Topplistan

[Mark]

EDIT: Såg nyss att tråden från 2008 INTE var begränsat till bara 5 album, så ni gör som ni vill om ni vill lista fler än 5. Sen om ni tycker att det inte har släppts mer än bara, typ, 3 album..jamen, lägg upp dem då!

Fanns en förra året, så jag tycker att det passar sig att ha en lista i år också!

Vilka är, enligt er, de fem bästa albumen som släppts i år?

5. Gorgoroth - Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt

Mastodontbandet Gorgoroth fick världen att skälva i och med Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt.

Sällan har ett band som Gorgoroth fascinerat mig så mycket och det är faktiskt detta året som jag börjat lyssna på Black Metal,

främst då Gorgoroth eftersom det är ett band som länge har förundrat mig. Det starkaste spåret enligt mig är Rebirth. "The rebirth of Gorgoroth!".

4. Enter Shikari - Common Dreads

Enter Shikari. Bandet som skakade liv i trance och hardcore, en sådan hård och brutal skakning att ur detta sköts ett otroligt sound av sällan skådat slag.

Deras mix av trance och hardcore kan låta otroligt, och ja, det är väl det det är. Common Dreads är deras mest intressanta album so far,

med spår som blandas med ett väldigt viktigt budskap och även en hel del humor gör detta till ett komplett mästerverk.

Man bör verkligen lyssna på Havoc A/B, The Jester och Antwerpen.

3. Thrice - Beggars

Thrice har betytt så oerhört mycket för mig det senaste året. Lyssnade väldigt mycket på de fina låtarna från The Alchemy Index Vols. III & IV och

när Beggars läckte satt jag helt lugn i min stol och stirrade ut genom ingenting medan albumet rullade på från första låten till det dystra slutet.

Sällan har ett album berört mig så mycket. Starkaste låtarna är All The World Is Mad och Beggars.

2. MONO - Hymn To The Immortal Wind

Japansk, underbar, magisk, vacker post-rock utan dess like. Detta är det bästa som har hänt post-rocken under 2009, och it's all about MONO.

När man väl tar sig tid och ser bortom det vanliga post-rock soundet och lyssnar på hur oerhört magiskt det låter när MONOs gudamusik strömmar genom dina öron och

sakta men säkert lägger sig och vilar inom dig så vet man att man aldrig vill sluta lyssna.

MONO är det bästa japan har exporterat sedan sushi, sumobrottning och stora robotar.

MONO har redan lagt sin skönhet över världen. Det gäller bara för oss att uppfatta den.

Starkaste spår är, och kommer alltid att vara, Ashes In The Snow

1. SAOSIN - IN SEARCH OF SOLID GROUND

http://alexq.ru/wp-content/uploads/2009/08/InSearchOfSolidGround.jpg

Saosin är ett band som är något utöver det vanliga. Detta är det albumet jag sett fram emot hela året, och jag vet inte hur många gånger jag lyssnat igenom det utan att bli uttråkad. Cove Reber har en underbar röst och resten av bandet får allting att låta så perfekt. Detta är ett värdigt band att få pryda förstaplatsen på min lista i år. Det finns inte mycket att skriva egentligen, att överösa Saosin med hyllningar kommer ta flera dygn, så jag låter det vara så här. Grattis Saosin, ni är det bästa som har hänt 2009.

Starkaste spår är Changing, The Alarming Sound of a Still Small Voice och Fireflies

-

Bubblare:

Lamb of God - Wrath

Mastodon - Crack the Skye

Lars Winnerbäck - Tänk om jag ångrar mig...

Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska

Behemoth - Evangelion

Redigerad 13 december, 2009 av Mark

[Mark]

Amen kom igen, så dåligt har väl inte 2009 varit?

[AngryAxel]

Amen kom igen, så dåligt har väl inte 2009 varit?

Nejnej, verkligen inte - jag håller på att pula med min lista i huvudet sedan i somras, typ, men den blir inte klar förrän efter jul.

Annars trodde jag det var något av en tradition att R2 gjorde denna tråd?

[Mark]

Annars trodde jag det var något av en tradition att R2 gjorde denna tråd?

Traditioner är till för att brytas!..

..eh, visste inte att det var R2 som brukade fixa dessa trådar, ursäkta i så fall

[AngryAxel]

Traditioner är till för att brytas!..

..eh, visste inte att det var R2 som brukade fixa dessa trådar, ursäkta i så fall

Nej, det var bra att någon tog tag i det! Men jag avvaktar, som sagt, med mitt svar tills om ~en-två veckor.

Propsar för 2009-listan i Spotify om man har beslutsångest!

[kicken]

Jag har väldigt många album som jag vill ha med, men jag väljer att begränsa mig till sex stycken trots allt. Jag vill inte göra en wot precis. (Säg till ifall någon av bilderna inte fungerar).

