Svensk litteraturhistoria, läxhjälp

[Tackleberry]

Jag ska tydligen ha ett prov i 1900-talets svenska författare imorrn, vilket jag fick vet mycket sent... Iaf, jag skriver här för att förhoppningsvis få lite hjälp.

Kan ni berätta om något som revulotionerat språket? Alltså någon författare eller bok, som brytit mot vissa "lagar".

Jag skulle även vilja veta lite mer om "plurala verbformer", som Selma Lagerlöf skrev med (tror jag). Kan nån förklara för mig vad plurala verbformer är?

Jag behöver alltså veta detta tills imorrn, sitter och tränar för fullt nu. Hjälp i någon form skulle alltså vara mycket uppskattat.

Tack på förhand!

[Pico]

August Strindberg!! Han om någon har revolutionerat språket. Kolla in wikipedia för mer infouuu.

[Tweak]

Webbstudio?

Här kan du skriva nästa gång, Tackleberry: http://www.gtasajten.com/forum/index.php?s...pic=36038&st=40

[Tackleberry]

Okej, tack så mycket. Kollar upp lite om Agge nu...

Jag vill fortfarande veta mer om plurala verbformer, så berätta gärna om du vet något om det.

[Mahalo]

August Strindberg!! Han om någon har revolutionerat språket. Kolla in wikipedia för mer infouuu.

Var det inte 1900-tals litteratur som stod på tapeten? Din förbannade svindlare. Strindis tillhör det sena 1800-talets litterära epok.

Hmm, vet inte mycket om plurala verbformer. Men om det är 1900-talet du söker efter, ska du nog ge dig in på förnyarnas spår, dvs, modernismen, dadaismen, futurismen och surrealismen.

Ett par författare att fördjupa sig i detta ämne är; Tristan Tzara, Kafka, Proust, Marinetti, Majakovskij, James Joyce och André Breton.

Du kommer att få IG.

[Tackleberry]

Var det inte 1900-tals litteratur som stod på tapeten? Din förbannade svindlare. Strindis tillhör det sena 1800-talets litterära epok.

Hmm, vet inte mycket om plurala verbformer. Men om det är 1900-talet du söker efter, ska du nog ge dig in på förnyarnas spår, dvs, modernismen, dadaismen, futurismen och surrealismen.

Ett par författare att fördjupa sig i detta ämne är; Tristan Tzara, Kafka, Proust, Marinetti, Majakovskij, James Joyce och André Breton.

Du kommer att få IG.

Ursäkta mig, men det var SVENSKA det handlade om... Tack ändå...

Aja, detta var inte till så stor hjälp som jag hade hoppats på. Får skriva det jag kan och göra mitt bästa.

[Pico]

Var det inte 1900-tals litteratur som stod på tapeten? Din förbannade svindlare. Strindis tillhör det sena 1800-talets litterära epok.

Strindberg är tidlös!

[Mahalo]

Aja, detta var inte till så stor hjälp som jag hade hoppats på. Får skriva det jag kan och göra mitt bästa.

Hett tips; gör läxan själv!

Strindberg är tidlös!

No doubt.

Goding...

August Strindberg. Ett namn som länge varit synonymt med sömnpiller, i mina öron. En tråkig gubbjävel som skrev obegriplig smörja som bara kan uppskattas av unkna vinkännare från Östermalm. Välklädda aristokrater med cylinderhatt på huvudet och monokel fäst vid ögat, kännetecknade länge min syn på Strindbergs läsekrets. Man kan med all säkerhet säga att bilden jag fått av "vår tids störste svensk", har varit allt annat än positiv. Men om du är en inbiten åttiotalist, är det väl ändå inte konstigt att många av hos har svårt att finna genialiteten i Strindbergs stora dramer. Vi är ju trots allt uppväxta i en värld där TV, i allt för stor utsträckning, har tagit litteraturens plats i det kulturella livet. Våra MTV-skadade sinnen har svårt att få grepp om det föråldrade språket och kan således inte relatera till allt som skrevs av denne man.

Trots mina obefogade fördomar, har jag klart bestämt, att ge Strindis en chans. Det var inte lätt, och mina halvlyckade försök att plöja igenom "Hemsöborna" och "Fröken Julie", har inte lämnat några större spår av insikt i min själ. Nej, förvirring och oreda, är väl det som kan sammanfattas i mina halvdana försök att förstå denna hyllade författare.

