Resetråden

[The Dude]

man har ju hört att de är ganska sinnessjuka och jobbiga med alla frågor och skit när man kommer dit.

Det är ett väldigt löjligt formulär man måste fylla i där de i princip frågar rakt ut om du är terrorist eller nazist (svara nej). Räkna med flera utfrågningar om ditt bagage, första gången om du har nåt olagligt med dig, andra gången om du stoppat i nåt olagligt sen förra gången de frågade. Lite jobbigt ja, men ingen stor grej egentligen. Inte direkt så att man ska avhållas från att åka för det.

Imo bör man ha fyllt 21 om man ska åka på en sådan weekend, för annars blir man inte köpa alkohol!

[samuelszon]

Det är ett väldigt löjligt formulär man måste fylla i där de i princip frågar rakt ut om du är terrorist eller nazist (svara nej). Räkna med flera utfrågningar om ditt bagage, första gången om du har nåt olagligt med dig, andra gången om du stoppat i nåt olagligt sen förra gången de frågade. Lite jobbigt ja, men ingen stor grej egentligen. Inte direkt så att man ska avhållas från att åka för det.

Imo bör man ha fyllt 21 om man ska åka på en sådan weekend, för annars blir man inte köpa alkohol!

Det var ungefär så jag tänkte. Men annars är det som att åka på vilken semester som helst? Hur billigt kan man hitta en flygbiljett tur och retur?

Just det, bra tips, hade glömt bort det men läst det många gånger. De är tydligen EXTREMT hårda med 21 år?!

[The Dude]

Det var ungefär så jag tänkte. Men annars är det som att åka på vilken semester som helst? Hur billigt kan man hitta en flygbiljett tur och retur?

Just det, bra tips, hade glömt bort det men läst det många gånger. De är tydligen EXTREMT hårda med 21 år?!

Jag tror flyget kan kosta runt 5000 t/r om du åker till New York, lär vara dyrare att flyga till västkusten. Kolla på reseguiden.se.

Jag var ju där för några år sen när jag var under 21 och blev serverad öl på restauranger och barer alla gånger utom en, men då åkte jag med min familj också! Kan tänka mig att de är hårt om du åker med några polare och ni är under 21.

Redigerad 5 september, 2010 av The Dude

[felshoe]

Det är ett väldigt löjligt formulär man måste fylla i där de i princip frågar rakt ut om du är terrorist eller nazist (svara nej). Räkna med flera utfrågningar om ditt bagage, första gången om du har nåt olagligt med dig, andra gången om du stoppat i nåt olagligt sen förra gången de frågade. Lite jobbigt ja, men ingen stor grej egentligen. Inte direkt så att man ska avhållas från att åka för det.

Imo bör man ha fyllt 21 om man ska åka på en sådan weekend, för annars blir man inte köpa alkohol!

Den roligaste frågan är dock ifall man har ingått i någon nazistisk organisation innan år 1939..

[Gof]

Du ska i princip svara Nej på alla frågor du får...

[kobbe]

Du ska i princip svara Nej på alla frågor du får...

Du ska. Tror inte man får komma in annars

Är ju sjukt löjliga frågor!

[samuelszon]

Ja, verkar verkligen vara sjukt bisarrt.. Men men, det är USA trots allt. Längtar tills jag besöker landet för första gången dock!

[Jazz]

Jag skall bege mig till Zürich för att fira en go' väns 18-års dag. Stannar i fem dagar, någon som har varit där? Erfarenheter? Tips på bra hotell?

[Tweak]

Med körkortet avklarat vågar jag äntligen ta tag i mitt liv. Idag bokade jag och en kompis flygbiljetter till Bali, flyger dit med fyra andra kompisar den 13e oktober och så ansluter två till en vecka senare. Spenderar typ en och en halv månad där, sen åker jag och nämnda kompis vidare till Australien, där vi bor hos min syster i Sydney och hennes vänner hon delar lägenhet med ett tag och sen reser vidare.

