Spelrecensioner

[Renard]

Tack! Kanske ska skriva en recension på Vice City Stories också? Som jag dock tycker är ett mycket sämre spel än LCS...

Do it! VCS är skitkul!

[SimonJ]

Do it! VCS är skitkul!

Japp! Men tyvärr ganska buggigt.

[Renard]

Japp! Men tyvärr ganska buggigt.

Jag har lätt för att blunda när det gäller buggar .Jag kan uppskatta spel för att det är skoj så länge buggarna inte förstör gameplay eller story. VCS soundtrack är otroligt och det är sköna karaktärer med!

[SimonJ]

Titel: Grand Theft Auto: Vice City Stories

Utvecklare: Rockstar Leeds & Rockstar North

Format: PSP & PS2

Release: 31 Oktober 2006 (PSP)

När GTA: Vice City Stories släpptes 2006 till PSP så var jag riktigt förbannad, varför kunde inte alla Vice City älskare få komma tillbaka till Vice City? Åt helvete med PSP! Det var ungefär så jag tänkte då, det var på den tiden innan jag registrerade mig här, då hängde jag bara på GTAnytt och hade läst allt om spelet och till slut kom nyheten om att spelet var på väg till PlayStation 2 och jag blev överlycklig! Men vägen till att få köpa det var lång, mina föräldrar hatade GTA och försökte hålla mig borta från dessa "fruktansvärda" spel så gott det gick, men till slut gav dom upp och lät mig köpa spelet till PS2 och sen dess har jag älskat Vice City Stories! Vice City Stories är förutom GTA III det GTA-spel jag har mest minnen ifrån, så när jag köpte spelet en gång till nästan 3 år senare till PSP så är det med ett stort leende på läpparna jag startar spelet...

Story & Uppdrag

Storyn utspelar sig 1984, 2 år före Vice City, du spelar som Victor "Vic" Vance, bror till Lance Vance som har en ganska stor roll i Vice City. I början av spelet så jobbar Vic som soldat för en märklig typ kallad Sgt. Jerry Martinez, Vic blir snart utsparkad på grund av Jerry och försöker hitta nya personer att jobba för, Vic vill ingen illa, han vill bara tjäna ihop pengar för att försörja sin familj och sjuke bror. Snart anländer Lance till Vice City och självklart hamnar de båda i trubbel på grund av Lance och hans knarkaffärer som han säger sig ha full kontroll över...

Det som stör mig ganska mycket är att man aldrig riktigt vet säkert vilken sida om lagen Vic står på, ganska tidigt i spelet ställer han upp för Phil Cassidys syster, Louise Cassidy-Williams, som misshandlas av sin man Marty, men senare i spelet gör knarkaffärer med sin bror Lance och dödar folk för pengar. Storyn är helt enkelt lite konstig, personligen så tycker jag att Rockstar skulle ha valt att antingen fokusera på Victors kärleksaffär med Louise eller hans knaraffärer med sin bror, för som det är just nu så känns det inte riktigt realistiskt. Storyn är ändå bra men kunde ha varit betydligt bättre!

Ljud & Musik

Musiken är fantastisk! Jag älskar den! Vice City Stories har utan tvekan det bästa soundtracket i hela serien och gör att spelet får samma 80-tals känsla som Vice City om inte en ännu starkare! Man behöver nästan aldrig byta radiokanal eftersom alla låtar som är med känns som gjorda för spelet, radiokanalerna är ingefär samma som i vanliga Vice City men mycket mer musik. Det finns egentligen inget mer och säga här, musiken är klockren!

Grafik & Gameplay

Jaha, då är vi redan här, vid den punkten där Vice City Stories är som sämst. Kontrollen är okej, varken bättre eller sämre än i GTA: Liberty City Stories på PSP. Frame rate har däremot blivit ännu värre än i Liberty City Stories! Så länge du håller dig på första ön så går det bra, men så fort du kommer till andra ön så sjunker Frame raten direkt till något som för mig känns som 20 FPS. Spelet har också mer pop-ups än något spel i serien tidigare: Byggnader, palmer, bilar, skyltar, nästan allt i hela spelet. Detta och en låg Frame rate gör spelet enormt jobbigt att spela ibland och gör att jag drar ner slutbetyget bara på grund av det och då ska jag också nämna att jag inte brukar vara känslig för sånt i vanliga fall.

Grafiken är det dock inget fel på, den är hur snygg som helst och enligt mig så är GTA: VCS det snyggaste spelet i hela serien med fantastiska solnedgångar och vackra miljöer, och att en så liten spelmaskin som PSP kan måla upp allt det här är nästan ofattbart. Det enda dåliga med grafiken är väl att det kan bli lite väl suddigt ibland, men det är inget man stör sig på när man spelar.

Jag ska också nämna att Rockstar Leeds har lagt till några nya funktioner som gör spelet bekvämare att spela: För första gången så kan du nu köpa tillbaka din vapen när du dör för en viss summa pengar, du kan också slippa alla dessa jobbiga transportsträckor i uppdragen med hjälp av funktionen "Trip Skip" vilket innebär att om du har åkt någonstans i ett uppdrag och sen förlorar så kan du nästa gång du spelar uppdraget bara trycka på en knapp för att slippa åka samma sträcka igen.

Övrigt

Du möter även här många karaktärer du känner igen från originalspelet (Vice City), till exempel: Phil Cassidy, Umberto Robina, Gonzalez, Ricardo Diaz och självklart Lance Vance! Men spelet har nog egentligen mest nya karaktärer som du aldrig träffade i Vice City. Förresten, minns du Reni Wassulmaier? Hon som var DJ på Flashback FM i Liberty City Stories? Han/hon är en av uppdragsgivarna i detta spel! Man får dessutom träffa Phil Collins och kan när som helst gå på hans konsert!

Spelet innehåller också mycket mer fordon än vad Liberty City Stories hade, nu finns det till exempel helikoptrar som var saknade i Liberty City!

