Krigstråden

[darkjak]

Men snacket om plikten och försvara sitt land där lever du verkligen på stenåldern. De länder som går efter det här tankesättet är de som hammnar i konflikter

Hur tänker du nu?

I praktiskt taget hela Europa råder det rankesättet. Vet att det är så i Polen. Enda konflikten Polen är i är en ordkonflikt med Tyskland. Polackerna är rädda för att ge mer makt åt Tyskarna, eftersom att ni vet vilken historia de två länderna har ihop. Polen är även med i NATO, trots att Ryssarna protesterar, helt enkelt därför Polen även har mindre bra historia med Ryssarna.

Att försvara sitt land är varje människas plikt. Och om det är det du tror, så, nej, jag anser inte att Irakinvasionen skulle passa in som att försvara sitt land. Plikt och liknande tillhör inte det förflutna, det har alltid funnits, och kommer alltid finnas. Du har plikt att betala skatt, du har plikt att rapportera när du vet att ett barn misshandlas hemma, och att stanna och hjälpa till om du kör förbi en trafikolycka, och gissa vad -du har plikt att se till så att ditt land finns kvar imorgon.

Man kan inte göra så att bara dom som vill försvarar sitt land, medan vissa åker till andra länder och blir flyktingar, för att sedan komma tillbaka, flytta in i sitt hus, om det står kvar, eller få ett nytt uppbyggt för FN-pengar och i media framhävs som världens snyftsnyft-offer, medan dom få som fick den extra tunga bördan att försvara landet (det var ju färre som stannade kvar och försvarade landet, i och med att alla "inte ville") är där, lemlästade, eller döda och i bästa fall fick en klapp på axeln och ett "bra jobbat".

Nej, för första gången hävde den nya försvarsministern ur sig något vettigt. Vi kommer ha det futtiga försvar vi har idag då det inte verkar finnas något hot, men då det blir minsta vink om risken för krig, då blir det så att ALLA gör lumpen (nu även kvinnor). Får se vad nästa försvarsbeslut säger. Många inom försvaret är ju numera oroliga för Ryssarnas upprustning...

[Jacker]

Hur tänker du nu?

I praktiskt taget hela Europa råder det rankesättet. Vet att det är så i Polen. Enda konflikten Polen är i är en ordkonflikt med Tyskland. Polackerna är rädda för att ge mer makt åt Tyskarna, eftersom att ni vet vilken historia de två länderna har ihop. Polen är även med i NATO, trots att Ryssarna protesterar, helt enkelt därför Polen även har mindre bra historia med Ryssarna.

Att försvara sitt land är varje människas plikt. Och om det är det du tror, så, nej, jag anser inte att Irakinvasionen skulle passa in som att försvara sitt land. Plikt och liknande tillhör inte det förflutna, det har alltid funnits, och kommer alltid finnas. Du har plikt att betala skatt, du har plikt att rapportera när du vet att ett barn misshandlas hemma, och att stanna och hjälpa till om du kör förbi en trafikolycka, och gissa vad -du har plikt att se till så att ditt land finns kvar imorgon.

Man kan inte göra så att bara dom som vill försvarar sitt land, medan vissa åker till andra länder och blir flyktingar, för att sedan komma tillbaka, flytta in i sitt hus, om det står kvar, eller få ett nytt uppbyggt för FN-pengar och i media framhävs som världens snyftsnyft-offer, medan dom få som fick den extra tunga bördan att försvara landet (det var ju färre som stannade kvar och försvarade landet, i och med att alla "inte ville") är där, lemlästade, eller döda och i bästa fall fick en klapp på axeln och ett "bra jobbat".

Nej, för första gången hävde den nya försvarsministern ur sig något vettigt. Vi kommer ha det futtiga försvar vi har idag då det inte verkar finnas något hot, men då det blir minsta vink om risken för krig, då blir det så att ALLA gör lumpen (nu även kvinnor). Får se vad nästa försvarsbeslut säger. Många inom försvaret är ju numera oroliga för Ryssarnas upprustning...