Tidsplanen där ligger runt två månader, sen flyger vi till Thailand (blir lite fram- och tillbaka över resrutten men det är smällar man får ta, flygen är jävligt billiga) där vi möter upp dels en par av de kompisar vi var med i Bali men även ett gäng som arbetat i Oslo under tiden. Efter Thailand vet jag inte riktigt vad som händer, beror på vad jag känner för och hur mycket pengar det är kvar. Sjukt jävla ressugen.

[The Dude]

Med körkortet avklarat vågar jag äntligen ta tag i mitt liv. Idag bokade jag och en kompis flygbiljetter till Bali, flyger dit med fyra andra kompisar den 13e oktober och så ansluter två till en vecka senare. Spenderar typ en och en halv månad där, sen åker jag och nämnda kompis vidare till Australien, där vi bor hos min syster i Sydney och hennes vänner hon delar lägenhet med ett tag och sen reser vidare.

Tidsplanen där ligger runt två månader, sen flyger vi till Thailand (blir lite fram- och tillbaka över resrutten men det är smällar man får ta, flygen är jävligt billiga) där vi möter upp dels en par av de kompisar vi var med i Bali men även ett gäng som arbetat i Oslo under tiden. Efter Thailand vet jag inte riktigt vad som händer, beror på vad jag känner för och hur mycket pengar det är kvar. Sjukt jävla ressugen.

Fan vilken härlig resrutt! Lite avundsjuk måste jag erkänna att jag är.

[RavenE]

Med körkortet avklarat vågar jag äntligen ta tag i mitt liv. Idag bokade jag och en kompis flygbiljetter till Bali, flyger dit med fyra andra kompisar den 13e oktober och så ansluter två till en vecka senare. Spenderar typ en och en halv månad där, sen åker jag och nämnda kompis vidare till Australien, där vi bor hos min syster i Sydney och hennes vänner hon delar lägenhet med ett tag och sen reser vidare.

Tidsplanen där ligger runt två månader, sen flyger vi till Thailand (blir lite fram- och tillbaka över resrutten men det är smällar man får ta, flygen är jävligt billiga) där vi möter upp dels en par av de kompisar vi var med i Bali men även ett gäng som arbetat i Oslo under tiden. Efter Thailand vet jag inte riktigt vad som händer, beror på vad jag känner för och hur mycket pengar det är kvar. Sjukt jävla ressugen.

Fan vilken härlig resrutt! Lite avundsjuk måste jag erkänna att jag är.

Kan bara hålla med The Dude.

Jag är så sjukt ressugen, men har inte fått någon kompis att bli riktigt pepp på att sticka iväg. Kan ju bero på att det är många som inte har jobb = inte så mycket pengar.

Glah.

[Tweak]

Fan vilken härlig resrutt! Lite avundsjuk måste jag erkänna att jag är.

Jo ska bli riktigt fint! Du har rest i Sydostasien om jag inte missminner mig, var var du? Nåt att rekommendera?

[Umberto]

Kan bara hålla med The Dude.

Jag är så sjukt ressugen, men har inte fått någon kompis att bli riktigt pepp på att sticka iväg. Kan ju bero på att det är många som inte har jobb = inte så mycket pengar.

Glah.

Men så, res ensam då, min gode man! Det är bästa sättet för att verkligen komma in i en annan kultur, you know.

Redigerad 2 oktober, 2010 av Umberto

[Mark]

Gran Canaria om några veckor! Italien om några månader! Och Kina + Sydkorea sommaren 2011! Oh yeah!

EDIT: Just det, ska dra till Aten sommaren 2011 också. Hälsa på goda vänner!

Redigerad 3 oktober, 2010 av Mark

[P-C]

Men så, res ensam då, min gode man! Det är bästa sättet för att verkligen komma in i en annan kultur, you know.

This.

Fast sen är det ju trevligt att resa med någon annan men det ska inte vara mer än en person imo.