Vice City Stories är ett underbart spel med roliga karaktärer, underbar musik, mysig stad och mycket mer, men slutbetyget för spelet blir lite lägre på grund av en ganska idiotisk huvudkaraktär som inte verkar kunna säga nej till någonting, dålig Frame rate och störande pop-ups!

Betyg: 9,5/10

Redigerad 21 januari, 2010 av SimonJ

[Renard]

Bra recension! Håller med dig om att Vic är lite weird då han å ena sidan inte har några problem med att slakta X antal Kubaner, för att sedan gå hem till Louise och snacka tröstande och pedagogiskt som värsta Dr. Phil .

[SimonJ]

Bra recension! Håller med dig om att Vic är lite weird då han å ena sidan inte har några problem med att slakta X antal Kubaner, för att sedan gå hem till Louise och snacka tröstande och pedagogiskt som värsta Dr. Phil .

Tack! Jo, det var precis det jag menade att i uppdraget före så dödar han massa människor utan problem, sen så fort han träffar Louise så byter han snabbt ton och blir Dr. Vic som försöker rädda världen från allt ont.

Dessutom så säger han aldrig nej till Lance, så här ser det ut i nästan varje uppdrag:

"Lance! I can't do this anymore!"

"Come on Vic, we're in this together."

"Alright, let's do this!"

Nu kanske inte dialogen ser ut riktigt sådär, men jag gjorde ett exempel.

Redigerad 22 januari, 2010 av SimonJ

[P-C]

Amanita Design som med sina två spel Samarost och Samarost 2 satte ribban för en ny generation av flashspel som inte nödvändigtvis bara förlitade sig på story och gameplay ger oss nu deras första stora spel Machinarium. I Machinarium spelar du en namnlös liten robot med utstående ögon som dumpas på en skrottipp utanför stan av en flygande sopbil. Utan någon som helst hum om vad som hänt blir ditt uppdrag att ta dig tillbaka till stan, hitta din flickvän och skrota skurkarna bakom allt. Storyn är som ni märker ganska simpel men precis som i Samarost, där allt du behövde göra var att hämta tillbaka din hund, blir saker mer komplicerade än så. Du kontrollerar din karaktär genom att gå runt och att sträcka ut dig. Enkelt nog det också men jag tänker inte ljuga: spelet är SVÅRT! Riktigt jäkla svårt faktiskt och det är inte bara min åsikt. Enkla gåtor som t ex att slå en annan robot i fyra i rad kan ta en timme och då vann jag av ren tur. Men spelet är ganska förlåtande. Du kan närhelst du vill klicka på en tankebubbla i hörnet och kommer då få se en liten, gullig scen som ger dig en aning om vad du behöver göra och om inte det hjälper så har spelet faktiskt en walkthrough inbyggd som du kommer åt genom att vinna ett litet 2D-spel. Spelet är inte svårt, det är nog mest bara för att man inte ska orka överanvända walkthroughn.

Men nog för att spelet är intellektuellt stimulerande så är det inget emot det visuella. Världen som grabbarna på Amanita Design skapat är något av det vackraste jag sett i ett spel. Jag skulle kunna köpt spelet som en serietidning bara för de vackra bilderna. Varenda liten scen är fylld av detaljer och känslan man får av staden är överväldigande. Det märks att de har jobbat riktigt hårt på själva upplevelsen de vill att spelaren ska ha och imo lyckas de perfekt. Det underbara soundtracket är inte något man får förglömma heller. Dess minimalistiska musik ger precis rätt atmosfär rakt igenom.

Fast inget spel är utan sina fel. Först av allt, spelet är svårt och kommer säkert göra många frustrerade när de egentligen mest vill utforska staden. Sen finns det vissa problem med kontrollen. Om du pekar att din karaktär ska gå någonstans kan du inte ändra hans riktning innan han nått målet och jag tyckte i slutet att spelet kunde varit längre. Jag gissar på att speltiden var ungefär 8h för mig men bortsett från det så är Machinarium ett underbart spel som jag rekommenderar för alla som vill ha en både intellektuellt och estetiskt stimulerande resa.

9/10

Redigerad 22 januari, 2010 av P-C

[Wu Zi Mu]

Jag läste om det där spelet i Level och blev ganska intresserad.

Men var kan man få tag i det? Vad kostar det typ? Och vilka konsoler finns det till?

[Pixiegnom]

Jag läste om det där spelet i Level och blev ganska intresserad.

Men var kan man få tag i det? Vad kostar det typ? Och vilka konsoler finns det till?

Går att köpa på spelets officiella hemsida och på Steam.

[Henkibojj]

Age of Booty

(PS3 via PSStore, även på PC och XBLA)

Arr, me hearties! This be pleasin' to me eye!

Splitscreen! Splitscreen, splitscreen, splitscreen. Ensam skärm, delat på två, delat på tre och delat på fyra också för den delen! Online, offline, med botar, utan botar, alla mot en, en mot alla, två mot två, tre mot tre, fyra mot fyra, två mot två mot två, två mot två mot två mot två, singleplayerkampanj eller helt enkelt fröjden med att skapa egna banor. Om du inte är intresserad ännu kan du sluta läsa - annars tar vi det från början!

Age of Booty är ett sjörövarspel med kraftiga influenser av brädspelet Settlers of Catan (wiki), då spelutvecklarna ända sedan tiden i Bungy-teamet länge skämtat om att skapa ett "Pimps at Sea" samtidigt som de mellan varven spelade en hel del Settlers, vilket satt sina spår i de sexkantiga rutorna som utgör varje spelplan. Samtidigt får jag många vibbar från gamla sjöstrider i Warcraft 2, som utspelade sig på samma sätt i mångt och mycket.

