Livet & Döden

[Cortez]

Om stämningen blir ännu bättre så kan vi ha begravning. Jag förstår inte varför man ska tänka så himla mycket på döden och vad som händer när man dör. Ingen, och jag menar ingen kan säga vad som händer när man dör. Ingen har dött och kunnat berätta för för någon annan vad som hände liksom. Lev livet och ha så roligt du kan och tänk mindre eller helst inget alls på hur det kommer sluta.

Min morfar dog förra året. Jag brydde mig knappt, då jag bara träffat han när jag var extremt liten och jag minns ingenting. Konstigt nog så grät min mamma i alla fall... det var en annorlunda upplevelse... aldrig sett henne gråta innan dess och inte gjort det efteråt heller. Min mamma är inte den typen som gråter. Förstår inte riktigt varför hon grät heller. Jag har hört att hennes föräldrar inte var snälla emot henne, rent jävliga till och med.

Det skulle nog kunna liknas med den uppväxten jag går igenom nu och har gått igenom.

Och de ringde praktiskt taget aldrig till henne, och de hade inte träffat ansikte mot ansikte på flera år såvitt som jag vet.

Skumläste lite igenom tråden bara, så jag läste bara om man fått något dödsbesked. ^^

[Reve]

Jag tror inte på någon gud, däremot tror jag att man kommer någon annan stans när man lämnar Jorden. Jag har en hemsk tanke. När man väl är död, tänk om det är så att kroppen bara är förlamad, hjärtat också, men man har fortfarande känsel. Därför ska jag inte kremeras, ifall det är så. Vem vet ? Av någon anledning kanske vi har känseln kvar. Jag vill dö stillsamt, lycklig och ihågkommen.

Eller hur har också tänkt så. Men tänk att känna känslan av att bli uppäten va larver.

[Kebab]

Nu kom jag på något jag faktikst kan tillföra tråden.. Är det bara jag som är 100% säker på att mina organ ska doneras? Jag anser verkligen inte att man har någon som helst nytta av dem, alltså kan man lika gärna ge dem till de som behöver dem.

[Reve]

Nu kom jag på något jag faktikst kan tillföra tråden.. Är det bara jag som är 100% säker på att mina organ ska doneras? Jag anser verkligen inte att man har någon som helst nytta av dem, alltså kan man lika gärna ge dem till de som behöver dem.

Jag tror ja ska donera mina.

[L_Voll]

Nu kom jag på något jag faktikst kan tillföra tråden.. Är det bara jag som är 100% säker på att mina organ ska doneras? Jag anser verkligen inte att man har någon som helst nytta av dem, alltså kan man lika gärna ge dem till de som behöver dem.

Det skulle kännas bra att ta det beslutet. Att rädda någons liv det sista man gör. Och så får några kroppsdelar leva lite till, hehehe.=P

[I lol]

Skulle vara häftit att se om dom kommer att kunna donera hjärnor.

Om dom lägger in min hjärna i någons kropp senare

så lever jag väl igen?

[Eudoros]

Jag får en känsla av oro när jag tänker på det, och en känsla ungefär som att jag inte är tillräcklig eftersom jag inte kan styra över det där.

Det är helt enkelt för äckligt för mig att tänka på sånt där när jag ligger i sängen, för mina känslor förstärks något otroligt när jag är trött.

Same here!

Det känns så överväldigande stort, man känner så så... liten.

Också brukar jag få lite ångest, när man väl tänker på att även en själv kommer och dö en dag. Och det som känns så ofattbart, så obetänkligt, är vad som händer med en när man dött.

Föds man på nytt? Eller tar allt bara slut, Så där bara?

[Patrik]

Finns ingen direkt mening. Wie, några bakterier bildades och utvecklades till de liv som finns nu.

Efter döden? Nope, ingenting.

Det där med att donera, kanske man skulle göra, man har ändå ingen nytta av dom efter döden.

[eXotic]

Same here!

Det känns så överväldigande stort, man känner så så... liten.

Också brukar jag få lite ångest, när man väl tänker på att även en själv kommer och dö en dag. Och det som känns så ofattbart, så obetänkligt, är vad som händer med en när man dött.

Föds man på nytt? Eller tar allt bara slut, Så där bara?

Brother !

Samma känslor samma tankar, vi kanske borde slå oss ihop ^^,

Men det är exakt så jag känner, lite ångest, tänk om det blir som innan man föddes...ingenting.. hur vet man att man är död ? Hur vet man vad som händer / kommer att hända ? Vart tar våra tankar och allt sånt skit vägen om det som är kvar efter livet är ingenting.

En annan tanke man kan ställa sig är, vad fanns innan universum kom till ? För universum kan inte ha funnits för alltid, någon gång måste det ju ha en skapandes datum, hmm.

[I lol]

Brother !