Den 25:e maj åker jag och flickan iväg. Ska luffa runt i Europa fram till Augusti är planen. Ska bland annat fotvandra genom dalen som knyter ihop tjeckien och tyskland. Ska bli epic.

[The Dude]

Jo ska bli riktigt fint! Du har rest i Sydostasien om jag inte missminner mig, var var du? Nåt att rekommendera?

Yes det stämmer, denna rutten hade vi ungefär:

Vad jag kan rekommendera beror ju på vad ni är ute efter.

Dykning, sol, bad, fest chill = södra Thailand, t.ex. on Koh Tao.

Tubing (se youtube*), chill med backpackers, marijuana, magic mushrooms, spårad fest = Vang Vieng (Laos)

Bästa storstaden, galet och intensivt, mycket kultur = Hanoi eller Ho Chi Minh City (Vietnam)

Leva extremt billigt och bohemiskt, se resterna av Pol Pots regim, skjuta AK-47 = Kambodja, Phnom Penh och landsbygd

Chilla vid riverside bungalows och åka moppe på landsbygden = Pai (Norra Thailand)

Bli fullständigt mättad på historiska monument = Angkor Wat (Kambodja)

*

Redigerad 10 oktober, 2010 av The Dude

[kicken]

London, åh, London, vad kan jag säga om dig som redan inte är sagt?

En solig dag, en vacker himmel, en grön park.

Långa gator, stora skyskrapor, affärsmän i kostym.

Ett skitigt kvarter, en stor moské, ett kusligt sjukhus.

En pub, en pint, en glädje.

En dubbeldäckare, ett konstverk, en utsikt.

En fredag, en nattklubb, en atmosfär.

En tunnelbana, ett tåg, en värme.

Ett stånd, en vacker fulhet, en generös försäljare.

Ett ghetto, en kebabaffär, en känsla.

När jag flyttade till en av Europas hippaste huvudstäder hade jag turen att hamna mitt i alltihopa, mitt i smeten, mitt i centrum. Nu bor jag i en lyxig skyskrapa som är trettiotre våningar hög. Ställen som King's Cross, Picadilly Circus och Oxford Street är bara några minuter ifrån mig med tunnelbanan. Emirates Stadium är bara en kvart borta. Livet är underbart.

När jag kliver upp varje morgon och tillagar min frukost har jag alltid ett leende på läpparna. Jag tar och äter upp mina smörgåsar, dricker upp min juice och duschar min kropp. Ibland väljer jag att ta hissen längst upp för att ta mig ett pass på gymmet. Medan jag springer på rullbandet och har en utsikt som många bara kan drömma om slår det mig att jag faktiskt lever i en dröm. En dröm som nästan är för bra för att vara sann. För sanningen är att mitt liv har varit allt annat än vanligt, allt annat än bra. För bara fem-sex år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna skriva det här sittandes i en skyskrapa mitt i London. Ni har säkert ingen aning vad jag snackar om, men ta det lugnt, jag ska berätta.

Jag växte upp i en arbetarstad kallad Karlskoga, i Värmland, Örebro Län. Min far och min mor skiljde sig åt innan jag ens hann ploppa ut ur magen och ända sedan födseln bodde jag ensam med min mamma från Estland. Anledningen till skilsmässan är för känslig och det är bäst att vi skippar det här. Efter att far lämnat oss hade vi ingen annan möjlighet än att bosätta oss i ett tvättäkta ghetto, mitt i en stad som var dödare än dödast. Misshandel, inbrott och polisbesök blev vardagsmat för oss. Jag var bara ett litet barn när jag varje dag vaknade upp - om och om igen - till exakt samma känsla - rädsla. Ett traumatiskt minne jag fortfarande bär inom mig tog rum när jag bara var sju år gammal.