Spelets 21 kampanjbanor går snabbt att klara av och är mest en lång tutorial för det flerspelarläge där spelet gör sig bäst. De första banorna handlar förstås om att lära sig spelets grunder, medan de successivt går ut på att bemästra strategierna. Märkligt nog är de flesta banor busenkla och går att klara av på första, max fjärde försöket. Alla utom den sista som istället känns ganska omöjlig.

De två största fördelarna med Age of Booty jämfört med så många andra spel är att det för det första är så enkelt. Du har bara ett skepp du åker omkring med, inte mer än så. Att attackera görs automatiskt så snart man lagt sig på en intilliggande ruta. Det finns tre uppgraderingar att göra: Hastighet, Armor och Artilleri, vardera i tre steg. Målet är att kapa ett antal städer och antingen ta så många som krävs, eller att hålla flest när tiden är slut. För att förstärka dina nyligen kapade städer kan du uppgradera dem, vilket ger dem mer HP och större kanonförsvar. Skjuter man förbiseglande neutrala skepp släpper de powerups som bomber, resurs-stöldkort, teleport-sjövirvlar och osynlighet. Skepps- och stadsuppgraderingar görs med resurserna Guld, Trä och Rom, som går att hitta i antingen städer, i flytande lådor eller i små byar runtomkring kartan. Vad en tunna rom behövs till när man ska uppgradera ett skepp är jag inte bombsäker på, men så finns det också en hel del humor i det här spelet. Menyerna är fulla med information och tips skrivna på ren sjöröviska: "Avast! There be too many players on this map. Change ye settings!", "Ye handy tips", "There be no gold cities on this map, but the villagers are more'n happy to oblige. Reveal ye cannons and they'll gladly donate!" och dylika texter kan få en att skratta högt åt självdistansen och den banala humorn i det hela.

http://certainaffinity.com/ageofbooty/images/match_large.png

En enkel matchmakingskärm som på PS3 tyvärr strular en del och har svårt att hitta servrar.

Den andra stora fördelen är antalet spelare. Upp till åtta personer kan spela samtidigt, varav fyra på samma skärm om man så önskar. Resten utgörs antingen av botar eller onlinespelare, även de med möjlighet till splitscreen. Det är alltså möjligt att ha ett åttapersoners-LAN med två konsoler och vardera fyra kontroller där alla kan delta i antingen lag om två = fyra lag, lag om tre = 3/3/2 spelare, eller för den delen ett fyra-mot-fyra-läge. Allt detta utan att egentligen behöva sätta sig in i särskilt mycket. Det enda man behöver kunna är att man flyttar kameran och markören med vänsterspaken, trycker X för att åka dit man pekar och ibland åka hem till basen för att uppgradera sitt skepp genom att helt enkelt trycka fyrkant, trekant eller cirkel för respektive egenskap. Nämnvärt är också att det går två Trä och fyra Rom för en skeppsuppgradering samt två Trä och fyra Guld för en stadsuppgradering. Svårare än så är det inte, men som med så många andra spel krävs en viss mängd övning för att kunna bli riktigt bra.

Kontrollschemat och spelreglerna är alltså mycket simpla och var enligt utvecklarna det som ledde till framgången i bland annat Halo. Men här har vi också spelets största svaghet, i mitt tycke. Enkelheten som ju är spelets styrka blir också dess fall. Alla matcher, både i kampanjen, multiplayer, LAN, splitscreen eller ensam mot botar, går alltid ut på att ta städer. Aldrig nåt annat. Det hade varit väldigt enkelt att implementera nya spelregler för att till exempel kunna loota mest, skaffa flest kills, att vara den som snabbast uppgraderar sitt skepp fullt ut, att vara den som först innehar ett visst antal fullt uppgraderade städer, eller liknande. Men så är det inte och jag kan redan efter några dagars spelande tycka att spelets mål blir en aning tjatigt. Än värre blir det när vissa av resurserna är låsta till speciella städer som känns omöjliga att komma åt om man inte är lika biffigt uppgraderad som fienderna. Den som spelat checkpointläget Warfare i Unreal Tournament 3 kommer säkert känna igen sig i den lätt tråkiga dragkamp som ibland bjuds, där ingen av parterna vinner utan bara står och stampar om samma nyckelpunkt i kedjan.

http://certainaffinity.com/ageofbooty/images/editor_large.png

En fantastiskt enkel men innehållsrik map editor ger ytterligare spellängd till Age of Booty.

Lyckligtvis finns en väldigt bra map editor som är värd många lovord. Här har Certain Affinity lyckligtvis tagit sig tiden att se till enkelhet och funktion men samtidigt möjlighet till finlir, till skillnad från så många andra map editor-skapare. Jag är lika förtjust i map editors som jag är i splitscreen och har under åren skapat många banor till både Warcraft 2, Starcraft, Soldat, Happyland Adventures och Xmas Jetpack (lol). Till Soldat gjorde jag ett tiotal banor med mycket rigorösa polygonkonstruktioner, texturer och waypoints så när det väl finns en map editor är jag snabbt över den och utforskar möjligheterna. Och här måste jag ge en stark tummen-upp till Certain Affinity, för det är en ren fröjd att skapa nya banor från grunden eller att bara ändra nån detalj i de officiella kartor man stört sig på. Huvudsystemet för att placera rutorna styrs med pilknapparna på D-paden, man pekar med vänsterspaken och målar/suddar med X och cirkel. Varje ruta man placerar ut går att vrida på efter eget tycke, och specialinställningar för städer går snabbt att få upp med ett knapptryck. Välj resursgenerering, uppgraderingsgrad och till och med stadsnamn hur lätt som helst. Samtidigt finns finesser som pipett-verktyget i Paint, koordinatvisare och snabbförflyttningsknappar. För varje bana får man dessutom ställa in mycket precisa detaljer om hur många byar som ska finnas samtidigt, exakt vilka uppgraderingar som ska finnas eller vara spärrade, vilka resurser man börjar med eller bara grundläggande saker som tidsgräns och vinstgräns. Nyckeln till en bra feature, oavsett om det är ett operativsystem, en funktion eller en meny, är enkelhet kombinerat med full valfrihet - och här har man fått in en fullpoängare sånär som på bristen på en ångra-knapp och möjligen ett kopieringsverktyg eftersom man ju gärna skapar kartor med flertalet symmetrilinjer. Tyvärr är det däremot så att dina egna kreationer inte går att dela med sig av på officiella servrar utan kräver privata spel med invites för att spridas. Mycket synd, eftersom man då för det mesta bara lär kunna dela med sig av dem till andra i soffan eller en väldigt begränsad del av onlinespelarna.

http://certainaffinity.com/ageofbooty/images/ai_large.png

De 7 AI-karaktärerna har olika egenheter som kan bidra till en blandad kompott

fiender. Tyvärr är de ofta antingen idiotsvåra eller urkorkade, men ändå helt ok.

