förmodligen det bästa första svaret man kunde någonsin ha önskat efter.

[Henkibojj]

Du måste ut på isen, du vet inte om den bär och det är där osäkerheten ligger. Ja, den kanske brister, men livet är faktiskt utrustat med ett par ishackor så det går alltid att ta sig upp igen

Haha, jäkligt bra jämförelser. Väldigt bra text i övrigt också.

Det är intressant hur du beskriver dina känslor som inlåsta i ett kassaskåp. Jag själv har samma symptom som Mordos men inte ditt sätt att se på saken. Kanske för att orsaken till dina och mina känslor är olika.

Jag kan skriva mycket om ämnet och säkert komma med matnyttiga tips, men min character limit på browsern hindrar mig. Får multiposta om jag vill ha nåt sagt

Hur som helst. Jag tror att det inte är fel på dig, Mordos, men det är fel på ditt umgänge. Det är klart man inte kan vara helglad när ens sällskap inte passar en. Har du möjligheter att få nya bekantskaper, TA DEM! Jag gick till förening A där jag upptäckte att jag varken passade in eller gillade sällskapet, och mot slutet blev jag utfryst och närapå mobbad men det ledde mig till förening B där jag stannat i 1½ år och nu verkligen är med i gänget. Visst, det finns folk jag inte gillar där heller, men de har inte gjort mig illa (pga min inställning till dem och alla andra jag möter, se Love-tråden 2009 (länka ej, folk!)) och det finns alltid nån annan att gå till. Jag har valt ut en mycket liten skara människor jag litar på och känner att jag VILL umgås med. Dessutom håller jag mig sysselsatt och underhållen med vad jag gör bäst, nämligen musik. (Och att supa, lol.)

Lustigt att du nämner tevespel och tristess i samma mening, för jag känner likadant. Vad är väl tevespel när man inte har nån att dela dem med? Jag kan sitta en hel dag och spela spel, men i slutet av dagen upptäcker jag att jag spelat från förmiddag till sen kväll och egentligen inte haft roligt alls. Tyvärr kan såna här saker bli en dålig vana och en promenad eller ett telefonsamtal på fem minuter kan få en glad under resten av dagen. Jag håller med chucky, GÖR något!

Är det flickor det handlar om kan jag faktiskt också ge tips, fastän jag inte tycker jag lyckats på nåt bra sätt. Jag kan säga att jag gjort bort mig i åratal inför tjejer, jag har raggat på brudar jag inte velat ha med att göra, jag har hoppat i säng med folk jag nu inte vill träffa, jag har bytt nummer med folk bara för att antingen skämma ut mig ännu mer eller få överrespons och själv behöva göra en /ignore. Men allt sånt här ger erfarenhet, perspektiv och självkännedom. Och utan dessa tre saker kan det aldrig bli bättre.

Det jag vill komma till är att det ständigt ser ljusare ut. Jag har haft en process på gång i alltifrån två till tio år, beroende på hur man räknar, och jag har känt mig oerhört socialt isolerad. Man vet inte vem man ska lita på, vad folk egentligen tycker, tänker och säger om en när man stänger dörren och går hem, eller vem som går och sprider lögner. Men ger man sig inte in i djungeln av törnar och snår kommer man heller inte hitta några blommor.

Jag har inte kommit dit jag vill. Skulle jag säga att jag har det så skulle jag rentut ljuga. Men när det var som värst hade jag inga kompisar, jag hade inget intresse i studierna, jag hade inga hobbys, ingen att gå ut med, ingen tjej och ingen möjlighet att skaffa något av det jag nämnt. Istället för att gräma ner mig ännu mer än vad jag gjort i ett år (eller mer) hoppade jag på nånting annat och var förvisso extremt försiktig med umgänget, men nu ser det mycket bättre ut.

Jag har kompisar. Jag har intresse för studierna (pga att jag bytt). Jag har en hobby som jag är bra på och får mycket glädje av. Jag har alltid någon att ringa för att gå ut eller gå på bio med (för trots att de inte är några "bästa kompisar" har jag ett enormt nätverk med folk att hänga med helt anspråkslöst). Jag har ännu ingen tjej, men jag har och har haft flertalet på lut, det gäller bara att visa intresse och att visa upp sig.

Jag har fortfarande mina problem om tillit och vänskap, men att jag åtminstone kan berätta såhär öppet om saken betyder väl att jag till stor del är över det.