I min mening innebär "försvara sitt land" att försvara samhället och demokratin, för att vi ska kunna fortsätta leva i fred med våra rättigheter. Och det är allas plikt att se till att vi och kommande generationer kan leva i fred. Det handlar om solidaritet.

[darkjak]

I min mening innebär "försvara sitt land" att försvara samhället och demokratin, för att vi ska kunna fortsätta leva i fred med våra rättigheter. Och det är allas plikt att se till att vi och kommande generationer kan leva i fred. Det handlar om solidaritet.

Ge mig kardan, polarn...

[Jacker]

Ge mig kardan, polarn...

Nu får du allt ta och berätta lite om lumpen, en sammanfattning. Gärna nån historia också.

[darkjak]

Nu får du allt ta och berätta lite om lumpen, en sammanfattning. Gärna nån historia också.

Lol...

Under en övning fick vi privilegiet att flyga Herkules. Det var halva staben, ett av våra befäl och två bilar som fick dela plats i lastutrymmet. Sitserna är inte placerade framåt, som i passagerarplan, utan innåt, så att bilarna stod en halvmeter från knäna. Vi ska flyga taktiskt får vi reda på, alltså lågt, snabbt, och smått akrobatiskt för att ingen ska kunna "skjuta ner oss". Det är första gången jag åker flygplan, och kamraterna slår redan vad om vem som kommer spy först. Det pirrar i magen när planet börjar dundra iväg över startbanan. Efter ett tag lyfter vi, och omedelbart börjar planet stiga, i vad som känns som en oerhört stor vinkel, samtidigt som planet girar åt höger. Föreställ er hur det känns när man åker ner för en av de stora backarna i Balder, och man vänder uppåt igen. Den känslan upplevde vi oavbrutet i en minut. Vi tittar ut genom rutan, och jag utropar:

-Jag ser inte marken, bara moln... vänta nu, nu, jag nu ser jag klar himmel.

Snart planar planet ut, och vi upptäcker att vi på denna minut stigit till en ganska hög höjd. Efter ett tag börjar vi en och en få komma in i cockpit och se oss omkring. Efter ett tag är vi i Malmö, planet har nu störtdykt mot en ganska låg höjd, och vi är på väg rakt emot Turning Torso. I sista stund väjer planet, och genom de små rutorna ser vi att vi ligger i höd med en av de högre våningarna på byggnaden. Vi flyger runt i en kvart till, då jag börjar bli uttråkad. Jag plockar fram tidningen och börjar läsa. Efter en stund känner jag en mystisk sur lukt- kamraten bredvid mig håller på att spy i en påse, och befälet ser inte heller så bra ut. Vi flyger på en kvart till, och landar.

Befälet och kamraten som spydde kollar på mig och ifrågasätter hur jag kunde läsa. Befälet erkänner att han själv spytt, men svalt

Sista gången vi övade strid lärde vi oss grunderna av strid i bebyggelse. Eftersom att ordinarie gruppchef var sjuk fick ställföreträdaren ta över. Det visade sig senare att grupperna skulle delas in i två halvor, och varje halva skulle ha en chef. Första halvan togs över av ställföreträdaren, medan andra leddes av yours truly...Darkjak. Vi skulle inta ett "samhälle" bestående av två hus. Ena halvan av gruppen ska övervaka området, medan andra intar den bortre byggnaden.