Sammanfattningsvis är Age of Booty ett mycket mysigt spel med härlig grafik, enkla spelregler och intuitivt kontrollschema och interface, med goda multiplayermöjligheter innefattande både botar, splitscreen, LAN, online- och offlinespel samt en välgjord map editor. Nackdelen med spelet är att det snabbt kan kännas lite för enformigt och att vissa matcher kan kännas segdragna då det bara finns ett sätt att vinna på. Det vägs istället upp av att det är ett pick-up-and-go-spel där man snabbt kan ha riktigt roligt med en nyinvigd efter bara några minuters introduktion. Att kalla det för "partyspel" vore en lätt överdrift eftersom det faktiskt krävs lite taktik och koncentration, men det är helt klart något man kan visa polarna en spelkväll och snabbt få dem i gemet.

Det finns ett speldemo att tanka på Playstation Store (och förmodligen respektive andra stores). Tanka det, spela nån timme och köp det sedan! Det kostar bara 90 kronor och det är alltid roligare att spela med svenska kompisar med headset än att försöka få fatt på nån amerikan som inte har hiphop på i bakgrunden - eller för den delen ens innehar ett headset till att börja med. Adda mig så ska du få se på kölhalning!

+

Antal spelare och flerspelarmöjligheter

+

90 kronor är ett klart godkänt pris

+

Tjusig, lätt barnslig grafik med påhittiga utseenden på skeppen

+

Enkel men genuin map editor

+

Ett renodlat strategispel som snabbt blir omtyckt av oerfarna och icke-gamers, kanske pga sin enkelhet

-

Sega multiplayerservrar med långa väntetider på spelare

-

Eftersom headset inte medföljer till PS3 är det alltför få spelare som kan kommunicera om samarbetet

-

För kort singleplayerkampanj

-

Repetitivt spelmål för alla sorters banor

-

Kartor man skapar kan bara delas på privata servrar med invites

-

AI:n hos botarna kan ibland vara rätt störande eftersom de gärna vandrar iväg på egna strövtåg

SLUTBETYG: :D :D (4/5), där den främsta anledningen till att en femma uteblir är att spelet till slut blir tjatigt och påverkar livslängden negativt, splitscreen och map editor till trots.

Redigerad 29 november, 2010 av Henkibojj

[IceCandy]

Bump! Jag vill också vara med.

Fable 3

Storyn är klassisk, eller klyschig beroende på hur man ser det. Du är prins/prinsessa (välj själv) och kungariket styrs av din brorsa, som råkar vara en tyrann. Självklart blir ditt mål att samla ihop ett gäng kompanjoner för att gå i krig mot brorsan och ta över kungariket, so the world can be at peace. En story som finns i vart och vartannat fantasyspel (och film också, för den delen.) Dock fyller den sin funktion, jag höll intresset uppe genom hela spelet.

Det första man får lov att säga om Fable 3 är att grafiken är riktigt trevlig. I synnerhet gillar jag miljöerna, och då kanske främst den steam punkiga huvudstaden. Jag valde att spela som prinsessa, eftersom jag identifierar mig bäst med fittor. Prinsessan är dock en väldigt tystlåten person som inte har så mycket personlighet. Dock får man själv rollen att fylla i prinsessans moral, genom att fatta beslut. Vissa beslut är faktiskt riktigt svåra och har inget självklart val. Det tråkiga är väll att valen fortfarande utgörs som goda eller onda, vilket är lite väl förenklat för min smak.

Röstskådespelarna är riktigt bra, karaktärerna man träffar på är intressanta och flera utav dom är riktigt roliga. Man reser runt i flera olika miljöer, från mörka skogar till varma öknar för att rekrytera kompanjoner till sitt mål. Man kan enkelt färdas mellan plats till plats med en världskarta, dock finns ingen ordentlig minimap vilket försvårar en del. Styrningen är funktionell, och platserna är ganska öppna att ränna omkring i. Det finns alltså inte så mycket osynliga väggar längs vägarna, utan man kan springa runt lite hur som helst. Man har en hund med sig som hittar skattkistor och liknande åt en.

Stridssystemet är simpelt, man kan välja mellan magi, melee eller ranged. Man får själv välja ut vilken utav dessa tre möjligheterna som man vill levla upp, och i slutändan så valde jag bort ranged och bytte mellan melee och magi. I flera spel så tröttnar jag väldigt fort på just striderna, då dom kommer i för många doser. I detta spelet skulle jag säga att fighterna kommer i genomsnittlig dos, dom finns där man förväntar sig helt enkelt. Inga överraskningar.

I vilket fall så finns det en hel del grejer att göra utöver att följa main storyn. Bland annat kan man hitta nya klädesplagg. Dom fyller ingen större funktion, och gör knappt någon förändring i striderna. Dom finns alltså för att man skall kunna customiza sin karaktär efter egen smak. Min prinsessa gick ganska fort från pryd dam i balklänning till maskulin kvinna med dreadlocks och pansarrustning. Det är roligt, men samtidigt hade jag nog velat att man åtminstone skulle kunna enchanta sina kläder så att dom gjort NÅGONTING för striderna. Kanske främst eftersom de vapen som finns att hitta/köpa inte är så roliga. Man måste nämligen oftast uppnå flera mål för att få ut något från dom. Typ döda 100st skelett, för att få en bonus som gör så att skelettslakt går bättre. Man kan lika gärna spela hela spelet ut med standardvapnet, om man så vill.