TL;DR

Skaffa nytt umgänge. Bra som dåligt, man vet aldrig vad man får. Nånstans finns det folk som du gillar och som kommer gilla dig tillbaka, men du kan inte stanna kvar framför datorn eller med ditt gamla umgänge bara för att du inte vet vad annat som finns. Och är körkortet ett hinder - skaffa dig det då! Det håller dig sysselsatt och du har ett mål att se fram emot. Och var inte rädd att bryta med människor du egentligen inte gillar. Jag har tvärbrutit med mitt umgänge där jag försökte passa in men efter att ha insett att jag egentligen hatade hela bunten så gick jag in i ett år av ensamhet, för att sedan kunna kliva in i en hel värld av bättre umgänge. Och jag har definitivt inte ångrat mig. Det var bara synd att det tog så lång tid.

[Mordos]

Åhoj, och här trodde jag det skulle bli en lynchning. Heh. Men, även om jag skrattar lite när jag ser tråden nu när jag inte är trött, miserabel och har för mycket på hjärnan så ser jag att det fortfarande stämmer det jag skriver. Men, jag tackar er väldigt mycket, båda två. Det är skönt att se att andra har varit i samma sits, och tagit sig ur.

[Henkibojj]

Det knepiga med detta dilemma, för de lyckliga därute som inte har nån aning om vad vi talar om, är att man inte kan sätta fingret på problemet. Man vet bara att man är olycklig. Man vet att det där skämtet man skrattade åt egentligen inte var roligt. Man vet att man egentligen vill vara med på de saker andra är med på, men samtidigt vill man bara slippa ha med folk att göra. Och man vet att morgondagen kommer vara en själv lika likgiltig som alla andra dagar har varit. Man försöker göra saker som gör en glad, men... det funkar bara inte. Vilket givetvis får en att ställa vissa frågor.

"Varför har jag inte roligt?", "Alla andra verkar ju ha det", "vad skrattar de åt?", "jag fattar inte skämtet", "är det mig de skrattar åt?", "vad har jag nu gjort? Jag har väl inte gjort nåt?". "Borde jag ändra på mig?". "Hur vill de att jag ska vara?", "hur är de själva?", "ska jag bli som dem?", "hur blir jag det?", och "hur kommer jag tycka om mig själv om jag blir det?".

Alla är tydliga tecken på att nånting börjat gå fel. Antingen är det bara så att de har en annan humor, vilket får stå för dem själva. Annars är det att de inte har lust att dela skämtet med andra. Eller, så är det dig de skämtar om.

Här ska man passa sig noga. Det spelar ingen roll med vilket självförtroende man går in i leken, för förr eller senare har de brutit igenom det och då kommer nästa grej in - självrespekten. Du KAN gå med på skämten, du KAN skratta med, du KAN låtsas att det var en rolig grej de sa, och du KAN bjuda på det, den här gången. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Men vem är det som egentligen visar dig dålig hänsyn? Jo. Du själv.

Du själv VET att det inte är schysst. Du vet att humorn är väldigt enkelspårig. Du vet att det som egentligen pågår inte är något internskämt där du är med - det är du som är skämtet. Inte i deras ögon, men i verkligheten. Inte på grund av de saker som skämten består i - utan just att du tar på dig lasset. Och du vet att du förtjänar bättre.

Nu vet jag att det här är utfrysning och mobbing jag pekar på, men åtgärderna är desamma när man känner att sällskapet inte är nåt att ha. Det viktiga är att inte falla i fällan att försöka ändra på sig efter andras åsikter eller att man måste ändra på sig för att uppskatta sällskapet. Gör man detta, förlorar man sig själv och har inte bara tråkigt umgänge, utan även en självbild och självrespekt som förr eller senare måste ersättas av din egen bild, inifrån. Titta inte åt den vägen du kanske borde gå för att passa in eller uppskatta andra, utan visualisera istället hur du vill att ditt sällskap skall vara - och hur du ska hitta dessa människor.

Skulle man ha ett experiment där hundra människor samlas i grupper om tio, efter eget tycke, finns det genast olika egenskaper man oftast sällar sig till. Vanligen är folket av samma kön, åldersgrupp, klädstil eller intressen. Tänk annorlunda! Jag har haft långt fler kompisar i högre åldrar än i egen ålder. Nu börjar man bli så "gammal" att man även kan hitta yngre.