Vi kryper upp på den ås som byggnaderna finns, och tittar. Plötsligt öppnas ett fönster på ena byggnaden, och vi öppnar eld. De som är i huset skjuter tillbaka ett tag, men slutar snart. Jag skriker åt min grupp: "Förflyttning!". Alla börjar packa ihop. Ett tag är det tyst, och jag ber om det som alla vet att de ska göra: "Klartecken från flankerna". På några sekunder visar det sig att alla är klara. Följdaktligen skriker jag "Andra tät, bakåt". Alla hasar sig ner för backen. Då jag ser att alla är nere skriker jag: "Andra tät följer chefen", och börjar springa upp för backen, och därefter över gräsmattan mot byggnaden. Vi smyger oss runt byggnaden till ena kanten. Jag pekar åt tre personer att springa över vägen till nästa, vilket dessa gör. Därefter springer jag och sista personen själva över. Med tecken visar jag åt två personer att inta byggnaden. Första paret rusar in, varefter sista trion, med mig i täten följer efter. Vi hör två skott, och skriket "Rummet rensat". Jag tar andra rummet, där det är tomt. Jag upptäcker snart en garderob, tar tag i dörrhandtaget, och visar åt en kamrat att han ska rensa. Jag visar med fingrarna 3,2,1, varefter jag öppnar. Kamraten pekar pipan inåt garderoben, men ser att det inte är någon där. Jag ser att garderoben fortsätter in mot höger, vilket även min kamrat gör. Innan jag hinner säga något, sänker han pipan, och sätter in huvudet för att kolla. PANG, PANG hörs det. Han sträcker ut huvudet igen och frågar befälet, som övervakade oss, och frågade "Fänrik, då är väl jag död då?". Jag är asförbannad, men jag gör det som man ska. Jag osäkrar mitt vapen, sträcker in det i garderoben, och avfyrar blint fyra skott. "Fienden utslagen, återvänd till resten av gruppen", säger fänriken. Efter denna övning ändrar många sin uppfattning om mig som ledare, mot det positiva.

[Jacker]

Intressant läsning om Kalla Kriget.

[darkjak]

Såg på nyheterna nyss, och såg dessa oroväckande nyheter:

Länk

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: nedskärningarna inom försvaret har gått överstyr. Den senaste besparingen måste stoppas!

[Jacker]

Såg på nyheterna nyss, och såg dessa oroväckande nyheter:

Länk

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: nedskärningarna inom försvaret har gått överstyr. Den senaste besparingen måste stoppas!

Fast man behöver nog inte oroa sig i nuläget, då Anders Borg inte lär ha något inflytande på försvarsdepartementet (förhoppningsvis). Det krävs nog lite mer kommentarer och analyser från experthållet innan det händer något. Dessutom var det planerat sedan flera år tillbaka att dra ned på materialbudgeten (som förslaget handlar om) med tanke på att leveranserna av bl.a. Gripen och Visby- korvetterna går mot sitt slut. Men nu när det redan skett omfattande nedskärningar är det bara dumt och onödigt. Dessutom har försvaret börjat snegla lite mer åt Ryssland igen, eftersom det är ett land som återigen håller på att växa till en stormakt som dessutom börjat med en upprustning av sin krigsapparat.

[Jacker]

Nu vill Norge rusta upp försvaret i de norra delarna av landet

Ryssland ska rusta upp sin krigsmakt för 189 miljarder dollar fram till 2015. Det rör sig alltså om en stor upprustning och bör tas allvarligt. Även om det i första hand inte leder till ett direkt hot mot Sverige bör förmågan att kunna agera förstärkas (speciellt kring Östersjön), eftersom incidenter kan uppstå och har uppståt.

[darkjak]

Nu vill Norge rusta upp försvaret i de norra delarna av landet

Ryssland ska rusta upp sin krigsmakt för 189 miljarder dollar fram till 2015. Det rör sig alltså om en stor upprustning och bör tas allvarligt. Även om det i första hand inte leder till ett direkt hot mot Sverige bör förmågan att kunna agera förstärkas (speciellt kring Östersjön), eftersom incidenter kan uppstå och har uppståt.

Har tidigare tyckt att vi har mest rätt när det gäller hånandet av varandra, men uppenbarligen är Norrmännen vettigare än den genomsnittlige svensken.

Vi borde göra som dom!

[Jacker]

Följande text är hämtad från denna tråd (inlägg #4) på SoldFs forum.

...

Då Haegg nu så påpassligt påmint om dagens föga glädjefyllda jubileum har jag beslutat hedra minnet genom att leta fram gamla anteckningar och sammanställa min personliga upplevelse av händelsen ifråga.