Samma känslor samma tankar, vi kanske borde slå oss ihop ^^,

Men det är exakt så jag känner, lite ångest, tänk om det blir som innan man föddes...ingenting.. hur vet man att man är död ? Hur vet man vad som händer / kommer att hända ? Vart tar våra tankar och allt sånt skit vägen om det som är kvar efter livet är ingenting.

En annan tanke man kan ställa sig är, vad fanns innan universum kom till ? För universum kan inte ha funnits för alltid, någon gång måste det ju ha en skapandes datum, hmm.

Tid och datum är inte något som existerar heller,

Tiden och allt har ändast å göra med solen och varven runt dess axlar

Skulle man t.ex. leva på någon planet längre bort som t.ex. Saturnus skulle

det finnas fler datum eftersom det tar längre tid att åka ett varv runt solen i dess axel.

Och om den vrider sig långsammare runt sin egen axel skulle också tiden gå långsammare.

Redigerad 17 oktober, 2006 av I lol

[MAFIA_KING]

Man dör, kommer aldrig tillbaka, det finns inget ljus, inte någon gud heller.

[RadiuZ]

Nu kom jag på något jag faktikst kan tillföra tråden.. Är det bara jag som är 100% säker på att mina organ ska doneras? Jag anser verkligen inte att man har någon som helst nytta av dem, alltså kan man lika gärna ge dem till de som behöver dem.

Agreed!

Jag tänker inte på sånt där, jag bara lever livet och hoppas på att det blir nåt bra efter döden.

[Siana]

Jag förstår inte direkt varför folk ser så tyst på döden, döden är en del av livet, det är slutet. Döden är på ett sätt lika storslagen som födseln, den livfulla inledningen och den vackra avslutningen.

Jag tror, som många andra att det blir som innan man föds. Man slutar helt enkelt att existera. Men, jag måste säga att det skulle vara väldigt härligt att komma till någon plats efter döden, men det tror jag inte ett dugg på. Reinkarnation tror jag mer på (men inte mycket där heller), men är inte speciellt intresserad eftersom det skulle bli som att dö. Du minns ju inte ditt gamla liv, så egentligen är den reinkarnerade en helt annan människa som föds. En människa är ett liv, reinkarneras denne människa är det inte längre samma människa, det är ett nytt liv och en ny människa.

Edit.

Däremot är jag väldigt sugen på någon slags "Vanilla Sky"- lösning när jag blir 80. Börja leva i mina drömmar som ung igen.

Redigerad 17 oktober, 2006 av Siana

[GiZmo]

Meningen med livet? Pöh.. pippa o föra sina gener vidare..

Vad händer när man dör? *Poff* slut.

[VickeX]

När man dör är man tillbaks på samma ställe som när man inte hade kommit till världen.

Och man varken kände, hörde eller såg någonting. Man existerar helt enkelt inte.

Mjo. Men hur blir det med våra tankar? Vi tänker ju nu. Vi styr själv vad vi vill göra, och tänka på. Det kan ju inte bara ta slut.

Jag är rädd för att dö, men jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att lämna världen såhär tidigt. Jag vet att det igentligen inte kan vara någonting farligt efter, men jag vill få leva livet som det var menat att leva först.

Och därför, är jag rädd för att dö, men inte rädd för döden.

Men... Vad säger ni GTASajtare. Hur tror ni det blir med tankarna nu när man dör?

Är dem kvar och så tänker man fan nu dog jag. Eller stängs dom av. Och sen kan man bara använda de andra organen. Fast man inte syns i den första världen.

Själv tycker jag att. Ja, vi ser ju nu. Vi hör ju nu, vi känner ju nu. Osv osv. Och vi Tycker nu. Vi har tankar. Dem kan omöjligt bara försvinna. Tänk lite GTASajtare. Du tänker nu på en tjej. Och du ser henne. Du tänker på GTASajten, och du ser det, du hör det. Du hör tjejen prata, du hör musiken som kommer från datorn, eller processorfläkten. Hur i hela världen blir det då man dör. Är det verkligen så att man varken kan se, höra, känna eller tycka? Det tror inte jag.

Döden är oerhört spännande att snacka om. Och jag är inte rädd för att prata om den. Döden är någonting som kommer hända alla någon gång. Och de flesta normala personer som inte har något missbruk eller pånågot annat sätt har problem, kommer att dö av ålder. Och om man inte dör på något annat sätt är det var som händer. Det finns ingen annan utväg.

Vi ska respektera döden, men vi ska inte vara rädd för den.

VickeX

____________________________________________________________________________________________________

_

Phew. Det var jobbigt

[kalle.b]

Haha det vore kul om man blev ett spöke . Då hade jag kunna skrämma skiten ur personer som varit taskiga då man var i livet

[Vice.]

Vet inte om jag egentligen tror att något finns efter döden.