6. Carolina Wallin Pèrez - Pärlor och Svin

http://ericasoderlund.se/blogg/wp-content/uploads/carolina-perez-wallin.jpg

Well, alla de andra banden/artisterna jag har med på listan är icke-svenskar, så jag kände mig tvungen att ha med någonting svenskt och då passade CWP perfekt. Jag älskar hennes tolkningar av de Kent-låtar som finns med på albumet och hon är helt enkelt en grym musiker. Hon förtjänar en plats på den här listan bara för hennes omgjorda version av 747, den är magisk, den är verkligen magisk!

**

5. Metric - Fantasies

Jag vet att det finns en hel del som inte gillar Metrics nya album, men jag gör faktiskt det riktigt mycket. Det finns flera låtar jag skulle kunna loopa om och om igen hela dagen utan att tröttna. Albumet i sin helhet är väl inget mästerverk precis, men jag tycker aldrig att Metric sviker, utan hela tiden hållit en hög nivå. Kan inte säga så mycket mer än att jag gillar det!

**

4. Eminem - Relapse

Jag har aldrig varit ett riktigt Eminem-fan precis och jag kan inte säga att jag gillar det han släppt under senare delen av 00-talet. Eminem var som bäst när han precis slagit igenom och hans album (Marshall Mathers LP är ju sinnessjukt bra) under sina första år som Eminem är enormt bra. Sedan har han gått ner sig år efter år (enligt mitt tycke) och när han sedan hade en paus på fyra-fem år var det få som trodde att han skulle slå till med ett så bra album som Relapse trots allt är. Han har varit med om en av hans tyngsta tider i sitt liv och istället för att hålla det så långt borta ifrån oss som möjligt kastar han det rakt i ansiktet på oss. Låtar som Deja Vu och Beautiful är låtar som förtjänar ännu fler hyllningar än de fått. Albumet i sitt helhet är riktigt bra det också och han har verkligen inte tappat stinget!

**

3. Now, Now Every Children - Cars

Som jag nämnt flera gånger förut har jag precis börjat lyssna på dem och har inte ens lyssnat på deras debutalbum i mer än en månad, men oh vad jag är kär i det! Allt från Everyone You Know till Friends With My Sister är så himla kicken så det skriker om det. Deras smått trashrockiga sound som kommer fram då och då är hur grymt som helst och trots att albumet är aningen enformigt så älskar jag det! En stor tumme upp för Now, Now Every Children!

**

2. The Sounds - Crossing The Rubicon

Det här kommer väl inte som världens största överraskning. The Sounds ligger tvåa på min lastfm över de mest spelade banden och jag älskar verkligen The Sounds. Det här var faktiskt det album jag peppade inför mest det här året och det album som fick mig mest taggad att se bandet live. Min önskning gick in iochmed att jag såg dem på P&L och den konserten hör antagligen till en av de bästa jag någonsin sett. De är hur grymma som helst live (som de flesta vet) och det här albumet är lika grymt det också. Visst finns det låtar som man kunde klarat sig utan (t.ex Beatbox), men sett överlag är det ett väldigt bra album. Den kommer väl inte upp i DTSTTY-nivå precis, men är fortfarande en av de bästa skivor som släppts '09 enligt mig.

**

1. Paramore - Brand New Eyes

Innan ni börjar klaga så vill jag väl säga att den här listan ändå baseras på ens egen musiksmak? Hur som helst är ju inte det här otippat för er som känner mig. Jag älskar Paramore enormt mycket och har gjort det i ett antal år nu. Jag var faktiskt inte lika peppad inför det nya albumet som ni kanske tror, utan jag hade lyssnat sönder Paramore ett tag, men oj vad det här albumet ändrade på det. Ignorance är en låt som de flesta gillar (inklusive de som inte gillar bandet Paramore) och är antagligen av de bästa låtar de någonsin producerat, men BNE innehåller så mycket mer. Careful, Misguided Ghosts och Looking Up är alla älskvärda. Kan inte säga mer än att det är det här albumet jag gillar mest från '09 och även det jag lyssnat på mest.

[VickeX]

Jag är alltid så tråkig i de här trådarna. Usch och fy. De fem albumen jag skulle placera i top är i princip de enda jag känner till... Och alla utom ettan skulle jag i princip kunna placera vart som helst, då de är lika bra enligt mig (Haha, läs beskrivningarna så märks det väldigt väl). Whatevs.

5:

Super Viral Brothers - Captain Cessna EP

Bra skiva med ett bra sköna låtar. Men det är bara en EP, och... Ja, well iofs kunde jag placerat den på plats tre eller fyra, men hittade ingen större boxartbild.

4:

Muse - The Resistance

Well. Bra skiva. Muse är nice. Men det känns som om det bara är två/tre låtar som är "muse"?

3:

Paramore - Brand New Eyes

Good stuff. Men jao. Paramore är alltid good stuff.

2:

Arctic Monkeys - Humbug

Well. Lite annorlunda än deras tidigare skivor mestadels kanske. Men ändå riktigt bra. Skön chill-skiva.

