Prata ut om vad som helst.

[Merkky]

Tänkte starta en sån hära topic, där man kan prata ut om precis vad man vill, lätta på hjärtat.

Har vid flera tillfällen velat ha nån att prata med men inte riktigt haft nån att lita på. Här kan vi ta allting öppet, eller be om nån att prata med och ta det över PM eller liknande!

Dessutom är det ett bra sätt att lära känna andra människor och lära sig respektera dom. Mångas beteende beror på känslor, rättare sagt allas beteende beror på känslor.

Det känns alltid bättre efter att man har pratat, även om man inte tror det. Det har jag hunnit lära mig. Har haft en ganska känslomässig uppväxt med skilmässor, flyttar, sjuka syskon och det har påverkat mitt sociala liv och mitt skolperspektiv. Jag kan börja:

När jag var liten var mitt liv riktigt bra, vi hade ett bra liv, jag och mina fyra syskon. Men vid runt 8 års åldern skilde sig mina föräldrar och alla gled isär. Mamma flyttade till en lägenhet ganska när pappa och mina syskon var riktigt nere.

Min pappa började dricka ganska mycket alkohol och min mamma gjorde sitt bästa för att hålla sig iggn och ha råd att leva.

Min pappa hade många nya tjejer, vissa träffade jag bara två-tre gånger totalt. Och mamma lyckades träffa en kille som jag inte riktigt gillade, men dom gillade varandra och dom flyttade ihop. Då bodde hon ca 1 mil ifrån min pappa. Det kändes som om han ville ta över pappas plats, vilket inte fick ske.

Jag, min lillebror och min storasyster bodde varannan vecka hemma hos honom. Min största syster flyttade iväg, ca 15 mil och jag fick inte träffa henne så mycket. Min storebror vägrade ha nånting med mammas pojkvän att göra överhuvudtaget.

Min yngre storasyster blev riktigt deppad och började röka och sno pengar. Hon var sällan hemma. En dag fick jag veta att hon fått prognosen deprimerad. Hon hoppade av gymnasiet och stannade sin verksamhet helt och hållet.

Min pappa träffade en tjej, som jag tyckte mindre om än mammas pojkvän. Hon var en satmara. Och hennes dotter, blä. Hon tog över mitt liv. Hon blev favoriserad av pappa, fick mitt rum och precis allt annat hon pekade på.

Pappas flickvän övertalade honom att flytta, ut på bushen ca 3,5 mil hemifrån. Då brast det, det var huset som jag levt mina glada dagar i. Med mamma och pappa, alla mina syskon, som en normal familj.

Mamma slutade arbeta, hon var också deprimerad. Det fick jag veta ungefär samtidigt som jag fick veta min systers tillstånd. Hon kunde inte arbeta och har varit sjukskriven sen dess. Jag började vänja mig vid det hära livet, att såhära är det. Men sen när jag väl börjat gilla mammas pojkvän nog mycket flyttade dom isär. Det var så väldigt dåligt. Min mor började må sämre och fick ännu svårare med ekonomin.

Sen flyttade min största syster hem till stan igen, och hjälpte till väldigt mycket. Under den riktigt dåliga tiden var det vi syskon som tog hand om varandra. Utan dom, skulle jag inte orkat.

Min yngre syster levde mer eller mindre på mediciner. Hon kunde inte sova utan sömntabletter, hon tog antidepressiva och gick tillslut upp 30 kilo på inte så lång tid enbart pga medicinerna. Hon kunde hitta på sånna sjuka saker för att skada sig själv. Hon har nog sytt runt 100 stygn på sina armar totalt.

Nu börjar saker och ting lägga sig, min syster har slutat med mediciner och försöker träna och aktivera sig mera, min mor har skaffat hundar som hon lägger ner väldigt mycket tid på och min far har separerat med satmaran.

Det har liksom alltid varit vi syskon, vi är ett oslagbart gäng. Älskar er!

Är den hära topicen en bra eller dålig idé?

Så, hit me. Vad är eran livshistoria?

[Krax]

Tänkte starta en sån hära topic, där man kan prata ut om precis vad man vill, lätta på hjärtat.

Har vid flera tillfällen velat ha nån att prata med men inte riktigt haft nån att lita på. Här kan vi ta allting öppet, eller be om nån att prata med och ta det över PM eller liknande!

Dessutom är det ett bra sätt att lära känna andra människor och lära sig respektera dom. Mångas beteende beror på känslor, rättare sagt allas beteende beror på känslor.