Håll till godo

-------------------------------------------

Jag tjänstgjorde hösten 1993 som tung kulspruteskytt på Nordbat 2, Vakt och Eskortpluton. I slutet av september skickades vår SISU och en pluton från 10 pansarskyttekompaniet akut ned som förstärkning till 8 pskkomp ansvarsområde i Vares. Detta sedan flera av bataljonens pansarfordon på platsen varit inblandade i stridigheter med enheter ur HVO. Även 8 pskkomps camp hade utsatts för eldöverfall.

Stämningen i Vares var otäck och mycket hotfull. Inga civila människor rörde sig överhuvudtaget utomhus och det var hela tiden nära, för nära, att vi förlorade kontrollen över hela situationen. Om vi nu hade någon kontroll. Vi var några hundra svenskar mot en hel kroatisk brigad.

Hus brann lite här och var i Vares med omnejd, men från ett av bataljonens OP:n kunde man se ett eldsken på bergssluttningen ovanför Vares som av allt att döma var allvarligare. Det verkade som om en hel by stod i lågor. Kroatiska styrkor spärrade dock tillfartsvägarna och vägrade släppa någon i närheten av byn.

Enheter ur den svenska bataljonen hade med jämna mellanrum varit, och blev fortfarande, utsatta för diverse bakhåll av "okända" soldater. Ibland sköt man tillbaka. Hela situationen var en balansgång på slak lina. De flesta SISU-vagnarna hade ett eller flera däck som plockats från mindre prioriterade fordon. Däcken hade sprängts och skjutits sönder i så hög takt att reservdäcken var slut. I stället stod nu ett par lastbilar uppallade utan hjul på campen.

Stämningen mellan de kroatiska styrkorna och den svenska bataljonen var som sagt inte den bästa. Än var dock fiendskapen inte formell. Att gå in i byn skulle däremot innebära öppen konfrontation med HVO. Den svenska bataljonen var något hundratal man, och förstärkningar fanns inte att få inom överskådlig tid. Mot sig skulle man då ha hela den kroatiska Bobovacbrigaden.

En flykting tog sig till Nordbats camp och kunde berätta att människorna i den brinnande byn hade utsatts för fruktansvärda övergrepp. Byns namn var Stupni Do. Ryktet gick dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn hade flytt och befann sig i skogen några kilometer från byn. Mitt i frontlinjen. Förmodligen försökte de ta sig över till den Bosniska sidan av fronten.

Tillsammans med Bataljonchefen Ulf Henricsson och ytterligare några medlemmar av hans stab gav vi oss iväg i vår SISU för att försöka hitta flyktingarna. Det var mörkt, hus brann omkring oss, och vi gav oss av mot fronten. Vid ett par tillfällen förhandlade vi oss igenom checkpoints tillhörande HVO, den bosnienkroatiska armén.

Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns - en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.

På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. 8 pskkomp camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man hotade med att återigen anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.

Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.

Precis när vi börjat ge upp hoppet hör vi rop på hjälp från skogen. Efterhand kommer tjugofem frusna, chockade människospillror fram till oss. En kvinna hade dött under natten, men vi hade ingen möjlighet att ta med hennes lik. Vi lämnade hennes kropp åt sitt öde.

En söt flicka i tjugoårsåldern kastar sig gråtande runt halsen på Ekenheim. Hon berättar att hon tvingats se på när hennes familj dödats. Hennes pojkvän gick på kryckor efter en skada, och man tvingade henne att se på när man dödade honom. Om hon fällde en enda tår skulle hon också dödas. Efter detta våldtog man henne och kastade in henne i ett hus tillsammans med några andra människor från byn. Dörren blockerades och huset sattes i brand.

Flickan levde nu tack vare att sällskapet hittat en slägga. Med hjälp av den hade de, medan huset brann, slagit ett hål i väggen och lyckats fly upp i skogen på husets baksida.