1:

Franz Ferdinand - Tonight:

Älskar ju Franz Ferdinand... Och det här albumet är genialt. Finns så oerhört mycket att lyssna på i varje låt, och jag verkligen älskar konceptet som kör igenom hela albumet. Och titeln. Att det handlar om en natt ute, och att albumets olika låtar ska kunna representera olika tillfällen på kvällen. Genialt. Och det låter bra. Allt detta även om skivan är väldigt olik bandets två tidigare album.

Redigerad 16 december, 2009 av VickeX

[VickeX]

Dött?

[Saleen]

Dött?

Jobbar på det.

[AngryAxel]

Okej, så var det dags igen! Musikåret 2008 var grymt. Man behövde inte klicka länge på waffles.fm för att hitta nya releaser från "up-and-coming"-band, efterlängtade skivsläpp från redan etablerade band. Det talades varmt på bloggar om hur bra det faktiskt var, och om jag inte minns fel var man nästan rädd för att 'urholka' musikscenen, och att 2009 skulle bli en slags återhämtningsperiod. Nu, med facit i hand, är det typ inget som tyder på det, och decenniets sista år har varit otroligt produktivt, och det är med glädje jag ser tillbaka på det.

Femton skivor samlades på listan i år, och trots att det inte på något sätt är en definitiv lista - smaken ändras ju som bekant - har jag försökt utgått från hela årets preferenser, och inte bara vad jag tyckte nu såhär i december. Jag reserverar mig för att ha glömt någon viktig skiva - det har jag med all säkerhet. Klicka på titeln så öppnas skivan i Spotify. Jag har inte heller tagit hänsyn till alla EPs som släppts under året, utan begränsat mig till fullängdare. Nej, nog med snack - här är Listan!

15. Promoe – Kråksången

'Svennebanan' som släpptes tidigt i år har fortfarande typ full 'popularity' på Spotify, och

tydligen kan vi inte få nog av att höra den självironiska sången som sätter "-ennighet" i

"svennighet". Svennebanan i all ära, men det finns ju faktiskt spår på skivan som är bätt-

re. Väldigt många dessutom. Självrannsakande 'Kråksången', stjärnspäckade 'Mammas Ga-

ta' (gästas av Timbuktu, Andreas Grega, och Supreme. Kolla in videon till denna förresten,

den är sjukt rolig – Timbuktu är en faun), eller maffiga avslutningen med rap-balladen 'Im-

periet'.

14. Girls – Album

Låten 'Lust for Life' (ingen cover på Iggy Pop's låt med samma namn) har hyllats och ros-

ats fruktansvärt mycket under det gångna året - och med all rätt! Få låtar som den gör

en på så bra humör. Skivan den ligger på, fantastilöst betitlade 'Album', är en opretentiös,

avskalad, och autentisk skapelse som man mår bra av.

13. Julian Casablancas – Phrazes for the Young

Jag vet inte vad Julian har haft för sig i sin tystnad sedan hans band The Strokes släppte

'First Impressions of Earth' tidigt 2006, men när jag lyssnar igenom 'Phrazes…' är jag nog

ändå glad att han gjorde det. Det har alltid känts som att The Strokes har legat någon

hästlängd före resten av musikbranschen, och liknande tendenser kan utrönas i Julians

debutskiva. Det är fräsch, oerhört energisk pop som vågar ta för sig och… Visa var det

där ökända skåpet ska stå.

12. Franz Ferdinand – Tonight

Skottlands preppigaste poppojkar (eller nu när tredje skivan är ute är kanske måste de

nog ändå kallas popmän) släppte även dem nytt i år, och de gjorde ingen besviken. Eller

okej, de gjorde säkert många besvikna, men inte mig. De visar upp en mer synthbaserad

sida än på tidigare självbetitlade debutalbumet, och uppföljaren "You could have it so

much better", två skivor som betytt väldigt mycket för mig, vilket jag antar ligger helt

rätt i tiden. Men den här lyckas inte beröra på samma sätt som de tidigare två. Men det

gör inte så mycket – 'Tonight' är ändå riktigt bra.

11. Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix

Det är sällan det kommer riktigt bra indiepoprockmusik från Frankrike, och desto roligare

när den är såhär bra! Den binder fast en från och med dansvänliga titelspåret 'Lisztoma-

nia', och under de nästföljande nio låtarna sitter jag bara imponerat förtjust och njuter

av åkturen.

10. Arctic Monkeys – Humbug

Det sägs att andraskivan är den svåraste att göra för en artist – hajpen för första-

skivan har lagt sig, och man måste leva upp till den med uppföljaren, eller drunkna

i mängden av artister som finns i dagens massiva utbud, tillgängligt fritt vid våra

fingertoppar. 'Arctic Monkeys' slog igenom stort – otroligt stort – med debuten

"Whatever people say I am, that's what I'm not" och få trodde att de skulle lyck-

as leva upp till hajpen. Den stora massan hade nog rätt, för uppföljaren "Favourite

Worst Nightmare" rönte inte lika stora framgångar.