En dag visade sig en man upp bakom vår lägenhetsdörr. Han hade ett pistolliknande föremål i handen och bankade argt på dörren. Jag och min mor flydde i bara underkläder ut genom balkongen och sprang i den tjocka snön som om våra liv var i fara. Vem vet, kanske det även var så. Det var iskallt när jag med tårarna flödandes längs kinderna trodde att jag skulle dö. Efter att ha kontaktat polisen och fått skydd kunde vi andas ut. Efteråt fick jag veta att han var ett psykfall från en helt annan stad. På grund av för lite bevismaterial kunde han dock aldrig dömas. Vi fick fortsätta leva i en oviss rädsla.

Medan alla andra barn blev bortskämda med julklappar för tusentals kronor var det enda jag ville ha lite kärlek. Jag brydde mig inte om leksaker, tv-spel eller pengar. Kärlek var det viktigaste jag kunde få. Livet rullade på sådär, dag för dag, vecka för vecka, år för år.

Det var först när jag blev tonåring som saker och ting började gå bättre. Vi flyttade till ett trevligare ställe i stan, fick fler vänner och kände oss tryggare. Men ärren hade satt sig sedan uppväxten. Jag blev mobbad, småkriminell och hatad på en och samma gång. Min mor var jag sällan tacksam till, trots att hon hade fostrat mig dag in och dag ut i det där förjävliga ghettot. Livet var på väg utför och det var först när min mor togs in på sjukhus som jag förstod att jag inte kunde hålla på att fortsätta leva som jag gjorde.

Innan ambulansen plockade upp henne hade hon lämnat ett avskedsbrev till mig ifall hon skulle avlida. Det var tio sidor långt, men jag behövde bara läsa första sidan för att ramla ihop på golvet och börja tjuta som ett litet barn. Än idag kan jag inte läsa en enda mening från det brevet utan att börja skaka som ett asplöv. Som tur var överlevde hon.

Vi flyttade till en annan stad, jag fick börja om mitt liv på nytt och plötsligt hade vi båda vänt blad. Jag fick massor av nya vänner, massor av nya upplevelser och en helt annan världsbild. Jag gick ur gymnasiet med toppenbetyg och mina drömmar var storartade. Idag betyder min mor allt i hela världen för mig och hur än livet formar sig har jag henne att tacka för allting. Jag har självklart lämnat ute en massa detaljer, men min uppväxt var allt annat än rolig, vacker och fantastisk.

När jag således springer på det där rullbandet, längst upp i en massiv skyskrapa, med en utsikt över hela London, ja, då förstår ni hur tacksam jag är för allting.

Jag tar hissen ner, går till min lägenhet och tar en nödvändig dusch. Sedan sätter jag på mig mina kläder och går ut. Jag går längs Liverpool Street, de höga skyskraporna och en massa byggnadsställningar. Affärsmän i dyra kostymer är nästan det enda jag ser på min väg till jobbet. Dubbeldäckarna åker förbi mig varannan sekund och rusningstrafiken är hektisk. Men jag älskar det, jag älskar varenda lilla sekund av det.

Jag älskar höghusen som får ens nacke att värka. Jag älskar småaffärerna som är fullpackade från topp till tå. Jag älskar restaurangerna som är gemytliga och mysiga. Jag älskar pubarna som är klassiska och fantastiska. Jag älskar matbutikerna där de packar ner allt i påsen åt dig. Jag älskar turistattraktionerna som är fascinerande. Jag älskar människorna som möter mig på gatan. Jag älskar trafiken som får mig att må bra på något underligt sätt. Jag älskar dubbeldäckarna som är ett rullande konstverk. Jag älskar bilarna, övergångsställena, monumenten, glasdörrarna, atmosfären, ja, allting.

Men det finns en baksida, en helt annan värld. Precis som mitt liv är inte allting vackert, roligt och fantastiskt. När jag igår kväll gick gåendes längs Whitechapel Street öppnade sig en helt annan värld upp för mig. Det var första gången jag på allvar fick se baksidan av London. Den sida som turisterna inte ser, den sidan som de flesta avskyr, den sidan som är bortglömd av Gud. Vi pratar om skitiga kvarter fyllda med små stånd som säljer allt från kläder och telefonkort till diverse småprylar. Vi pratar om kebabaffärer, snabbmatsbutiker och vitvaruaffärer som alla är proppfulla med saker så att man knappt kan komma in genom den trasiga entrén. Vi pratar om små, trånga och överfulla gator. Vi pratar om en del av stan som blivit bortglömd av allt och alla.