Mitt i vår räddningsaktion kommer så en minibuss full av kroatiska HVO-soldater körande mot oss i hög fart. Jag riktade min tunga kulspruta mot den och osäkrade. Det varningsskott jag tänkt skjuta visade sig dock inte behövas. Vid blotta åsynen av mynningen blev soldaterna så rädda att de körde av vägen. Vi tillät de darrande soldaterna att lämna platsen i sällskap med två andra HVO-soldater som tillfångatagits och avväpnats av Vakt/Eskort-SISU:n i andra änden av kolonnen.

När vi förvissat oss om att vi fått med oss alla flyktingar och packat in dem i våra redan fullastade SISU-vagnar körde vi över till byn Pominici på den bosniska sidan fronten. Vår SISU var så full av människor att jag tvingades stå på ett ben hela den långa vägen dit. Eftersom den flyktingfyllda bakvagnen omöjliggjorde alla försök att minska målytan genom att sjunka ihop bakom kulsprutan kändes det som om min överkropp var en självlysande måltavla för de kroatiska prickskyttarna.

Jag kommer aldrig att glömma de känslor och ansiktsuttryck vi mötte i Pominici. Människor som desperat letade en anhörig. Lättnaden av att ha funnit den man sökte. Förtvivlan när någon inte fanns där. Jag hade i alla fall fått en kvittens på att vår närvaro här inte bara var motiverad. Den var nödvändig.

Nu skulle vi bara ta oss tillbaka. Det skulle visa sig bli betydligt svårare än vi trott. HVO visste nu vad vi gjort. De tyckte inte om att vi ”valt sida” genom att hjälpa flyktingarna. Förmodligen var det dessutom mot FN:s direktiv i området. I en checkpoint i södra utkanten av Vares blev vi stoppade. Major Ekberg frågade om råd via radio. Ulf Henricsson själv gick in och svarade:

-”This is Victor Lima One. Finns det några minor där?”

-”Svar nej!”

-”Ge dem två minuter – sen kör ni över skiten!”

Detta blev den första – men långt ifrån sista - vägspärr som krossades under den nordiska bataljonens pansarfordon.

Vi löpte gatlopp genom Vares innan vi stoppades mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Fyra soldater med LAW-pansarskott stod som en solfjäder framför konvojen. Stämningen var så laddad att en enda oförsiktig rörelse omedelbart hade utlöst rena fältslaget. Då jag stod vid den tunga kulsprutan i det främsta fordonet insåg jag att jag var den första som skulle falla. Kulsprutan satt dessutom monterad i ett luftvärnsstativ helt utan pansarskydd. Jag var ett lätt mål. Samtidigt insåg jag att mitt vapen var det enda som kunde ta oss därifrån om det brakade loss. Jag började förbereda min död genom att ge order och fördela mål till de andra i bakvagnen. Det viktigaste var att någon tog mitt vapen när – inte om - jag fallit.

Den kroatiske militärpolis som ledde HVO-soldaterna kom fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han hade tjugofem skåror i kolven på sin AK47. En för varje fiende han dödat. Major Ekberg och tolken Ekenheim hade klivit ur SISU:n och diskuterade nu med kroaterna. Läget var spänt. Mycket spänt. Efter en stunds förhandlande verkade stämningen lätta något. Vi trodde faran var över - men som ett brev på posten kom då en psykiskt störd HVO-soldat körande i en vit VW Golf. Något hade gått snett i hans huvud när hela hans familj utplånats av en granat. Av någon anledning hatade han nu FN för detta.

Han klev ur sin bil bland de förhandlande svenskarna och kroaterna, arg som ett bi, och ryckte åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerade situationen, och jag hann tänka "jävlar, nu händer det!".

Det var ett av de ögonblick i ens liv då tiden står helt stilla. Jag såg i ögonen på den kroatiske soldat som befann sig i siktet på min 12,7 millimeters kulspruta att han förstod vad som skulle hända.

Nu trycker jag av...