Dessutom kan man roa sig med sidoquests, minispel där man tjänar pengar samt att skapa relationer med NPC's. Sistnämnda låter förmodligen roligare än vad det är. Varenda NPC lider förmodligen av någon hjärnskada. Delvis så blir man vän med dom genom att dansa kycklingdansen och bete sig som en idiot. Sen är dom ÄNDÅ inte nöjda, då dom tvingar en att springa på en urtråkig fetch quest där man skall hämta något paket åt dom på andra sidan jordklotet. Vissa kanske tycker att det finns någon humor i dom emotes man kan ägna sig åt för att umgås med NPC's, men efter att ha gjort om samma trams några gånger så blir man mest sur över hur tramsigt det är. I vilket fall så ville jag självklart prova på hela NPC-relationstramset för att få det gjort, så jag beslutade mig för att prinsessan skulle skaffa sig en karl att föda barn med. Det som irriterade mig enormt var dock att varenda karl i spelet var ca 1 huvud kortare än vad prinsessan var, och det såg så sjukt dumt ut. Övervägde att bli lesbisk ett tag. Till slut gifte hon sig dock, det blev en mörkhyad karl i snygga steam punkiga kläder. Döm om min förvåning när hon födde en VIT unge. Det var märkligt.

För att återkomma till storyn; När man väl krigat mot brorsan tar man över kungariket. När man tror att sluttexterna skall börja rulla så händer det dock inte - istället möts man av en twist. Man måste samla ihop massvis av pengar, för annars kommer jorden gå under. (Man får ingen större förklaring på hur, men det lilla man får veta tänker jag icke spoila.) Man får då rollen som drottning och får fatta en massa beslut. Varav det goda beslutet får en att gå minus i cash, och det onda oftast gör så att man tjänar mer pengar. Man har dock även alternativet att föra över sina egna prinesspengar till stadskassan, vilket jag beslutade mig för att göra. Jag la ner timmar på att köpa upp hus och höja hyran och vänta in pengar. Riktigt tråkigt och tidskrävande var det, och verkligen inte värt det. Slutstriden är några trash mobs och bossen ser inte ens cool ut. Två minuter senare är hela slutstriden över, och det ända som sker är att några tjoar över hur trevligt det är att man räddat världen. Sedan är det slut. Jisses vad otillfredställande.

Vägen dit är dock underhållande nog. Man träffar på en hel del roliga karaktärer, ränner runt i blandade miljöer, får lösa lite pussel och slakta en hel del monster. Det är humor uppblandat med seriositet och man är rätt fri i vad man sysslar med. Jag satt klistrad genom hela spelet. Får dock tillägga att jag INTE har spelat föregående spelen i serien, därav jämnför jag inte 3:an med dom tidigare.

That is all.

[IceCandy]

Jag har tråkigt, därför skall jag recensera The Sims 3: Generations. Det ni.

The Sims 3: Generations

http://lulzimg.com/i22/7b9ec0.jpg

Så installerar man expansion nummer 4, Generations, och inväntar att det roliga skall börja. Startar spelet, pillar sig i naveln under de dödstråkiga laddningstiderna och längtar efter bättre tider. Spelet kommer igång. Temat är tydligen "familj", vad det nu innebär. Därför gör jag mig en familj bestående av en vuxen karl med ett krypbarn. Ensamstående farsa, sjukt normbrytande tänkte jag. Dessutom får jag därav möjligheten att utforska dom fantastiska nya möjligheterna som tydligen tillkommit för de mindre, lite mer snoriga simmarna.

Efter att ha skapat min jättefräcka familj och flyttat in dom i ett hus så kommer första problemet. "Vad gör jag nu?" var min ända tanke. Inga tydliga riktlinjer. Inga roliga nya platser, prylar eller features att utforska. Bara en enstamstående farsa med ett krypbarn som daddar runt på golvet. Skulle jag tycka detta är roligt? Näe.

Så jag letar efter nya prylar. Det finns ett kemibord, några träkojor och en barnvagn. Det visar sig dock snabbt att det inte är så belönande att skapa elixir från kemibordet, eftersom det häftigaste man kan skapa går att jämnföras med en Red Bull. Jag som ville ha mitt eget meth-lab grät lite av besvikelse. Träkojan var ett rabbithole, eftersom man inte ens kunde se när simmen var där inne. Jag som hoppades på mer grät än en gång av besvikelse. Barnvagnen då? Jodå, den var skitrolig! Den fungerar precis som ett jävla fordon! Man placerar en unge i den och sedan kör man den som om det vore en motorcykel. Jag skrattade faktiskt en stund, men efteråt så har jag aldrig mer använt den.

Mitt kära barn fick även en ful nallebjörn från tomma intet, som denne konstant satt och hamrade på hela dagarna. Efter många om och men så transformerades dockan till en livs levande "sim", benämnd som en fantasikompis. Fantasikompisen är ganska ful, står i vägen mycket och socialiserar konstant med barnet. Jag förstår inte riktigt varför man skulle vilja ha en sådan varelse efter sig hela dagarna. Tycker synd om det stackars barnet som led av så grova vanföreställningar och hallucinationer.

Också växer ungen upp till en sån där lågstadieelev som bara leker jage hela dagarna. Det ända nya jag märkte var att man då och då kunde få upp ett meddelande i stil med "Greger har fått ett erbjudande om att besöka horhuset med skolan imorgon, skall han gå? Ja/Nej". Varesig det rörde sig om horhus eller idrottsarenan så var det dock rabbitholes allt ihop. Man kunde alltså inte få följa med och se på, interagera eller vara delaktig för fem öre under dessa jätteskojiga utflykterna med simmarnas skola. Förstår för min värld inte hur detta kan anses vara en helt ny funktion.