Men vet ni vad, jag älskar det, jag älskar det exakt lika mycket som jag älskar de fashionabla, rika och fina delarna av stan. Det finns en känsla som inte kan beskrivas i ord. Det är den känslan av att komma gåendes längs en gata, se en massiv moskébyggnad till höger, två skolpojkar i bråk till vänster och en massa stånd framför dig. Det är den känslan av att se massor av muslimer, höra ingenting annat än arabiska och plötsligt fundera på om du kommit till ett helt annat land än England. Ett land där KFC helt plötsligt heter PFC och där de brittiska bankerna ersatts av banker med muslimska namn.

Det är känslan av att gå in på ett megastort sjukhus - nästan mitt i slummen - och gå längs de kalla, ensamma och tunnelliknande gångarna. Att se doktorerna och sjuksköterskorna helt utslitna efter en lång dag. Att komma ut och se skyskraporna långt, långt borta, som om det vore en bakgrundsbild på datorn.

Det är känslan av att kliva in på en klassisk brittisk pub, ta sig en öl och börja snacka fotboll med en engelsman. Det är känslan av att gå och klubba i Shoreditch på en fredagkväll. Det är känslan av att mitt i natten, helt berusad, sätta sig ner på en ensam, mörk och kall gata. Det är känslan av att stiga upp varje morgon och vara lycklig över att man lever. Det är känslan av att kunna åka tunnelbana till King's Cross, Finsbury Park och Marleybone istället för att åka buss mellan Nyfors och Skiftinge. Det är känslan av att för första gången tjäna pengar, boendes i en av världens största metropoler.

Det är känslan av att bo i en av Europas största städer. Att läsa brittiska tidningar, nyheter och magasin dag in och dag ut. Att kika på BBC och se vad studenterna hittat på igen. Det Att gå längs Thames och andas in den friska luften. Att sätta sig längst fram på övervåningen i en dubbeldäckare. Att gå in på Starbucks, beställa en Latte och läsa The Guardian. Att promenera genom Hyde Park och filosofera över livet. Att kunna ta tåget till Birmingham, Liverpool eller Wolverhampton och hitta på någonting helt galet. Att kunna gå till Emirates när du än vill. Att kunna se alla Arsenals matcher live. Att kunna känna på den brittiska supporterkulturen på riktigt.

Det är känslan av att kunna bo, arbeta och njuta av livet i London.

Det är känslan av att förstå allt det underbara livet har att erbjuda.

Det är känslan av att du kan bli exakt vad du vill, var du vill och när du vill, oavsett hur ditt liv såg ut igår, hur det ser ut idag eller hur det kommer se ut imorgon.

Jag älskar London.

Jag älskar min mor.

Jag älskar mitt liv.

[RavenE]

London, åh, London, vad kan jag säga om dig som redan inte är sagt?

Mycket stark läsning, men jag måste hålla mig till delarna om London:

Får jag komma på besök?

[kicken]

Mycket stark läsning, men jag måste hålla mig till delarna om London:

Får jag komma på besök?

Gärna.

[spajdermän]

London, åh, London

Jag kan inte hjälpa att bli grymt avundsjuk på dig. Du verkar verkligen ha hittat rätt och det livet du lever låter onekligen som något alldeles extra. Å andra sidan märks det, av vad du skriver, att du förtjänar det på riktigt.

Det relativt lilla jag sett av London i jämförelse med dig har varit underbart. I och för sig var Glasgow nästan bättre, men på ett helt annat vis.

Summa summarum: jag måste tillbaka till någon av de brittiska öarnas storstäder. Jag har tröttnat på att åka till Englands landsbygd vareviga gång vi åker dit..