Men - bråkdelen av en sekund innan de första projektilerna från min tunga kulspruta skulle ha slagit in i bröstet på den förste av de fyra pansarskottsbeväpnade soldaterna femtio meter framför oss lyckades en av kroaterna sänka den folkilskne mannen med en rak höger och ta av honom pansarskottet. Jag släppte tillbaka avtryckaren och kände att jag måste ha legat precis på tryckpunkten. Så förbannat nära. Det skulle kanske inte bli något dödande ändå.

Alla drog en suck av lättnad - hade han hunnit rikta pansarskottet mot SISU:n hade ett händelseförlopp satts igång som omöjligt kunnat sluta förrän vi eller kroaterna var de enda som stod upp. Jag kände hur mina ben skakade oavbrutet. Dels av den psykiska anspänningen, dels av utmattningen av att ha stått i exakt samma ansträngda position i en halvtimme.

Den folkilskne mannen lämnade platsen - om möjligt ännu argare - med en rivstart i sin Golf. Läget lugnade ner sig något, men var fortsatt spänt.

Den LAW-skytt jag hade på kornet gillade inte att jag siktade på honom och bytte position. Inte så konstigt efter incidenten med den folkiskne "pansarskottstjuven". Jag följde honom med pipan. Han visade med tydliga gester att han kände sig provocerad. Jag struntade i vilket. Vi spände blickarna i varandra, och ingen ville vara den som vek först. Mitt i vår psykologiska tvekamp lutade jag mig ut bakom kulsprutan, blinkade med ena ögat och log mot honom. Jag vann slaget. Han blev så paff att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, och började trampa runt som en yr höna.

Plötsligt dyker överste Ulf Henricssons jeep upp från ingenstans. Den kortväxte – men ack så kraftfulle – översten kliver ut och börjar skrika order till både svenskar och HVO-soldater. HVO-männen ser närmast förvånade ut, och som i ett trollslag dominerar Henricsson platsen på ett sätt som få människor kan. Han tar över och desarmerar situationen fullkomligt. Vi åker helt sonika därifrån. Kvar står en stor samling gapande HVO-soldater.

Vi återvänder till campen för att avrapportera vad flyktingarna berättat om Stupni Do. Slutsats; nu SKALL vi in i byn. Två pansarskytteplutoner från åttonde och tionde pansarskyttekompanierna väljs ut för uppgiften. För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av.

Samtidigt skjutsar vi överste Henricsson till Bobovacbrigadens högkvarter i vår SISU. Kroaterna får en sista chans att släppa in oss frivilligt. Annars går vi in ändå. Exakt vad en mycket sammanbiten Henricsson sade till Bobovacbrigadens befälhavare vet jag inte – men befälhavaren kommer personligen ut och kör före oss i sin vinröda Vaz Niva för att se till att vi släpps in i byn.

Tämligen odramatiskt möter vi upp den pansarskyttepluton som tilldelats norra infarten till byn. Där finns också en pansarjeep från ett närmast självmordsbenäget TV-team. Henricsson bestämmer sig för att utnyttja tillfället och bjuder med TV-teamet för att dokumentera vad som hänt. Översten går tillsammans med journalisterna före vår SISU när vi sakta rullar in i Stupni Do.

Inte ett hus i byn hade skonats. Allt hade sprängts, bränts, förstörts. Vid en första anblick verkade byn helt tom på människor, men efter bara några minuter hittar vi de förkolnade resterna av en människa. Efter noggrant letande hittas totalt ett tjugotal lik, däribland ett ihjälsparkat barn i åtta-tioårsåldern. Tre kvinnor som försökt gömma sig i en potatiskällare hade fått sina halsar avskurna. De hade sedan skjutits i huvudet. Liken höll fortfarande krampaktigt varandras händer. När pionjärpluton senare skall bära ut liken hade man försåtminerat genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på ett av liken. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.

Hela byn var fullständigt utplånad. Någon enstaka ko och en katt hade på något underligt sätt undgått förintelse. Rök pyrde upp från husgrunderna. Vattnet stod bisarrt nog och rann i avsprängda vattenledningar. En ensam gul barnstövel låg i slänten utanför ett av husen. Jag undrar fortfarande vad som hänt med det barn som bara för någon dag sedan ägnat sig åt glada lekar. Kanske var barnet en av de små flickor som sades ha bränts levande med bensin till mördarnas förnöjelse?