Hitta något nytt! Bara för att du lyssnar på en viss grupp, har en viss klädstil eller ett visst intresse, måste verkligen ditt sällskap ha det? Vore det inte spännande att ge sig i kast med något man inte alls kan något om? Om inte annat så hindrar det ju åtminstone folk från att bli förutsägbara; om inte du kan förutse vad de kommer göra och säga härnäst, så upplevs de ju inte som förutsägbara för dig fastän de själva kanske aldrig viker från mönstret, eller hur?

Jag vet inte vilket utbud av människor/grupper du har att välja mellan, men ta alla chanser du får att hitta nånting annat. För du vet att du inte är lycklig.

Och det är det som är själva kärnan i problemet. Man vet att man är olycklig. Man vet bara inte varför. Och vet man inte varför är det ju också extremt svårt att lista ut lösningen, och ännu svårare att veta hur man ska ta sig dit. Det viktigaste man måste ha med sig på resans gång är ändå vetskapen om att problemet inte ligger i sig själv, utan alla andra. Hade man inga problem med sig själv innan man blev olycklig, är det heller inte i sig själv problemet ligger. Dåligt självförtroende går att bota, just eftersom man vet att man har dåligt självförtroende. Dålig omgivning är däremot svårare att få ordning på, just eftersom det ju är den enda verklighet man har. Är världen ur led har du ju ingen vetskap om det eftersom det är det enda du har omkring dig att utgå ifrån - eller hur?

Som du märker har jag tänkt mycket kring det här. "Att finna glädje", det är en väldigt bra titel på tråden. Det är ett väldigt fint uttryck också. Jag skulle säga att det är just de tre orden jag gått och sökt sätta fingret på under så lång tid. Det är så oerhört centralt i mitt liv och har varit under så lång tid att jag inte kan låta bli att förmedla vad jag kommit fram till. Tankeprocessen går konstant och oavbrutet. Och har så gjort i tre år. Nu vet jag däremot att det inte är mig det är fel på; därför går mina tankebanor mer och mer åt det filosofiska, undrande, ultimata hållet än det självdestruktiva, proximata. Jag vet att något fattas mig - och det är inte mig det beror på. Så långt har jag kommit underfund med. "Att finna glädje", det är just precis de tre orden som upptagit hela mitt väsen under så lång tid - jag har bara inte känt till orden. Men jag vet att den finns där någonstans; jag har bara inte hittat den. Men det är en människa. Och människan ifråga är en hon, det är jag alldeles säker på.

[Illousion]

Det här med lycka är så väldigt underligt. Vad som kan vara lycka för en person är någonting annat för en annan människa. Jag har haft flickvän och jag har vänner som jag spenderar tid med, men ingenting slår härligheten eller lyckan jag känner när jag är i garaget, håller på med Amazonen eller spelar en golfrunda själv en ruggig höstdag. Förstår hur underligt det låter, men what can I say? För de flesta verkar lycka vara att slå sig ner i ett villaområde och uppfostra en familj. Jag förstår hur dessa människor tänker, men jag känner att det skulle inte ge mig särskilt mycket. Lycka för mig skulle kunna vara att bo på en gård med stora utrymmen någonstans mitt i USA, där jag får hålla på med vad jag vill, vare sig det är mina bilar eller min mark. Att få träffa vänner på helgerna och arbeta/köra med mina bilar på veckorna, det skulle vara lycka enligt mig. Call me crazy, men det är så jag känner kring det hela.

Ber om ursäkt om posten inte hjälper, Mordos, men det är skönt att skriva av sig ibland.

[felshoe]

Av någon anledning känner jag det du gör med. Vi är inte särskilt lika dock; jag har ett rikt socialt liv, jag har ett band jag spelar i som är relativt framgångsrikt, och jag finner glädje i det. Det är fortfarande någonting, eller flera saker, som gör att jag inte är särskilt lycklig ändå. Igår såg jag Håkan Hellström på Way Out West. En otroligt bra artist live, och han lyckas sprida en sådan otrolig värme och glädje bland sina lyssnare. Ändå, när jag stod där, hade jag svårt att känna någonting alls. När jag är med vänner och hittar på någonting roligt, har jag svårt att bli riktigt glad, eller ens glad. När jag spelar med mitt band har jag svårt att känna mig glad. Jag vet precis vad du menar, och det stör mig med.