…Men jag tror inte heller att det var Arctic Monkeys plan, heller – istället släppte

de en skiva som mer än sin föregångare prövade sina vingar, och tillät sig själv va-

ra märkbart spretigare än debutskivan. Detta, tillsammans med frontmannen Alex

Turners sidoprojekt i Last Shadow Puppets, öppnade upp för tredjeskivan Humbug!

(äntligen är jag framme vid den - ursäkta allt pre-tjafs, men jag kände att det var

någotsånär berättigat)

Den osannolike producenten, tillika QotSA-frontmannen, Josh Homme, hookade upp

med Shefieldkvartetten, och drog ut dem till legendariska musikerplatsen Joshua Tree

i några månader, där 'Humbug' växte fram. (om ni vill läsa mer om det rekommende-

rar jag septembernumret av tidningen Mojo, väldigt bra artikel) Tack vare en bred

väg banad av bandets tidigare historia, blir Humbug en riktigt bra skiva, om än något

ojämn är den riktigt genuin, och helt underbart rolig att lyssna på – den bara osar

spelglädje. Ser redan fram emot vad Sheffieldkvartetten kan hitta på i framtiden.

9. Mumford & Sons – Sigh No More

Jag gillar inte bandnamnet det minsta. Tror jag. Jag vet inte alls mycket om bandet

i sig, om jag ska vara ärlig – det var för blott ungefär en månad sedan som jag fick

tipset om att jag "bara måste" lyssna på den här skivan av en bekant. Jag tackar

henne djupt idag, ty 'Sigh no more' är det jag saknat under en lång tid, och Mumford

& Sons lyckas med det "The Decemberists" inte klarade av att göra – en lagom pom-

pös nu-country-folk-skiva, som hela tiden känns fräsch, intressant, och gedigen.

8. Kasabian – West Ryder Pauper Lunatic Asylum

Jag gillade Kasabian tidigare väldigt mycket - men var inte överförtjust i deras två tidi-

gare album, 'Kasabian' och 'Empire'. Det var något otangerbart som saknades, jag vet

inte vad. Men så kom 'Fire'. Första singeln från nya skivan som vittnade om att de växt

som band, fruktansvärt mycket, och jag sällade mig obönhörligt till de redan hänförda.

En position jag behöll iochmed att skivan kom ut – den är skönt cool, den existerar på

sina egna villkor, och är lite sådär farligt spännande. Ungefär som ett soundtrack till

den där filmen du önskar handlade om dig själv.

7. Passion Pit – Manners

Ack, vad besviken jag var tidigare i år, när jag stod på tröskeln från min lägenhet för

att bege mig till Debaser, för att köpa biljett till Passion Pit och se dem spela samma

kväll. Plötsligt ringde telefonen, och en vän som redan var där ringde och sade att bil-

jetterna var slutsålda. Jag satte mig besviken och, i brist på bättre, satte på skivan,

'Manners'. Passande nog var det just då som jag började inse hur bra den faktiskt var.

Veckorna därpå växte den oerhört mycket, och såg man mig mer hörlurar djupt instuck-

na i öronen och ett leende på läpparna, var chansen stor att jag lyssnade på denna.

Lite som ett lekfullare MGMT, är Passion Pits debutskiva en av årets de bästa i år.

6. John Frusciante – The Empyrean

"Chili Peppers"-gitarristen släppte nytt i år. Jag lyssnade igenom det en gång. Och en

gång till. Och utan att veta ordet av det var jag fast i det mörka, mystiska sug, den

lummiga, tunga dragningskraft som skivan utgör på en. Jag har en sådan relation till

den att jag knappt kan skilja låtarna från varandra - och det gör inget. Den är som

allra starkast i sin helhet. Jag har en sån känsla att den är så himla mycket bättre

och större än vad jag egentligen kan förnimma, men den har ett långt bäst före-da-

tum, och får långsamt växa med varje lyssning.

5. Miike Snow – Miike Snow

Ta en erkänd producent/låtskrivarduo. Släng in en amerikansk, skäggig sångare, sköna

electrosynthar, elva låtar, en välansad Södermustasch, och du får Miike Snow, och de-

ras självbetitlade debutalbum. Det är ett relativt enkelt recept, men oj, vad det lycka-

des! Otroligt bra skiva.

4. Regina Spektor – Far

Mycket kan skrivas om Reginas unika röst, hennes låtskriverier, eller hennes omisskänn-

eliga talang som pianist. Men jag gör inte det, det har redan gjorts, många gånger, och

dessutom bättre än vad jag skulle kunna göra. Utan jag nöjer mig bara med att säga att

'Far' är ett mästerverk till skiva, och betydde oerhört mycket för mig i år.