Snabbspola till tonåren. Vad är nytt? Man kan skicka tonåringarna på något internat. Problemet är att även detta är ett rabbit hole, som tonåringen är i DYGNET RUNT. Därav spenderas alltså hela tonåren i någon internat som man inte får vara delaktig i. Skojigt. Tonåringarna kan även göra BUS! *FnIzZ*! Vadå för bus? Jo, typ installera pruttkuddar i soffan eller kasta ägg på grannens hus. Det låter förövrigt roligare än vad det är. Personligen tycker jag dock inte det ens låter roligt. Mer då? Fler rabbit holes såklart. Simmarna kan gå på skolbal. Dom klär på sig finkläderna, åker iväg i en taxi och sedan åker dom hem igen några timmar senare. Under tiden dom är borta så får man ibland upp meddelanden i stil med "Greger blev balens drottning, grattis". Suck..

Vuxenåldern då? Man kan ha fester. Till skillnad från i föregående spelen så kan man dock välja kategori. Istället för att bara "ordna en fest" så kan man alltså "ordna en bröllopsfest" eller "ordna en svensexa". Jag har ärligt talat inte provat dessa funktioner, eftersom giftermål är det sista jag får för mig att ägna tid i The Sims åt. Men det ryktas om att festerna skall gå till som vanligt, med skillnaden att någon gifter sig på bröllopsfesten och man kan beställa någon dansare på svensexan. Det lustiga är väll att dessa funktioner var något som fanns redan i The Sims 1, så det känns lite fel ute att det tar 4 expansioner innan dom får för sig att föra in detta igen.

De vuxna simmarna har från vad jag funnit bara 3 olika nya funktioner. Dom kan få hår på bröstet, skaffa käpp (obs! enbart för gamlingar) och bli dagmammor. Ni hörde rätt, man kan alltså skaffa ett jobb som går ut på att ta hand om en massa skrikande skitungar! Precis vad jag drömt om. Jag har inte provat denna funktionen heller då den inte tilltalar mig. Dessutom har det kommit en helt ny allmän tomt, vilket är en lekplats. Jag gick dit en gång, det var bara vuxna på lekplatsen. Förmodligen pedofiler, så jag rekommenderar att man håller sina eventuella ungar borta från lekplatsen.

Mer då? Ryktesspridning. Jag har bara lyckats få det i funktion en gång. Det var när min sim var otrogen. Då tyckte helt plötsligt en massa främlingar att min sim var elak eller något, eftersom dom inte ville prata med denne. En tröttsam funktion.

Nu skall jag dock berätta om den allra största förändringen i detta spel! MINNEN är tillbaka! Minnen fanns redan i The Sims 2. När en sim gjorde något stort i sitt liv, som att förlora oskulden, fanns en liten meny med små beskrivningar på minnet. Typ "Glennart har knullat, det var ballt tyckte Glennart." det var förövrigt en ganska trevlig funktion, även om jag själv inte brydde mig så mycket om den. Nu är den iallafall tillbaka. Skillnaden är att man nu automatiskt registrerar ett minne vad fan man än gör. "Ulla-Berit brände sina våfflor! Det kommer hon ALLTID att minnas!" sedan finns ALLTID alternativet "dela på facebook" som en knapp under det fantastiska minnet. För vi har ju alltid drömt om att dagligen kunna spamma vår wall med en massa information om när Ulla-Berit gick till parken, när Ulla-Berit lagade mat eller när Ulla-Berit gick på toaletten. En fantastisk funktion som ständigt gör sig påmind! Bra jobbat Eaxis!

Utöver allt ovanstående så finns det inte speciellt mycket nytt att tala om. Expansionen fyller ingen poäng, inget syfte, och håller sig knappt till sitt tema. Det är bara ett slappt prylpaket som Eaxis har bajsat ut sig i brist på goda idéer och ambition.

Jag ger spelet 3 av 5 poäng, för dess fantastiska funktioner.

[IceCandy]

Dragon Age 2

http://cdn.gamefront.com/wp-content/uploads/2011/03/DragonAgeII6.jpg

Uppföljaren till det otroligt sexiga Origins. DA:Origins är faktiskt såpass sexigt så att jag skulle kunna utse det till det sexigaste spelet på jättemånga månader, kanske år. Så hur sexigt är då nummer två i vad som ser ut att bli en lång serie?

Jo, det är riktigt jävla avtändande. Av Origins kom jag i byxan, av detta spel fick jag lust att sätta på mig ett kyskhetsbälte. Spelet börjar med att den nya huvudrollsinnehavaren, Hawke, är ute på promenad med sin familj och blir attackerad av en massa darkspawns. Dock kommer Flemeth från Origins och räddar dagen, i en helt ny look dessutom. Hon har gått från en sån där tant som virkar dukar till en tant i full BDSM-mundering. Om det är en uppgradering eller nedgradering vet jag inte riktigt själv, tycker mest det var en märklig makeover överlag.

Sedan så rusar familjen Hawke till Kirkwall, någon fin stad med stora klasskalor där dom sedan bosätter sig. Sedan går hela spelet ut på att följa historian om hur fröken Hawke blev The Champion of Kirkwall. (Man kan även vara en HERR Hawke, men jag var ett kvinnodjur då det passar mig bäst.) Spelet är uppdelat i olika acts. Det finns 4 olika om jag inte missminner mig. Act 1 går ut på att samla ihop en massa pengar genom sidoquests för att ha råd att gå på någon skattjakt i Deep Roads. Stridssystemet har gått upp i tempo och känns mer action. Det är något jag är okej med, om det inte vore för att striderna inte alls går snabbare. För nu har dom infört waves istället, något otroligt hjärndött. Man dödar en skock med fiender, och från tomma intet spawnas 4 nya. Igen, och igen, och igen, och igen...