Nu, min självdestruktiva sida är att jag inte kan sätta mig ner och försöka hitta mitt problem nykter. Jag har utvecklat problem med alkoholen, men samtidigt gör jag ingenting åt det. Inte för att jag trivs för mycket med alkoholen, utan för att jag är för dum för att göra någonting åt saken. Jag tänker bättre med den i kroppen, jag får vettigare saker sagda och jag mår helt ärligt lite bättre med alkohol i kroppen. Det kan vara så att den är grunden till hur jag mår. Att jag har låtit det gå för långt, och att den börjar visa sina dåliga sidor.

Jag vill ut. Ut och resa! Det finns ingen period i mitt liv när jag har varit så lycklig som när jag åkte och tågluffade. Jag var långt hemifrån, ingen visste vart jag var, jag visste inte vart jag skulle och jag brydde mig inte heller. Att vara långt ifrån alla rutiner och förpliktelser, och att kunna fly från sina förbindelser är det bästa jag har gjort. Det kan vara så, om nu alkoholen inte skulle vara anledningen till mitt dåliga välbefinnande, att jag föll för någonting när jag var ute och reste. Det går inte en dag utan att jag spenderar en tid till att tänka på vart jag vill resa, att tänka på ställena och personerna jag mötte, och att tänka på upplevelserna jag hade.

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med mitt inlägg. Kanske att du ska veta att du inte är ensam även om vi inte har samma förutsättningar. Jag vill inte stjäla din tråd, och inte plocka fokus från dig.

[StellHell]

Så lägligt att du gör en sån tråd när jag ägnade en hel natt med en polare, enbart diskuterande om detta fenomen med depression och brist på glädje.

Vi kom egentligen bara fram till att alla och nu menar jag alla är deprimerade, bara i olika stadier. Alla har svarta får dom inte vill att folk ska ha reda på, vilket för vissa kommer ut även om dom kanske inte ville att dom skulle komma ut. Sen har vi dom som har en starkare fasad som istället "snapar" någon gång i sitt liv, självförvållat våld eller våld i största allmänhet. Dom största bovarna är dom som aldrig erkänner för sig själva, eller intalar sig själva att dom inte har några problem och har ett perfekt liv. Det är dessa individer som är dom största psykiska missfallen.

Själv får man leva på det man får tag på så att säga. Jag känner bara glädje när jag blir uppskattad numera. Humor och sånt skit är inte glädje, det är bara ett skratt, du kan skratta åt döden om du så vill, men inte fan är det glädje. Så nä, uppskattning och kroppskontakt, glöm för satan inte bort kroppskontakt. Har man varit understimulerad länge så kan en riktigt mysig och lång kram fan värma upp mig i en vecka framåt om jag är på det humöret.

[Mordos]

Nästan exakt två månader sedan jag skapade den här tråden, jag känner mig mer miserabel än någonsin. Jag är liksom mindre deprimerad nuförtiden - jag har nått det värre stadiet. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Jag orkar inte bry mig om någonting känns det som, och det gillas inte. Jag vet inte ens varför jag postar det här, förmodar väl bara att det är så att jag vill skriva av mig.

Det skulle ju dock kunna vara värre, givetvis. Jag känner inget behov av att begå självmord eller något. Jag är fortfarande för mycket av en narcissist för att kunna göra det. Just sayin', det skulle kunna vara mycket värre.

[Maimstream]

Nästan exakt två månader sedan jag skapade den här tråden, jag känner mig mer miserabel än någonsin. Jag är liksom mindre deprimerad nuförtiden - jag har nått det värre stadiet. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Jag orkar inte bry mig om någonting känns det som, och det gillas inte. Jag vet inte ens varför jag postar det här, förmodar väl bara att det är så att jag vill skriva av mig.

Det skulle ju dock kunna vara värre, givetvis. Jag känner inget behov av att begå självmord eller något. Jag är fortfarande för mycket av en narcissist för att kunna göra det. Just sayin', det skulle kunna vara mycket värre.

Är det någonting speciellt som har hänt dig, någonting som fick dig att känna "det här var sista droppen", eller är det bara så att du helt enkelt slutade bry dig helt plötsligt?