3. Peter Doherty – Grace/Wastelands

Vad ska man säga? Trots (eller tragiskt nog, kanske tack vare) alla droghärvor, åter-

kommande turer på Storbritanniens drogkliniker, har Peter pusslat ihop denna makalöst

kvalitativa skiva. Jag tänker inte gå in på teorier kring varför han numer heter 'Peter'

istället för bara 'Pete', men om något, skulle det kunna tyda på en mer sober, lugnare

Doherty – en tes som stöds av att soloskivan han lyckats knåpa ihop är betydligt ren-

are, mer lågmäld, och mer känslosam än allt han gjort tillsammans med The Libertines

och Babyshambles. De två nämnda banden i all ära, men det är otroligt skönt att se

denna sida av den trettioårige Hexham-sonen. 'Grace/Wastelands' är oerhört bra, och

i mina ögon är Peter inte alls långt ifrån titeln "låtskrivargeni".

2. Andrew Bird – Noble Beast

Det var tidigt 2008 när jag fick upp öronen för den 36-årige multiinstrumentalisten från

Chicago, Andrew Bird, genom skivan 'Armchair Apocrypha'. Bird spelar bland annat fiol,

visslar, och skapar de mest utsökta musikstyckena (eller låtarna, om man så vill) - ofta

bara genom att blanda relativt enkla ackordföljder - men med någon viss, svårgripbar

förmåga växer de med en otroligt styrka, och blir nästan sådär vackert magiska. 'Noble

Beast' är inget undantag från detta, och är i grund och botten bara en fruktansvärt bra

skiva, med fantastiska låtar. Till exempel förstasingeln 'Oh No', pampiga klimaxet med

'Souverian', och rysningsframkallande 'Anonanimals'.

1. Jamie T – Kings & Queens

Sitter i skrivande stund och är knappt halvvägs i en genomlyssning av "Kings & Queens".

"The Man's Machine" spelas, och jag får rysningar på armarna, som jag gör med de flesta

spår på skivan. Det är rätt otroligt – för två år sedan, 2007, släpptes debutskivan 'Panic

Prevention', och jag tog den genast till mitt hjärta, och den fick en given förstaplats på

år 2007's lista över bästa skivor.

Sedan gick dett år, och lite till. Inte mycket hördes från den unge London-snorvalpen. Nå-

gon enstaka låt släpptes (b la grymt coola 'Fire fire', som banade väg för en mer trashig,

förstörd ljudbild än tidigare). Men sedan fick uppföljaren ett releasedatum, ett namn, och

ett omslag. Jag blev riktigt peppad, och med tanke på hur mycket jag vurmar för 'Panic

Prevention' var förväntningarna minst sagt höga.

Och så kom äntligen första singeln, "Sticks N' Stones", och kort därpå även skivan. Och

efter en första igenomlyssning fylldes jag av ett sånt där rus man kan få av riktigt bra mu-

sik. Attityden och känslan från 'Panic Prevention' fanns kvar, men soundet var förfinat, och

mer igenomtänkt – på gott och ont. Jag frälstes återigen, och i min bok är det årets skiva.

Fuckin' croissant!

Bubblare, utan inbördes ordning

Local Natives – Gorilla Manor

The xx - xx

BLK JKS - After Robots

The View – Which Bitch?

The Very Best – Warm Heart of Africa

Kid Cudi – Man on the Moon: The End of the Day

La Roux – La Roux

Lily Allen – It's not me, it's you

Thåström – Kärlek är för dom

The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart

Taken by Trees – East of Eden

Deportees – Under the Pavement – The Beach

Florence + The Machine – Lungs

M. Ward - Hold Time

Jay-Z – The Blueprint 3

Little Boots – Hands

The View – Which Bitch?

Paolo Nutini – Sunny Side Up

The Mars Volta - Octahedron

Ett litet urval av det som borde fått lite mer uppmärksamhet

Eels – Hombre Lobo

Great Lake Swimmers – Lost Channels

Dirty Projectors – Bitte Orca

Muse - The Resistance

Kings of Convenience – Declaration of Dependence

Markus Krunegård – "Prinsen" och "Grisen"

Mum – Sing Along to Songs you Don't Know

Bat for Lashes – Two Suns

Anna Järvinen – Man var bland molnen

Daniel Gilbert – New African Sports, Soul Café Club No 1

Redigerad 5 januari, 2010 av AngryAxel

[The Dude]

En post av extraordinär kvalitet Axel! Jag blev motiverad att själv göra en lista... återkommer!

[The Dude]

Jag insåg snabbt att jag under 2009 mest har ägnat mig åt att upptäcka gammal musik och att alla nyare favoritskivor jag ville nämna var från 2008.

Det finns inget släpp från 2009 som jag är särskilt begeistrad över, men man kan ju ändå göra en topplista.

1. Näääk - Näääk Vem?
   
   Spännande nykomling i den svenska hiphop-scenen. Tungt gangsta-funk-sound och bra flow.
   Texterna är sköna men onekligen enformiga; de handlar uteslutande om att röka gräs och festa.
   

   ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

   
   

2. Peter Doherty – Grace/Wastelands
   
   http://commandix.files.wordpress.com/2009/04/grace-wastelands1.jpg
   
   Axel motiverade bra.
   

   ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

   
   

3. Jay-Z - The Blueprint 3
   
   Jag har rätt så nyss upptäckt Jay-Z, asskön snubbe. Jag kan gladeligen konstatera att även den
   nya skivan håller måttet!
   

   ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

   
   

4. Promoe – Kråksången
   
   http://www.bengans.se/assets/images/products/79/88/86.jpg
   
   Inget klockrent album men fortfarande ett av de som jag finner mest intressant 2009.
   Svennebanan är världens sämsta låt, den drar ner skivan en bra bit. Men sen finns det ett gäng guldkorn också. Andra versen i "Inflation" är sjukt bra!
   

   ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

   
   

5. Prefab Sprout - Lets Change The World With Music
   
   Sätt på skivan och man hamnar omedelbart ett drömmande mys-mode. Lovely.
   

Redigerad 2 januari, 2010 av The Dude

[akko]

hej!

Okej etta är Prefab Sprout - Lets change the world with music för han skriver om religon på ett sett ingen annat gör tycker jag. tvåa tycker jag är wavves för det är galet rockigt

Redigerad 6 januari, 2010 av akko

[R2D2]

Japp! Jag glömde att skapa en sån här tråd detta år

Kan inte heller längre sitta i en timme och fila på en fin lista med lika fina motiveringar (nåja, nästan) som Axel, men här är ett urval av skivor från 2009 som jag verkligen gillade, ingen inbördes ordning:

• Camera Obscura - My Maudling Career. Jättebra, precis som Let's Get Out This Country.
  
• Brand New - Daisy. - Inte lika bra som det absoluta mästerverket The Devil And God Are Raging Inside Of Me, men bra!
  
• Ingenting - Tomhet, Idel Tomhet. Upptäckte den först under jullovet, men bra är den. Lite spretig dock.
  
• Faunts - Feel.Love.Thinking.Of. Chillig elektronisk musik liknande The Radio Dept.
  
• Jonathan Johansson - En Hand I Himlen. Väldigt religiös, men rätt fin ändå. Och bra.
  
• Kong - Snake Magnet. Brutal instrumental musik, som Mogwai fast tyngre!
  
• Lily Allen - It's Not Me, It's You. Bra som vanligt från Lily Allen.
  
• Maximo Park - Quicken The Heart. Svängigt som attan, men inte särskilt meningsfullt.
  
• The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart. Mysig Jesus And Mary Chain-aktig musik. Var grymma på Strand.
  
• Pete Doherty - Grace/Wastelands. Fint och poetiskt. Hade svårt för den i början men nu älskar jag den, men konserten är utsåld. Attans.
  
• The Raveonettes - In And Out Of Control. Spretigt men överlag kanon! Lite tunnare sound än förra skivan dock, ogillar.
  
• The Twilight Sad - Forget The Night Ahead. Det är verkligen något med den skotska dialekten! Jag sitter och njuter hela tiden när han sjunger, särskilt under spår två på skivan (I Became A Prostitute). I vanliga fall när folk försöker få en låt att explodera med en jätteemotionell refräng blir det påklistrat men här känns desperationen verkligen äkta! Den här skivan är inte nödvändigtvis den bästa från året, men helt klart den som jag tycker är mest intressant! Checka även in andra band från Skotland-scenen (Frightened Rabbit och We Were Promised Jetpacks), dom är också rätt bra (men har tyvärr nästan helt dolt dialekten, vilket nästan sabbar allting).
  
  
  Skivor som kanske är ganska bra, eller jättebra, men som inte har fastnat än:
  
  • Biffo Clyro
    
  • Jamie T
    
  • Jack Penate
    
  • Mew
    

  Skivor jag verkligen inte fattar:

  [*]Krunegårds dubbel. Det som skulle bli så bra! När jag såg honom live i somras två gånger spelade han bland annat Hollywood Hills, som jag älskade. Men sedan kom skivan, och usch vad jag hatade den. Den var mastrad så kasst att det nästan är synd om Markus - det finns ingen som helst dynamik någonstans, inte det minsta. Refrängen i Hollywood Hills som live exploderade som en atombomb blev på skivan bara löjlig och inte spännande alls. Platt och tråkigt. Det finns några riktigt bra låtar trots ljudet, och vissa texter är najs, men överlag är jag grovt besviken. Markusevangeliet är en av mina favoritskivor någonsin och slog ned som en bomb i mitt liv trots att jag aldrig hade älskat Laakso, och jag hade hoppats på något som var ens hälften så bra. Men det blev pannkaka av allt. Fan! Och det var inte ens Markus fel.

[Adriian]

Jag hatar att göra listor med inbördes ordning eftersom jag kommer vilja flytta om i den oavbrutet. Därför kommer här årets fem bästa album utan inbördes ordning.

Dream Theater - Black Clouds & Silver Linings

Underbar progressiv metal. Sex sjukt bra låtar med ett genomsnitt på tolv minuter. Det avslutande spåret på 19 minuter är episkt så att det bara skriker om det. Glöm inte att kolla in den, på specialversionen, medföljande coverskivan. BC&SL öppnade upp resten av Dream Theaters diskografi för mig. Något som jag är mycket tacksam för.