Överste Henricsson klev åter in i SISU:n. Vi skulle nu åka till Pominici för att förhöra flyktingarna ordentligt. Vi var alla mycket sammanbitna. En HVO-soldat var inte längre värd vatten i Nordbats ögon. Den respekt vi möjligen känt var fullständigt bortblåst. När vi kör ut genom södra infarten till Stupni Do har HVO minerat den viadukt under järnvägen vi måste passera. På andra sidan står pansarskytteplutonen som tilldelats den södra utfarten. Överste Henricsson ger närmaste HVO-soldat en rasande utskällning. Soldaten försvarar sig skräckslagen med att han ”bara är soldat!” Han vägrar dock fortfarande flytta minorna och vi kör i stället helt sonika upp för branten och över järnvägen. Mitt på rangerbangården hälsar vi pansarskytteplutonen som är på väg åt andra hållet.

Vi stoppas återigen vid den checkpoint vi forcerat tidigare under dagen. Man tänker inte bli överkörda igen och har lagt minor över vägen. En rasande överste Henricsson hoppar ut ur SISU:n tillsammans med sin tolk Ekenheim. Henricsson förklarar att minorna skall bort, annars ”blåser vi skallen av er”. Han pekar menande på min tunga kulspruta. Mynningen är riktad rakt mot HVO-soldatens panna och av hans min att döma måste den ha tett sig lika stor som vore den mynningen på en haubits. Ekenheim simultanöversätter Henricssons rungande utskällning. Lustigt nog med samma animerade armrörelser.

Hela vagnens bemanning står i luckorna i anläggning mot checkpointpersonalen. En man står t o m i knästående skjutställning på SISU:ns tak. Våra bistra miner och beslutsamma blickar får HVO-soldaterna att inse att det är slutdiskuterat. Ingen av dem vågar röra sina vapen. Nordbat förhandlar inte mer idag.

När ingenting händer lyfter överste Henricsson själv bort den första minan från vägen och slänger den vårdslöst mot en trave däck vid en husvägg. Han tar en till mina som åker samma väg. Till slut tvingar han checkpointens chef att som ett sista nederlag ta bort den sista minan själv. Med krökt rygg lunkar HVO-soldaten bort med minan i händerna. Vägen är fri och vi fortsätter.

I samma vansinnestempo fortsätter vi sedan vår framfart i Vares ytterligare några dagar. Nordbat 2 förhandlar inte längre om den "freedom of movement" FN har rätt till enligt avtal med de stridande parterna. Den som står i vägen kör vi över. På order av överste Henricsson gäller omedelbar verkanseld. Med hans egna ord: -"Varningsskottet sköt vi i torsdags" .

Under tre dagar sover vi sammanlagt ett par timmar. Det lilla vi sover blir som regel i eldställning på campen med sovsäckar virade runt kroppen för att inte frysa ihjäl. Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.

De kanadensiska trupper vi fått som förstärkning anser oss redan första dagen galna och lämnar oss i sticket då de anser läget allt för livsfarligt. Vi får i stället ett par dagar senare förstärkning av ett kompani från franska främlingslegionen.

De utländska FN-generalerna, som tidigare varit skeptiska till Nordbat 2 ändrade efter Vares attityd i en handvändning. Kamrater från min pluton (däribland Haegg) skjutsade några dagar efter händelsernas kulmen Ulf Henricsson till FN-högkvarteret i Kiseljak utanför Sarajevo.

I det gamla OS-hotell som hyste ”BH Command” fanns en stor matsal där all personal åt. När en liten grupp svenska soldater med överste Henricsson i spetsen ställer sig i matkön reser sig hela matsalen, från meniga till generaler, och applåderar. Nordbat 2 hade gjort sig ett namn i Bosnien.