Det känns alltid bättre efter att man har pratat, även om man inte tror det. Det har jag hunnit lära mig. Har haft en ganska känslomässig uppväxt med skilmässor, flyttar, sjuka syskon och det har påverkat mitt sociala liv och mitt skolperspektiv. Jag kan börja:

När jag var liten var mitt liv riktigt bra, vi hade ett bra liv, jag och mina fyra syskon. Men vid runt 8 års åldern skilde sig mina föräldrar och alla gled isär. Mamma flyttade till en lägenhet ganska när pappa och mina syskon var riktigt nere.

Min pappa började dricka ganska mycket alkohol och min mamma gjorde sitt bästa för att hålla sig iggn och ha råd att leva.

Min pappa hade många nya tjejer, vissa träffade jag bara två-tre gånger totalt. Och mamma lyckades träffa en kille som jag inte riktigt gillade, men dom gillade varandra och dom flyttade ihop. Då bodde hon ca 1 mil ifrån min pappa. Det kändes som om han ville ta över pappas plats, vilket inte fick ske.

Jag, min lillebror och min storasyster bodde varannan vecka hemma hos honom. Min största syster flyttade iväg, ca 15 mil och jag fick inte träffa henne så mycket. Min storebror vägrade ha nånting med mammas pojkvän att göra överhuvudtaget.

Min yngre storasyster blev riktigt deppad och började röka och sno pengar. Hon var sällan hemma. En dag fick jag veta att hon fått prognosen deprimerad. Hon hoppade av gymnasiet och stannade sin verksamhet helt och hållet.

Min pappa träffade en tjej, som jag tyckte mindre om än mammas pojkvän. Hon var en satmara. Och hennes dotter, blä. Hon tog över mitt liv. Hon blev favoriserad av pappa, fick mitt rum och precis allt annat hon pekade på.

Pappas flickvän övertalade honom att flytta, ut på bushen ca 3,5 mil hemifrån. Då brast det, det var huset som jag levt mina glada dagar i. Med mamma och pappa, alla mina syskon, som en normal familj.

Mamma slutade arbeta, hon var också deprimerad. Det fick jag veta ungefär samtidigt som jag fick veta min systers tillstånd. Hon kunde inte arbeta och har varit sjukskriven sen dess. Jag började vänja mig vid det hära livet, att såhära är det. Men sen när jag väl börjat gilla mammas pojkvän nog mycket flyttade dom isär. Det var så väldigt dåligt. Min mor började må sämre och fick ännu svårare med ekonomin.

Sen flyttade min största syster hem till stan igen, och hjälpte till väldigt mycket. Under den riktigt dåliga tiden var det vi syskon som tog hand om varandra. Utan dom, skulle jag inte orkat.

Min yngre syster levde mer eller mindre på mediciner. Hon kunde inte sova utan sömntabletter, hon tog antidepressiva och gick tillslut upp 30 kilo på inte så lång tid enbart pga medicinerna. Hon kunde hitta på sånna sjuka saker för att skada sig själv. Hon har nog sytt runt 100 stygn på sina armar totalt.

Nu börjar saker och ting lägga sig, min syster har slutat med mediciner och försöker träna och aktivera sig mera, min mor har skaffat hundar som hon lägger ner väldigt mycket tid på och min far har separerat med satmaran.

Det har liksom alltid varit vi syskon, vi är ett oslagbart gäng. Älskar er!

Är den hära topicen en bra eller dålig idé?

Så, hit me. Vad är eran livshistoria?

Fyfan.. när jag läser det där blev jag nästan helt tårögd.. riktigt fint skrivet och sorligt :<

[Boomer]

Vardagssnack kanske?

[Kebab]

Tror den här tråden kan vara bra, så länge den hålls på en hög nivå.

[Adriian]

Tänkte starta en sån hära topic, där man kan prata ut om precis vad man vill, lätta på hjärtat.

Har vid flera tillfällen velat ha nån att prata med men inte riktigt haft nån att lita på. Här kan vi ta allting öppet, eller be om nån att prata med och ta det över PM eller liknande!

Dessutom är det ett bra sätt att lära känna andra människor och lära sig respektera dom. Mångas beteende beror på känslor, rättare sagt allas beteende beror på känslor.