Efter halva spelet satt jag och gäspade och ville mest gå och gräva ner mig i kylskåpet av tristess från alla hjärndöda strider. Det blir inte heller bättre av att striderna finns ÖVERALLT. Vart man än promenerar i staden så lurpassar några idioter i varje hörn som attackerar helt utan anledning. I staden är man förövrigt hela tiden, eftersom det inte finns något annat ställe att vara i spelet. Man besöker samma platser om och om igen, alla dungeons ser likadana ut och det finns kanske 4 olika sorters varationer på fiender. Zzz...

Efter Act 1 så kommer som nog dom flesta hunnit lista ut Act 2. Spelet hoppar år fram i storyn i samband med detta, något jag inte välkomnar alls. För när man väl hunnit komma in i storyn i den fösta akten så slungas man ur den igen eftersom man inte får vara delaktig i vad som skett under året som hoppats förbi. Det känns så fel när random NPC's som fått lite dialog pratar som om dom känner en. Dessutom får man brev skickade till sig från de personer man hjälp under sidoquesten, problemet är bara att jag personligen aldrig kom ihåg ett skit om vilka dom var och vad jag hjälpt dom med. Kort sagt var karaktärerna ganska identitetslösa och att lära känna någon och intressera sig för dom var uteslutet.

Dialogsystemet är nytt dessutom. Dom använder samma variant som Mass Effect, där man enbart väljer mellan det goda, det onda och det ironiska svaret i varje konversation. Jag tycker inte det funkar speciellt bra i DA2, eftersom jag tycker att man hamnar längre bort från att RP:a sin karaktär. Inlevelsen försvinner när man själv inte får välja formulering utan enbart kan utgå från att man kan låta trevlig eller arg, eller dra urdåliga skämt i varje mening.

Ens party members då? Jo, dom är många. Väldigt många. Man träffar nya hela tiden känns det som. Dom dyker upp från ingenstans och vill joina ens partaj utan vidare förklaring. Dessutom har man bara ett fåtal tillfällen per acts då man får konversera med dom, vilket gör det ännu svårare att lära känna dom. Jag hade knappt någon favorit under hela spelets gång, då alla var tvådimensionella i personligheten och ingen tid kunde läggas ner på att få tillfälle att bry sig. Man skulle kortfattat kunna sätta en 3-ords-klyscha för varje karaktär. "Den märkliga tjejen", "Den störiga emokillen", "Den promiskuösa slamparinnan", "Comic-relief killen" osv osv. Inte så mycket substans i dom, dessutom så är det meningen att man skall lära känna dom genom att lyssna på random banter som dom dravlar om på stan. Dock är ju deras random banter sällan av seriös innebörd, därav känns det som man går runt och dras med ett gäng puckon i sitt party.

Sedan har vi det här med att hitta prylar. Man kan hitta hur mycket rustningar och vapen som helst, tråkigt nog kan man inte använda 90% av allt man hittar. Varför? Jo, för att ens party members är fast beslutna vid att ha på sig samma gamla paltor genom hela spelet. Man kan enbart byta gear på sin egna karaktär, och eftersom man är fast med det gear som tillhör ens klass så får man sälja det mesta man hittar. Sedan när man sålt det så kan man köpa saker. Vadå för saker? Det undrar jag också, eftersom väldigt lite utav det som finns att tillgå blir användbart när all rustning som finns att köpa är oanvändbart. Så det är bara att springa omkring som en rik stekare på stan med fickorna fulla med onödigt mycket pengar.

Val då? I grundspelet stod man ständigt inför en massa svåra val. Så är inte fallet i 2:an. Här får man bara en illusion av att man står inför ett val, men i slutändan så får man samma outcome hur man än gör. Det hela är sjukt ointressant eftersom storyn i sig inte är mycket att hänga i granen. Genom hela spelet så går man bara omkring och gör en massa sidoquests åt folk som borde lära sig att göra något själva. Kort sagt kan man säga att det är ungefär det som storyn är. För när spelet är slut och man tänker tillbaka på allt som hänt så inser man att hela spelet bara varit som en otroligt utdraget och torrt förspel inför Dragon Age 3, då de "riktiga" sakerna skall ske.

Så finns det NÅGOT jag tycker om med DA:2? Jadå. Jag tycker om de få gånger man får återse karaktärer från Origins. Det är extremt få gånger, men när det väl hände så var det rena rama julafton. Detta spelet fick mig mest att inse hur bra Origins är och hur gärna jag hellre hade spelat ut det en tredje gång, istället för att ta mig tid åt detta skräpet.

[Joe Dirt]

Call Of Duty Modern Warfare 3 - Multiplayer

Höjdarspel! Detta är verkligen ett otroligt roligt multiplayer spel som jag rekommenderar till alla! Väldigt fartfyllt när man är inne och lirar och det är aldrig en lugn stund, förutom när man dör konstant av ett par sämre saker i spelet. Även fast det är ett av dem mer roliga spelen jag har spelat online så är det även ett av dem värsta tyvärr. När du går in i en server och ska spela så ser det lovande ut och det verkar toppen MEN sen kommer du även upptäcka att det finns ganska stora saker som man irriterar sig på.

+ Det är extremt roliga banor, dem är kluriga och det finns många sätt att ta sig runt på. Det är lite dåligt med banor men dem flesta är väl uttänkta för att få den maximala spelkänslan med högst tillåtna antal spelar på en server.

+ Modes. Det finns extremt måna online modes att välja mellan, klassikerna Team Deathmatch, Free-For-All, Search & Destroy, Domination etc. och även många nya alternativ. Allt blir mycket roligare än att bara spela samma sak hela tiden utan det finns mängder av olika modes att välja mellan.

+ Levelsystemet är en otroligt bra punkt med spelet. Inte bara kan DU levla utan nu kan även dina vapen! Det blir en liten utmaningen och ett lättare sätt att kunna nå en högre nivå inom spelet.