Brittiske generalen och FN:s befälhavare i Bosnien sir Michael Rose, tidigare chef för 22 SAS Regiment (och en av de från början starkaste kritikerna till svenskarnas närvaro) vill senare att den svenska bataljonen ingår i en snabbinsatsstyrka för att kunna sättas in i särskilda situationer var som helst i Bosnien. Den svenska regeringen avslår dock hans begäran. Sir Michael Rose skriver senare debattinlägg på hemmaplan där de svenska soldaterna omnämns som lysande exempel på att även ett värnpliktssystem kan producera soldater av högsta internationella klass.

En av de "självmordsbenägna" journalisterna på plats i Vares var Anthony Lloyd, själv före detta soldat i brittiska armen och veteran från Nordirland och Gulfkriget 1991. I hans bok ”My war gone by, I miss it so” omnämns svenskarna på följande sätt:

”The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.

They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.

In Vares their moment had come.”

[Sniper]

Intressant.

Krigsförbrytelser ser ganska lika ut i större delen av världen.

Vad hände sen?

[Eudoros]

Följande text är hämtad från denna tråd (inlägg #4) på SoldFs forum.

Förbaskat intressant läsning!

Det är ju sånt där man tror aldrig ska hända en då man är svensk...

[Eudoros]

http://www.expressen.se/nyheter/1.819858/v...ikten-avskaffas

[kicken]

http://www.expressen.se/nyheter/1.819858/v...ikten-avskaffas

Bra initiativ. Please, qouta inte mig.

[Jacker]

Bra initiativ. Please, qouta inte mig.

Nej, dåligt initiativ. Länder som USA, Storbritannien med mera klarar av att ha ett yrkesförsvar eftersom de har stor befolkning, och har därmed mer tillgång till mannskap (ett yrkesförsvar kräver uppenbarligen att folk frivilligt tar värvning). Sverige har 9 miljoner invånare, står utanför NATO och har ett stort territorium att beskydda. Vi skulle aldrig ha råd eller mannskap nog att täcka upp våra behov med ett yrkesförsvar. Risken finns att vi får banta försvaret ännu mer, eftersom avskaffande av värnplikten kan innebära att stora brister på mannskap.

Däremot kanske de nu kommande nedskärningarna kommer ha en positiv effekt. Försvarsmakten, tillsammans med flera andra svenska myndigheter, är alldeles för bra på att slösa pengar. Ett rejält ståldbad kanske lär dem att använda varenda krona väl.

Redigerad 30 augusti, 2007 av Jacker

[darkjak]

Bra initiativ. Please, qouta inte mig.

Det sämsta någonsin.

Att värnplikten tas bort innebär inte att totalförsvarspliktslagen skrotas, tvärtom talar man nu om att den även ska innefatta kvinnor. Att skrota värnpliktssystemet skulle innebära att vi kommer få mycket färre kunniga soldater. Att skicka folk i döden kommer få en ny innebörd, då som sagt alla svenskar mellan 17-47(ca 2 miljoner) KOMMER att skickas ut i fält i krig.

Att sedan bara 100 000 av dessa har fått militär utbildning kommer mer eller mindre bli skit samma. Slaget om Stockholm kommer bli som slaget om Stalingrad, där svenskar lär sig skjuta under själva striderna.

Nåja, jag ska med i hemvärnet, där alla är kunniga.

[Mordos]

Slaget om Stockholm kommer bli som slaget om Stalingrad, där svenskar lär sig skjuta under själva striderna

Svenskar är så konflikträdda så vi skulle förmodligen ge bort Stockholm.

[Jacker]

Svenskar är så konflikträdda så vi skulle förmodligen ge bort Stockholm.

Men gå och lägg dig om du inte ha nåt vettigt att säga. Varför kommer du alltid och trollar i trådar?

[Mordos]

Men gå och lägg dig om du inte ha nåt vettigt att säga. Varför kommer du alltid och trollar i trådar?

För din mamma är trång.

Jag påpekade att svenskar är konflikträdda. Bara för att jag inte skriver ett A4 som ni betyder det inte att det inte är vettigt.

Varför kommer du alltid och klagar i trådar?