[The Dude]

Nästan exakt två månader sedan jag skapade den här tråden, jag känner mig mer miserabel än någonsin. Jag är liksom mindre deprimerad nuförtiden - jag har nått det värre stadiet. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Jag orkar inte bry mig om någonting känns det som, och det gillas inte. Jag vet inte ens varför jag postar det här, förmodar väl bara att det är så att jag vill skriva av mig.

Det skulle ju dock kunna vara värre, givetvis. Jag känner inget behov av att begå självmord eller något. Jag är fortfarande för mycket av en narcissist för att kunna göra det. Just sayin', det skulle kunna vara mycket värre.

Det här kanske är ett asdåligt tips, någon får gärna säga emot, men har du funderat på att prova LSD, svamp eller motsvarande för att vidga dina vyer?

Jag menar absolut inte några andra droger, inte ens gräs för det kommer inte få dig att se nya världar. Men helt galna psykadeliska droger kanske kan. Heho.

[okka]

Nästan exakt två månader sedan jag skapade den här tråden, jag känner mig mer miserabel än någonsin. Jag är liksom mindre deprimerad nuförtiden - jag har nått det värre stadiet. Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Jag orkar inte bry mig om någonting känns det som, och det gillas inte. Jag vet inte ens varför jag postar det här, förmodar väl bara att det är så att jag vill skriva av mig.

Det skulle ju dock kunna vara värre, givetvis. Jag känner inget behov av att begå självmord eller något. Jag är fortfarande för mycket av en narcissist för att kunna göra det. Just sayin', det skulle kunna vara mycket värre.

Alltså, jag kan egentligen inte sånt här med depressioner, men jag kan väl bidra med en åsikt. Nu har jag inte läst någonting annat än just dina inlägg i den här tråden och jag skulle vilja påstå att en inombordslig lycka går egentligen lättast att nå genom "inombordsliga aktiviteter" (nej, jag menar inte onani, det får en oftast att må sämre). Fördjupa dig i saker, skriv, skapa, skaffa inte någon jäkla tatuering eller så, men försök gå till botten med vad du brinner för. Och: res. Res som bara den. Res till de ställen du har pengar att resa till. Jag mår alltid bäst när jag reser själv. Lämna skiten, lämna allt, och res iväg och fundera, inte nödvändigtvis på "vad är det som gör mig lycklig?!?!?!?" utan tänk på någonting mer innerligt än så, inte i strävan efter att må bättre, utan eftersom det är vad som får oss att leva. Som StellHell sade: alla är deprimerade. Och nej, det ska inte få dig att må bättre, jag menar det som att det är en aspekt av livet som även kan berika. Alla är deprimerade, och ur missnöje kan man utvinna det enda som egentligen ger en någon som helst jäkla känsla av välbehag. Dra till Prag och ligg med prostituerade och bli hög eller stick till Berlin och gå på gayklubb eller åk till Paris och bara vara, försök skriva, påbörja en roman, dra till Stockholm, och det kanske även skulle vara en idé att sluta spela tv-spel och även, i viss mån, lämna internet: försök lära känna din kropp (jag menar inte onani), det är en underbar känsla att veta att man har händer och ben och inte bara ögon (ibland känns det som om man bara har ögon), ibland känner man inte ens att man har en mun. Det är deprimerande. Kyssa flickor må vara en sak men att skrika är bättre. Eller varför inte stryka på saker, promenera, blunda. Jag är ingen hippie, jag tror bara på människan mer än vad jag tror på att tvätta håret eller skriva på forum eller tala om köksinredning. Jag hoppas att du förstår vad jag menar.

[Mordos]

Är det någonting speciellt som har hänt dig, någonting som fick dig att känna "det här var sista droppen", eller är det bara så att du helt enkelt slutade bry dig helt plötsligt?

Det bara kom en dag liksom. "Nä. Jag orkar inte bry mig längre." ungefär. Tvärt typ.

Det här kanske är ett asdåligt tips, någon får gärna säga emot, men har du funderat på att prova LSD, svamp eller motsvarande för att vidga dina vyer?

Jag menar absolut inte några andra droger, inte ens gräs för det kommer inte få dig att se nya världar. Men helt galna psykadeliska droger kanske kan. Heho.

Jag har faktiskt tänkt på det också, men aldrig gjort det pga. att jag känner mig själv nog väl för att veta, OM det nu skulle hjälpa så skulle jag förmodligen blåsa varenda krona jag hade på psykadeliska droger. Om jag gillar något då spenderar jag kanske lite mycket pengar på det. Typ.