Det känns alltid bättre efter att man har pratat, även om man inte tror det. Det har jag hunnit lära mig. Har haft en ganska känslomässig uppväxt med skilmässor, flyttar, sjuka syskon och det har påverkat mitt sociala liv och mitt skolperspektiv. Jag kan börja:

När jag var liten var mitt liv riktigt bra, vi hade ett bra liv, jag och mina fyra syskon. Men vid runt 8 års åldern skilde sig mina föräldrar och alla gled isär. Mamma flyttade till en lägenhet ganska när pappa och mina syskon var riktigt nere.

Min pappa började dricka ganska mycket alkohol och min mamma gjorde sitt bästa för att hålla sig iggn och ha råd att leva.

Min pappa hade många nya tjejer, vissa träffade jag bara två-tre gånger totalt. Och mamma lyckades träffa en kille som jag inte riktigt gillade, men dom gillade varandra och dom flyttade ihop. Då bodde hon ca 1 mil ifrån min pappa. Det kändes som om han ville ta över pappas plats, vilket inte fick ske.

Jag, min lillebror och min storasyster bodde varannan vecka hemma hos honom. Min största syster flyttade iväg, ca 15 mil och jag fick inte träffa henne så mycket. Min storebror vägrade ha nånting med mammas pojkvän att göra överhuvudtaget.

Min yngre storasyster blev riktigt deppad och började röka och sno pengar. Hon var sällan hemma. En dag fick jag veta att hon fått prognosen deprimerad. Hon hoppade av gymnasiet och stannade sin verksamhet helt och hållet.

Min pappa träffade en tjej, som jag tyckte mindre om än mammas pojkvän. Hon var en satmara. Och hennes dotter, blä. Hon tog över mitt liv. Hon blev favoriserad av pappa, fick mitt rum och precis allt annat hon pekade på.

Pappas flickvän övertalade honom att flytta, ut på bushen ca 3,5 mil hemifrån. Då brast det, det var huset som jag levt mina glada dagar i. Med mamma och pappa, alla mina syskon, som en normal familj.

Mamma slutade arbeta, hon var också deprimerad. Det fick jag veta ungefär samtidigt som jag fick veta min systers tillstånd. Hon kunde inte arbeta och har varit sjukskriven sen dess. Jag började vänja mig vid det hära livet, att såhära är det. Men sen när jag väl börjat gilla mammas pojkvän nog mycket flyttade dom isär. Det var så väldigt dåligt. Min mor började må sämre och fick ännu svårare med ekonomin.

Sen flyttade min största syster hem till stan igen, och hjälpte till väldigt mycket. Under den riktigt dåliga tiden var det vi syskon som tog hand om varandra. Utan dom, skulle jag inte orkat.

Min yngre syster levde mer eller mindre på mediciner. Hon kunde inte sova utan sömntabletter, hon tog antidepressiva och gick tillslut upp 30 kilo på inte så lång tid enbart pga medicinerna. Hon kunde hitta på sånna sjuka saker för att skada sig själv. Hon har nog sytt runt 100 stygn på sina armar totalt.

Nu börjar saker och ting lägga sig, min syster har slutat med mediciner och försöker träna och aktivera sig mera, min mor har skaffat hundar som hon lägger ner väldigt mycket tid på och min far har separerat med satmaran.

Det har liksom alltid varit vi syskon, vi är ett oslagbart gäng. Älskar er!

Är den hära topicen en bra eller dålig idé?

Så, hit me. Vad är eran livshistoria?

Mycket berörande inlägg. :'(

Men om tråden... Jag vet inte riktigt. Det känns som att det kommer att bli en chatt och så finns ju Vardagssnack.

Vi får se vad moderatorerna tycker.

[Merkky]

Vardagssnack kanske?

Funderade på det jag också, men det är inte en riktigt svara på tråd. Ska ju inte bli alltförmycket chatt i den, så jag var inte säker. Tråden kan slängas också, om nå mod tkr att det inte är så bra idé.

[Kebab]

Bara ni inte quotar långa inlägg.

[KalleR]

Vardagssnack och/eller Love peace blablabla funkar bra.

[Merkky]

Bara ni inte quotar långa inlägg.

Jo det blir ganska drygt i längden.

Ang. mitt inlägg så behöver jag ju inte riktigt nån hjälp med nånting längre. Men det kan ju vara bra att höra åsikter.

[Mr.White]

Jag gillar idén, hoppas andra gör det också

Hoppas det håller sig bra nu

[Chilli_13]

Blev nästan tårögd av ditt första inlägg Merkky :'(

Tror nog att tråden kan få leva, bara den hålls på hög nivå....

[KalleR]

Glömde låsa, så, låst.