Men jag hoppas att det finns något, spelar egentligen ingen roll var jag hamnar bara jag hamnar någonstanns. Jag menar, hur illa skulle det kunna bli?! Jag kan ju inte dö igen...

Återfödas igen verkar också som en bra ide.

Men ser man på saken så framstår det som om det är föga troligt att det skulle finnas något.

Om vi skulle komma till ett bättre ställe så borde det även gälla alla former av djur med, eftersom det ända som skiljer oss åt är storleken på våra hjärnor. (i stort sett)

(har bara sovit 2 timmar inatt så ha överseende med att detta blev lite rörigt förklarat. )

[skribb]

Det måste vara oerhört svårt för de flesta att inse att det faktiskt inte händer någonting när man dör, att man inte kommer till något nytt vackert ställe med gullgula blommor och rhododendronbuskar.

Att det är svårt att förstå och greppa är ju naturligtvis därför att vi är människor, ett djur som på sätt och vis blivit för intelligenta för vårt eget bästa (miljöförstöring, krig och dylika ting signalerar detta, med pompa och ståt). Vi som begåvats med ett sinne utöver det vanliga - ett medvetande.

När en människas hjärna inte kan greppa ett visst begrepp eller en viss idé, så kommer den att försöka fylla igen detta, så logiskt som den är kapabel till. Just död(en) är ju ett extremt abstrakt begrepp, åtminstone ur en människas syn sett.

I dagar gångna (ett par millenia sedan) hittade man på saker som att livet är en prövning och att döden är den tid då man får antingen ris eller ros för de dagar man levt och hur man levt dem. Andra idéer gick ut på att man återföddes. Dessa lever ju uppenbarligen kvar än idag, vilket är bra tragiskt i min mening. Samma människor som kom på dessa idéer och trodde på dem, hade ju också idéer om djuren (de förstod inte att även vi människor är djur). Djur ansågs inte ha några själar, människans regler gällde inte för dem. De dog bara helt enkelt. Ingen själ, ingen himmel - ingen själ, inget Nirvana.

Låt mig utreda en sak innan vi forsätter: Det finns ingen själ. Vad fan ÄR själ? Okej, nu spelar jag faktiskt lite dum, jag vet vad en själ är - eller snarare, vad folk anser att en själ är; en osynlig "nånting" som finns inne kroppen, men den är metafysisk, abstrakt, och kan därför inte tas på. Vad är det för snack? Hur hålls den sammanlänkad till kroppen när den inte ens är naturlig, utan övernaturlig? Befinner den sig i en annan dimension, där själar flyger omkring som fladdrande lakan med den tillhörande människans personnummer? Nej, det tror jag inte. Jag tror inte det. Faktum är att det inte finns något som helst konkret bevis för att själen överhuvudtaget existerar. Try me.

Men... Vad säger ni GTASajtare. Hur tror ni det blir med tankarna nu när man dör?

Är dem kvar och så tänker man fan nu dog jag. Eller stängs dom av. Och sen kan man bara använda de andra organen. Fast man inte syns i den första världen.

Låt mig se nu... hjärnan är vår nervcentral. Den som skickar ut signaler till alla nerver i kroppen och styr alla funktioner i den. Utan hjärnan (där alla minnen, tankar och upplevelser finns) finns ingen människa, eller i alla fall ingen person. Det är hjärnan som är själva personligheten, och utan den kan du varken tänka eller styra kroppens alla organ och lemmar. Vad vore nyttan i det? Hjärnan består av hjärnceller och när dessa ruttnar och tynar bort då finns ej heller du kvar. Hjärnan ÄR du!

Jag förstår inte direkt varför folk ser så tyst på döden, döden är en del av livet, det är slutet. Döden är på ett sätt lika storslagen som födseln, den livfulla inledningen och den vackra avslutningen.

Jag lånar ett uttryck nu och säger; amen!

1. Finns det egentligen ett vettigt svar?

2. Vad är våran uppgift?

3. Varför finns vi?

4. Vad är egentligen meningen med livet, finns det alls någon mening?

1. Ja

2. Uppgift? Öhm.

3. Evolution.

4. Nej, varför skulle livet ha en "mening"? Tror du att alla insekter har en mening med livet? Alla bakterier?

Jag har egentligen svårt att förstå varför man hittar på dessa dumma ursäkter och tankar, eftersom att det är så mycket lättare, både för hjärtat och i praktiken, att helt enkelt inse den simpla sanningen.

[Vice.]

Det måste vara oerhört svårt för de flesta att komma till en människas hjärna

Många bra tankar.

Någon teori om de 37g:en?

Redigerad 18 oktober, 2006 av Vice.

[Siana]

Stuffz from zkribb.

Jag instämmer överallt förutom där du påstår att livet inte har en mening. Varje levande organism, må det vara växter, virus eller djur, har en uppgift i livet, och det är att föra vidare sin art.