- SPAWNSYSTEMET är det värsta jag någonsin varit med om! Det är helkasst och du kommer att bli frustrerad när du spawnar inom en tio meters radie mot en motståndare. Hoppas de fixar problemet snart.

- "Connecting to online-services..." Innan du ska in på multiplayer måste du kontakta en huvudserver, jag har stora problem med att kontakta den ibland och det kan ta upp mot flera minuter innan jag kan komma in leta server. Antagligen ett fel bara som kommer fixas men otroligt jobbigt.

Spelet i sig är hur kul som helst och jag ger det ett relativt bra betyg. Vad som drog ner det var helt enkelt det usla spawnsystemet. Det är så himla frustrerande att du kommer igång med att dö efter en död. Otroligt jobbigt!

7/10

OBS: Jag har bara spelat CoD 4 och MW3 så jag har gjort en liten recension mellan dessa spel och inte mellan MW2 och MW3, så det inte verkar allt för lustigt för er för jag vet inte riktigt vad som finns i MW2 xD

Redigerad 16 november, 2011 av Joe Dirt

[eXotic]

- "Connecting to online-services..." Innan du ska in på multiplayer måste du kontakta en huvudserver, jag har stora problem med att kontakta den ibland och det kan ta upp mot flera minuter innan jag kan komma in leta server. Antagligen ett fel bara som kommer fixas men otroligt jobbigt.

Lirar du på PC? Vet att MW2 hade samma problem på PC, att det tog lång tid att komma in på servrarna och hitta första matchen. Men hade man väl spelat en match så gick det snabbt tills dess att man stängde av spelet. Vid nästa start så var det långsamt igen.

Om det är problemet du snackar om så kommer det kanske dröja innan det fixas, om det fixas alls. Till MW2 fixades det inte, folk hade problem senast jag läste om det. (Somras någon gång.)

För på konsol är det inga problem, i alla fall inte för mig.

[Joe Dirt]

Lirar du på PC? Vet att MW2 hade samma problem på PC, att det tog lång tid att komma in på servrarna och hitta första matchen. Men hade man väl spelat en match så gick det snabbt tills dess att man stängde av spelet. Vid nästa start så var det långsamt igen.

Om det är problemet du snackar om så kommer det kanske dröja innan det fixas, om det fixas alls. Till MW2 fixades det inte, folk hade problem senast jag läste om det. (Somras någon gång.)

För på konsol är det inga problem, i alla fall inte för mig.

Ah okej och ja, jag spelar på PC och det är problemet jag snackade om och det sög ju

[eXotic]

Ah okej och ja, jag spelar på PC och det är problemet jag snackade om och det sög ju

Ja det suger, och det är konstigt att det ska vara så svårt för IW/Treyarch att få sina spel att fungera ordentligt på alla plattformar. Black Ops var ju rysligt på PS3 medan det fungerade helt okej på 360/PC.

[P-C]

http://gaminghud.com/wp-content/uploads/2011/06/assassins-creed-revelations.jpg

Till att börja med så kan man väl säga att AC:R är precis lika bra som sina föregångare. Allt man gillade från de förra spelen finns med och det märks att Ubisoft verkligen lyssnar på både fans och kritiker istället för att vara alldeles för självupptagna med sin egen vision. AC:R bjuder på en del nytt men inget att bli alltför uppspelt över. Du har en hookblade, du kan göra bomber och det finns lite mer spelrum när du använder dig av dina rekryter. Problemet är att inga av dessa saker ändrar ditt sätt att spela. Visst, hookbladen kan man ha nytta av men jag använde kanske sammanlagt 10 bomber under hela storyn. Spelet gör sitt bästa att tjata om hur bra och användbart det är men det finns inte riktigt något som lockar förutom att det kan vara tacksamt att dänga iväg en bomb med splitter och starkt krut för att ta död på en grupp vakter samtidigt eller försvinna i ett moln av rök men det lockar inte riktigt. Dessutom har de inkluderat ett vääldigt udda spelmoment som fungerar som ett slags tower defence. Väldigt awkward och.. ja, leder ingen vart. Var bara tvungen att använde mig av det en gång och det var kopplat till storyn.

Samma sak med dina rekryter. I AC:Brotherhood så var det bara när allt annat var avklarat som jag började utforska funktionen att skicka sina rekryter på uppdrag eller uppgradera till nya vapen. Det lockar lika lite nu som då. Visst, du bygger upp dens och skapar på ytan ett ny faktion av assassins men det leder ingen vart. Det finns ingen payoff. I början av Revelations så finns det redan dussintals assassins i staden och de storyuppdrag som involverar dem känns redan betalda för om ni fattar vad jag menar. Ubisoft anstränger sig för att man ska ha en relation till dem men de är bara en massa av kåpklädda NPCs. Jag måste dock säga att det finns en riktigt njutbar scen där du tillsammans med massor av andra assassins springer över hustaken, fick lite gåshud.

Om jag får klaga lite mer så tycker jag inte Altair/Ezio-mashen funkade riktigt. Visst det är häftigt att spela som Altair igen men uppdragen är så korta med så mycket arbete som Ezio emellan att det nästan inte känns värt det. De kunde ha gjort så mycket mer med den idén och det är trist att Ubisoft inte löpte linan ut. Storymässigt är Revelations ändå helt okej. Gillar speciellt att man genom bonusuppdrag får veta mycket mer om Desmonds uppväxt och liv och utan att spoila så är payoffen på slutet väldigt bra och gör sig värd namnet "Revelations". Trots att jag har gnällt så är Revelations riktigt, riktigt bra. Ezio är sjukt badass, freerunningsystemet känns mycket mer välpolerat och organiskt, staden är väldigt stämningsfull och karaktärerna mycket mer utskissade än i tidigare spel. Spelet håller inte heller spelarna lika mycket i handen som tidigare. Så om man har spelat alla tidigare så finns det all anledning att fortsätta.

7,5/10