Mew - No more stories Are told today I'm sorry They washed away No more stories The world is grey I'm tired Let's wash away

http://img245.imageshack.us/img245/9921/nomorestoriesaretoldtod.jpg

Jag upptäckte Mew i påskas och föll direkt för Frengers och And The Glass Handed Kites. Am I Wry? No gick och blev en av mina favoritlåtar någonsin. Förväntningarna på No More Stories... var därför enorma. Den första singeln Introducing Palace Players släpptes och bådade mycket gott inför albumet. När det sedan släpptes kan jag erkänna att jag, till en början, var ganska besviken. Men icke då, efter några ytterligare lyssningar satt det där det skulle och visade sig vara ett helt otroligt bra album, precis som deras tidigare. Spelningen på Trädgårn 22 november var tillsammans med Muse på Hovet årets bästa spelning.

Muse - The Resistance

http://www.recordstore.co.uk/images/covers09/08.2009/muse_the_resistance-200.jpg

Muse. Mitt absoluta favoritband från hösten 2006 till någon gång 2008. Fick reda på att ett nytt album skulle släppas i september = Awsum! Hörde första singeln (Uprising) = Fuckin awesome! Mina förväntningar blev skyhöga på albumet. De besvarades inte riktigt men det är fortfarande ett riktigt bra album. Låtar som Uprising, Undisclosed Desires, MK Ultra och Exogenesis-symfonin bjuder på många öronorgasmer. Spelningen på Hovet 24 oktober var, som sagt, tillsammans med Mew årets bästa spelning.

Green Day - 21st Century Breakdown

http://img709.imageshack.us/img709/2571/greenday21stcenturybreao.jpg

Vad ska man säga om det här albumet? Mina gamla punkrockaröron uppskattade det mycket. Mittendelen var kanske lite svag men resten väger upp för det. Sen framkallar många låtar (speciellt See The Light och The Static Age) många fina minnen från kör- och orkesterresan till Paris i maj.

John Frusciante - The Empyrean

RHCP-gitarristen återvände med ett nytt soloalbum, mycket djupare än Shadows Collide With People som var det ända albumet jag hade hört av honom vid den här tiden. Det tog ett tag innan The Empyrean satte sig men när det väl hade gjort det så gjorde det det ( ) på riktigt. Central och covern på Song To The Siren är speciellt underbara.

Edit: Läs Axels "motivering"!

Några andra riktigt bra album:

Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix

Lamb Of God - Wrath

Hardcore Superstar - Beg For It

Lillasyster - Det här är inte musik, det här är kärlek

Freak Kitchen - Land Of The Freaks

Inget album, men Kadawatas låtar på deras myspace

Redigerad 5 januari, 2010 av Adriian

[Tweak]

För min del har 2009 varit ett mellanår. Som tur var innehåller även mellanår mycket bra. Problemet har väl varit att jag verkligen inte kärat ner mig totalt i någon skiva, som fallet var med Oracular Spectacular förra året, utan det har mest kommit väldigt mycket bra skivor, som ligger kring 4/5, och visst är det asbra det med, men det är alltid fint med skivor som totalt omdefinierar ens musiksmak och vänder upp och ner på en. Så var det inte i år, men det kan väl inte heller hända varje år. Detta gjorde också listmakandet lite svårare, det skiljer inte mycket mellan plats två och åtta, liksom. Sen ska väl tilläggas att jag i år hade ungefär 1500 lyssningar på Bloc Party, och sen var Arctic Monkeys tvåa med 300, vilket säger ganska mycket om vad jag fördjupat mig i i år. Aja, here goes:

1. Arctic Monkeys - Humbug

Axel skrev bra om den här plattan. Grabbarna drog ut i öknen med Josh Homme, tog fem steg framåt på mognadsstegen, förnyade sig själva totalt och släppte en allvarlig, rätt mörk platta som är bäst i år. Det är fan svårt att föreställa sig att det är samma band, och textförfattare, som skrivit Crying Lightning och I Bet That You Look Good On The Dancefloor, men på samma gång är ju båda låtarna skitbra. Kul är att Arctic Monkeys har följt min personliga musiksmaksutveckling väl; idag lyssnar jag betydligt hellre på en platta i stil med Humbug än WPSIATWIN. Nämnda Crying Lightning och Dance Little Liar är att dö för.

2. Miike Snow - Miike Snow

http://img.noiset.com/images/album/miike-snow-miike-snow-cd-cover-artwork-25102.jpeg

De har hypats sönder och samman och alla känner väl till framgångsagan vid det här laget - producentduon Bloodshy & Avant, bestående av svenska Christian Karlsson och Pontus Winnberg, tröttnade på att tjäna miljontals kronor på att skriva låtar till Madonna och Britney Spears, anlitade den sjukt coola amerikanska sångaren Andrew Wyatt och gjorde sin egen grej. Deras egen grej var sjukt bra. Både i dansgolvhits, lex Animal, men allra bäst blir det när de verkligen tar ut svängarna i låtar som In Search Of, Sans Soleil, A Horse Is Not A Home och - till viss del - den bästa av alla, Silvia. Stod också för en grym livespelning på Babel i november.