Genombrottet kom dock, när jag snubblade över ett utdrag av hans första roman, "Röda Rummet". Det var här som min uppskattning för Strindis först fick sitt fotfäste. När jag kom till de sista raderna av detta verk, förstod jag för första gången vad det var, som var så speciellt med honom. När Carl Nicoulas Falk, (som för övrigt sägs vara en tolkning av Strindbergs farbror; Johan Ludvig Strindberg) och Levin, sitter långt in mot småtimmarna, supande och rökande, samtidigt som de öppnar sig för varandra, på ett sätt som bara två fulla grabbar med allt för stora egon kan göra, ser jag för första gången vilken magnifik skildrare av människan Strindberg egentligen är. Och när jag kom till detta stycke, blev jag för evigt frälst av Strindis vackra prosa:

"Kontoret låg i en skymmning av tobaksrök, som fördunklade gaslågornas sken; den sjuarmade stakens sju ljus hade brunnit ner och bordet såg bedrövligt ut. Ett och annat glas hade mistat foten, cigarraska var strödd på den nedsölade duken, tändstickor lågo kastade kring golvet. Genom hålen på fönsterluckorna trängde nu dagsljuset in och bröt sig i långa strålar genom tobaksmolnet och bildade en kabbalistisk figur på bordsduken mellan de två troshjältarne".

Bildspråket i detta stycke är så starkt och levande att man nästan kan känna doften av cigarröken och värmen från ljuset som tränger sig in från fönsterluckorna. Det är inte många författare som på sådant vis kan fånga sin läsares uppmärksamhet, men Strindberg lyckas till perfektion. Från att fånga den osäkerhet som präglar Carl Nicolaus Falk, till att ge en klar bild av vad det är vi ser, måste jag säga "Röda Rummet", verkar vara en bok som till stor del tar upp mänskliga brister (kan dock inte uttala mig om hela boken, då jag inte har haft chans att läsa den ännu) som kan tillämpas även idag. Mänskligt beteende förändras ju trots allt inte ... bara omständigheterna. Och därför är Strindberg lika aktuell idag som han var 1879, då han skrev "Röda Rummet".

August Strindberg föddes i Stockholm den 22 januari 1849, i en känd borgarfamilj. Hans far (Carl Oskar) var ångbåtskommissionär och hans mor (Ulrika Elenora) var en from och religiös kvinna som hade först hamnat hos Strindbergs fars familj, där hon arbetade som tjänsteflicka. Eftersom Strindis var en folkets författare, som ställde sig på arbetarnas sida, var han väldigt mån om att betona sin proletära härkomst, till skillnad från sin borgerliga, som han föraktade. Han kallade sig även tjänstekvinnans son, som en slags hyllning till sin mor, som dog av tuberkulos 1862. Strindberg var bara 13 år när hans mamma dog, och var väldigt känslig, misstänksam och lättretad under den här perioden av sitt liv.

1867 påbörjade Strindberg sina studier i Uppsala universitetet. Något som tydligen inte gick så smidigt, med tanke på att han blev tvungen att hoppa av skolan innan han hunnit ta diplom. Därefter försörjde han sig ett tag, med att arbeta som privatlärare, bibliotekarie, skådespelare och journalist. Han jobbade även på Kungliga teatern, under en kort period, och skrev där tre pjäser, som dessvärre refuserades. Han for sen tillbaka till Uppsala och fortsatte med sina studier, men efter en dust med sin estetprofessor, blev han åter tvungen att lämna universitetet. Väl hemma i Stockholm försökte Strindberg att försörja sig som journalist. Under den här perioden skrev han också sitt historiska drama, Mäster Olof, men även den nobbades av Kungliga teatern.

Strindberg fick arbete på Kungliga biblioteket 1874, där han tjänstgjorde fram till 1882. Under den här tiden träffade han kvinnan som blev hans första av tre fruar. Siri Von Essen och Strindberg gifte sig 1877. Tillsammans fick de tre barn. Två år efter deras giftermål, hamnade Strindberg i personlig konkurs, han räddades dock av sin genombrottsroman, "Röda Rummet". Med denna bok blev Strindberg ett namn på allas läppar. Han sågs som en nyskapande figur i den nordiska litteraturen. Han väckte dock ilska bland akademiker, och historiker, med böcker som "Röda Rummet" och "Svenska Folket" och fick ta emot mycket hård kritik. Som svar på tal, skrev han 1882, boken "Det Nya Riket" där han attackerade sina plågoandar.

Men trycket blev för hårt för Strindis, och1883 bestämde han sig för att med sin fru och barn, att gå i exil, för att slippa upproret som han åsamkat, bland överklassen. Under åren 1883-1887 levde familjen Strindberg lite varstans. Allt från Danmarks landsbygd, till Schweiz, Frankrike och Tyskland. Det var också under den här perioden, han skrev novellsamlingen "Giftas". Som inte gjorde situationen bättre för Strindis. Han blev åtalad för att ha hädat mot kyrkan. Något som han senare blev frikänd för. "Giftas" blev för övrigt startskottet för "kvinnohataren" Strindberg. Han var länge en förespråkare för jämställdhet bland könen, men han blev under den här perioden inspirerad av Nietzsches tankar om kampen mellan könen, något som växte fram i hans knackliga äktenskap med Siri Von Essen. Med hans dramer som följde, "Fadren", och "Giftas II", "Fordringsägare", "En dåres försvarstal", och "Kvinnans underlägsenhet under mannen", blev han känd i Europa som kvinnans främste motståndare.