Alltså, jag kan egentligen inte sånt här med depressioner, men jag kan väl bidra med en åsikt. Nu har jag inte läst någonting annat än just dina inlägg i den här tråden och jag skulle vilja påstå att en inombordslig lycka går egentligen lättast att nå genom "inombordsliga aktiviteter" (nej, jag menar inte onani, det får en oftast att må sämre). Fördjupa dig i saker, skriv, skapa, skaffa inte någon jäkla tatuering eller så, men försök gå till botten med vad du brinner för. Och: res. Res som bara den. Res till de ställen du har pengar att resa till. Jag mår alltid bäst när jag reser själv. Lämna skiten, lämna allt, och res iväg och fundera, inte nödvändigtvis på "vad är det som gör mig lycklig?!?!?!?" utan tänk på någonting mer innerligt än så, inte i strävan efter att må bättre, utan eftersom det är vad som får oss att leva. Som StellHell sade: alla är deprimerade. Och nej, det ska inte få dig att må bättre, jag menar det som att det är en aspekt av livet som även kan berika. Alla är deprimerade, och ur missnöje kan man utvinna det enda som egentligen ger en någon som helst jäkla känsla av välbehag. Dra till Prag och ligg med prostituerade och bli hög eller stick till Berlin och gå på gayklubb eller åk till Paris och bara vara, försök skriva, påbörja en roman, dra till Stockholm, och det kanske även skulle vara en idé att sluta spela tv-spel och även, i viss mån, lämna internet: försök lära känna din kropp (jag menar inte onani), det är en underbar känsla att veta att man har händer och ben och inte bara ögon (ibland känns det som om man bara har ögon), ibland känner man inte ens att man har en mun. Det är deprimerande. Kyssa flickor må vara en sak men att skrika är bättre. Eller varför inte stryka på saker, promenera, blunda. Jag är ingen hippie, jag tror bara på människan mer än vad jag tror på att tvätta håret eller skriva på forum eller tala om köksinredning. Jag hoppas att du förstår vad jag menar.

ALTERNATIVT så läser jag okkas posts så händer det psykadeliska saker i skallen. Alltså, jag förstår vad du menar, absolut. Men, grejen är den att jag har inte direkt pengarna för att resa och jag skulle ändå inte kunna vara borta längre tider, så då är det meningslöst ändå. Jag gillar det jag läser - men det kommer aldrig kunna hända, för det är för många pinnar i hjulen.

Men! Det känns bra att läsa din post! Du är en individ, indeed.

Redigerad 11 oktober, 2010 av Mordos

[The Dude]

Jag har faktiskt tänkt på det också, men aldrig gjort det pga. att jag känner mig själv nog väl för att veta, OM det nu skulle hjälpa så skulle jag förmodligen blåsa varenda krona jag hade på psykadeliska droger. Om jag gillar något då spenderar jag kanske lite mycket pengar på det. Typ.

I see, klokt val i så fall. Jag har själv ingen erfarenhet av psykadeliska droger men ville bara droppa idén.

Om du bara kunde följa okkas råd skulle det kanske lösa sig, men jag förstår att det är riktigt riktigt svårt att ändra sig radikalt, när man inte ens bryr sig.

[okka]

ALTERNATIVT så läser jag okkas posts så händer det psykadeliska saker i skallen. Alltså, jag förstår vad du menar, absolut. Men, grejen är den att jag har inte direkt pengarna för att resa och jag skulle ändå inte kunna vara borta längre tider, så då är det meningslöst ändå. Jag gillar det jag läser - men det kommer aldrig kunna hända, för det är för många pinnar i hjulen.

Men! Det känns bra att läsa din post! Du är en individ, indeed.

Plocka bort pinnarna! Fixa pengar, inte så jäkla svårt, faktiskt. Investera i fonder etc., låna av föräldrar. Det krävs nog inte riktigt att vara borta längre tider, tror jag. Överväg det, hur som helst! En weekend någonstans behöver inte gå på särskilt mycket cash.

[Halo]

Efter att ha snabbläst igenom tråden lite så känns det hela för mig lite som ett "får tummen ur röven"-problem. Man har saker man vill göra, tar man tag i det så mår man automatiskt bra och känner sig en aning fri, gör man det inte så blir allt bara värre och det känns som om man hade hela världen på sina axlar. Man orkar ingenting, blir deprimerad och tappar lusten för i stort sett allt.