3. Jamie T - Kings and Queens

Det är ju verkligen skitbra. Jag älskade debutalbumet och det här är helt klart en värdig uppföljare, så jag vet inte vart problemet ligger, men den når inte riktigt ända fram. Det finns helt enkelt ingen Sheila på Kings & Queens, ingen riktig fem av fem-wubbare, men den är ju ändå jättebra. Emily's Heart är bäst.

4. Lily Allen - It's Not Me, It's You

Det är synd att Lily Allen inte kan hålla sig borta från nedladdningsdebatten där hon bara gör sig själv till åtlöje, och det är synd om henne som blivit hett villebråd för tabloidpressen - folk borde fokusera på hennes artisteri istället för hennes kändisskap. It's Not Me, It's You är en rätt töntig titel även om ordleken är snygg, men det känns ändå som att hon försöker vara någon slags Avril Lavigne-rebell för poptjejer, både i agerande med fuck you-atittiyden och ibland textmässigt, men i övrigt är det ett album fullt av riktigt bra låtar med insiktsfulla och roliga texter. Who'd Have Known är fantastisk.

5. Bat For Lashes - Two Suns

Natasha Khan, som hon egentligen heter, åkte, i likhet med Arctic Monkeys, ut till Joshua Tree i Las Vegas-öknen, stället grabbarna i Entourage åker till och trippar på magic mushrooms, för att söka inspiration till skivan. Det verkar ju funka bra, för den är verkligen grym. Det är mystiskt, mörkt och egensinnigt, och Daniel är en av de bästa låtarna alla kategorier i år.

6. Kid Cudi - Man on the Moon: The End of Day

Så jävla bra. Istället för att dissa allt och alla och larva sig går Kid Cudi direkt in och hyllar Jay-Z med en asskön Jigga Man-referens. Han följer upp med massa laid-back hiphop, några dansgolvsfyllare, sköna texter, intressanta samarbeten med Crookers, Ratatat och MGMT, lite Lady Gaga-samplingar och avslutar, typ, med sjuuukt sköna Up, Up and Away som bara osar (heter det så?) solsken, shorts och t-shirt, brunbrända armar och saltvattenstänk i håret.

7. The Temper Trap - Conditions

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/d/db/Conditions.jpg

The Temper Trap är senaste bandet i raden av lyckade australienska musikexporter - förra året var det Empire of the Sun och Cut Copy, som båda med sin solskenselectropop inte egentligen hör hemma i samma mening som The Temper Trap. Det är, även om det är indierock och gitarrer, lågmält, eftertänksamt och vackert. När gitarren drar igång i Soldier On går tankarna snarare till Explosions in the Sky än valfritt stökigt indierockband. Tipstack till mr_tobbe (vart är du?).

8. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart

Jag var sjukt nere i TPoBPaH ett tag, en hype som verkligen lagt sig, men en plats på listan förtjänar de fortfarande, om inte annat bara för den väldigt bra Emmabodaspelningen och Young Adult Friction, som till och med min pappa går igång på. Drömska gitarrer, en kille och en tjej som delar på sången, lite synth och vi är hemma.

9. Mumford and Sons - Sigh No More

Årets senaste överraskning. Precis som AngryAxel nämnde är bandnamnet fult, och även direkt missledande för när KvaddadPadda tipsade om dem trodde jag snarare att det rörde sig om ett gäng skäggiga gubbar från 70-talet med elgitarrer och episka solon än indiefolkrock av ett gäng universitetsstudenter från London. Det är jävligt bra i alla fall, frågan är om inte skivan skulle vara några platser högre upp ändå.

10. Deadmau5 – For Lack of a Better Name

http://musicblock.ru/uploads/posts/2009-07/1249064692_deadmau5-for-lack-of-a-better-name.jpg

Det är ojämnt, men skivan som innehåller en av årets fem bästa låtar – Strobe – måste väl ta en plats på topp 10. Grämer mig fortfarande att jag missade Deadmau5 i Tyskland, men då hade han inte släppt skivan än vilket ursäktar min dumhet lite. Men surt är det, ändå.

--------------------------------

Andra mer än bra skivor:

The xx - xx

Julian Plenti - Julian Plenti Is.. Skyscraper

Tiesto - Kaleidoscope

Modest Mouse - No One's First, And You're Next EP

Passion Pit - Manners

Sunset Rubdown - Dragonslayer

The Big Pink - A Brief History of Love

The Raveonettes - In And Out Of Control

The Rifles - Great Escape

Redigerad 5 januari, 2010 av Tweak

[Martin-123]

Orkar inte skriva något om albumen, bara listar dom!

5. Switchfoot - Hello Hurricane

4. Creed - Full Circle

http://elitish.com/wp-content/uploads/2009/11/creed-full-circle.jpg

3. Breaking Benjamin - Dear Agony

2. Kiss - Sonic Boom

1. Mike Tramp - The Rock n' Roll Circuz