Efter att ha skrivit färdigt "Fröken Julie" 1888, flyttade familjen Strindberg tillbaks till Sverige, där dem bosatte sig på Skärgården i Stockholm. 1891 skiljde sig dock Siri Von Essen från Strindberg, och han lämnade nu Sverige än en gång. Och han for mot Tyskland, där han sakta men säkert påbörjade den del av Strindis författarskap som har blivit känt som "Infernokrisen".

1893 träffade Strindberg sin andra fru, den österikiska journalisten Frida Uhl. Året därpå föds deras dotter, Kerstin. Men än en gång faller Strindbergs äktenskap i kras, och han beger sig då mot Frankrike.

Plågad av samvetskval efter att ha övergett sina barn, och de konstanta attackerna han fick ta emot från sina kritiker, blev Strindis mer eller mindre paranoid, och drabbades av förföljelsemani. Han började även under denna tid intressera sig för ockultism, målning och alkemi. I många misslyckade experiment, försökte han förvandla oädla ämnen till guld.

Den här tiden av hans liv sägs vara dokumenterad i boken "Inferno", där huvudkaraktären (som påstås var Strindberg) hotas av elektriska maskiner, tolkar hemliga budskap i trädgrenar, läser meddelanden i molnen, ser gudar i örngottet, samt tror att ryssen Popoffsky och hans fru är ute efter honom. Den här boken har i många år gäckat Strindberg-fanatikerna, som inte kunna avgöra om Strindis verkligen var knäpp, eller om han bara drev med dem. Personligen så tror jag att det var lite både och. Han var ju iallafall tillräckligt frisk att få ner sina sjuka tankar i skrift, om det nu har någon betydelse.

1898 flyttade Strindberg tillbaks till Sverige där han träffade sin tredje fru, norskan, Harriet Bosse. Paret bosatte sig på Östermalm, och 1902 föds deras dotter, Anne Marie. Åren mellan 1898 -1909, var de mest produktiva i Strindbergs liv. Hans skrev 36 skådespel under den perioden. Man kan alltså dra slutsatsen att Harriet och Strindis gick ganska bra ihop. Men dessvärre kunde hon inte tygla gubben allt för länge. 1908 gick Strindberg och Harriet, skilda vägar. Detta sägs vara på grund av att han träffade Fanny Falckner, en ung skådespelerska som han förälskade sig i, efter han startat Intima Teatern tillsammans med August Falck, 1907.

Strindberg bosatte sig 1908 på Drottninggatan 85, och döpte fasaden till Blå Tornet, det är även platsen där Strindberg Museét nu är lokaliserat.

1912 tar sagan om Strindis slut. Jag har varit lite osäker på dödsorsaken då det finns fler än en förklaring. Enligt "http://www.mimersbrunn.se/arbeten/933.asp", dog Strindberg av magcancer. Och enligt "wikipedia.org" stämmer den analysen. Men eftersom det är viktigt att vara källkritisk när det kommer till Internetkällor, ska jag följa min instinkt och hävda att Strindberg dog efter en längre tids sjukdom.

_______________________

Nu när jag förstår att Strindberg inte var en gammal inskränkt pamp som bara skrev dramer och skådespel för societetsdamer, samt monokelbärande kapitalägare och annat patrask, men istället ställde sig på den "rättfärdiga" sidan av "kampen", måste jag säga att Strindberg har växt stort i mina ögon. Och även fast jag har lyckats ta mig igenom "Fadren" och faktiskt uppskattat den, och även fast jag nu kan häpnas över hans livfulla naturalistiska skildringar i "Hemsöborna", måste jag poängtera att det inte är dramatikern Strindberg eller naturalisten Strindberg, som fångat min uppmärksamhet. Nej, det är helt sonika samhällskritikern Strindberg, jag beundrar. Det är galningen Strindberg som sitter i sin lägenhet i Paris och bedriver irrationella experiment, samtidigt som han känner sig iakttagen, som har fångat mitt intresse. Han står i samma rang med författare som Jack London, Steinbeck och Hemingway, i min bok. Och när tillfället ges, ska jag se till att inskaffa böcker som "Röda Rummet", "Inferno", "Det Nya Riket", och "Svenska Folket", och förlora mig själv. För när du lyckas komma förbi den osynliga barriären som hindrar oss inbitna tv-tittare, att uppskatta klassisk litteratur, är det väldigt tydligt att Strindis var en av de största.