Vart vill jag komma? jo vill du göra något, så GÖR DET. Vänta inte, ut och kör bara vad det än är ju mer saker du hittar på desto snabbare kommer du märka att du slutat tänka på att du varit/är deprimerad.

[Saleen]

Efter att ha snabbläst igenom tråden lite så känns det hela för mig lite som ett "får tummen ur röven"-problem. Man har saker man vill göra, tar man tag i det så mår man automatiskt bra och känner sig en aning fri, gör man det inte så blir allt bara värre och det känns som om man hade hela världen på sina axlar. Man orkar ingenting, blir deprimerad och tappar lusten för i stort sett allt.

Vart vill jag komma? jo vill du göra något, så GÖR DET. Vänta inte, ut och kör bara vad det än är ju mer saker du hittar på desto snabbare kommer du märka att du slutat tänka på att du varit/är deprimerad.

Du gjorde en bra TL;DR post av det som tråden hittills kommit fram till. Ibland orkar man inte läsa Henkibojj´s överanalyserade wall of text. (herp derp) Ibland är livet inte sådär extremt komplicerat. Det kan kännas så, men försöker man bryta ner ett scenario en bit i taget så tror jag att man kan se saker på ett lite klarare sätt.

Redigerad 12 oktober, 2010 av Saleen

[Henkibojj]

Du gjorde en bra TL;DR post av det som tråden hittills kommit fram till. Ibland orkar man inte läsa Henkibojj´s överanalyserade wall of text. (herp derp) Ibland är livet inte sådär extremt komplicerat. Det kan kännas så, men försöker man bryta ner ett scenario en bit i taget så tror jag att man kan se saker på ett lite klarare sätt.

Inte för att jag tog illa vid mig (jag är rätt van vid TLDR-gnäll), men min situation har nog varit lite mer komplex än att man är trött på att inte ha nåt annat att göra än att sitta vid datorn och spela WoW. Tror det gäller Mordos också. Inte heller är det nån vanlig grej om en tjej som inte längre vill ha en. Visst, sånt kan göra folk ledsna, väldigt mycket till och med, men det är inte att vara deprimerad och det är då fan inte särskilt komplext. Det mesta går att göra något åt, men det är inte sånt den här tråden handlar om. Det handlar om folk som Mordos och mig som inte är absolut säkra på vad man söker, eller hur man kommer dit, men man vet att man inte mår bra som man har det.

Vill du inte läsa, så gör inte det. De som fortfarande inte begriper tänker jag inte ödsla energi på att förklara för.

Och vadå "försök bryta ner ett scenario en bit i taget istället"? Det låter precis som att överanalysera en situation, tycker jag.

Redigerad 13 oktober, 2010 av Henkibojj

[okka]

Tjollahopp tjollahej osv.

Faktum är dock att det faktiskt handlar om just en tummen ur röven-grej. Och det är nog en lika vanlig grej som att en tjej inte längre vill ha en (det kan nämligen också göra en deprimerad). I ert fall, som ni har framställt det, kan man väl bara konstatera att ni måste börja hitta på någonting eller åka någonstans, oavsett om det är abstrakion just "vad" ni borde göra eller "vart" ni borde åka. Och nej, det handlar inte om att någon sittrt och spelar för mycket WoW, det handlar om att vara för mycket i sitt eget liv, och tjata ut sin egen tillvaro, vilket kan tråka ut vem som jävla helst. Och den mest sunda lösningen är att göra någonting som står i kontrast till vad det är som deprimerar en (dvs. ens vardagliga mönster), vilket innebär att byta ut det mot ytterligare en "abstraktion" (vilket oftast innebär att göra någonting drastiskt: som att dra någonstans, pröva nya grejer; säga upp kontakten med vad man vanligtvis ser som sin "verklighet" och vad det är som fyller den), eftersom vardagen - som du känner den - är för jäkla tråkig. Och det beror inte nödvändigtvis på ett tråkigt liv, det är bara en naturlig del av att vara fast i sin egen kropp, sina egna ögon, sina egna tankar: i detta är alla, vid någon punkt, otroligt less, inte bara på sin tillvaro, utan även sig själv. Och det går att ändra på genom att dra tummen ur röven.