Novelltråden

[Hew]

I min grundskola hade vi varje jul en novelltävling i skolan med ett speciellt tema. I varje årskurs blev tre elever nominerade och av dem korades en vinnare. I sjuan vart jag för första gången nominerad men vann tyvärr inte, i åttan vann jag och i nian blev jag nominerad igen.

Tänkte posta den novellen jag skrev i nian. Den handlar om en ung man som sitter på ett fängelse i Nordirland.

När jag kollar på novellen nu ser jag några saker som jag tycker att jag borde ha skrivit annorlunda då (t.ex första samtalet huvudpersonen har med Matt). Men vill inte ändra något utan vill posta den som den var.

Och btw, namnet är inte snott ifrån trestegshopparen Jonathan Edwards, jag kom på efteråt att de hade samma namn.

Historien om Jonathan Edwards

Av Sebastian Hew

Jonathan vaknar genast när klockan ringer. Han räknar tyst för sig själv ”1… 2… 3… nu!”. Precis då börjar vakten dra med sin batong över gallren för att väcka dom som inte har vaknat av klockan.

Jonathan har drömt i natt, han kommer inte ihåg vad, men det viktiga är att han drömde, han har inte gjort det på länge.

Han följer strömmen ner mot matsalen för att äta frukost. Jonathan är en fånge i ett fängelse strax utanför Belfast, där han är född och uppvuxen. Han är lång och spinkig. Han var hjärntvättad förut, men fängelset har hjälpt honom, han är en ny människa nu.

Han tar sin bricka med frukost och blickar ut över matsalen för att se om hans vänner är där. Ingen av dom har kommit, så han sätter sig ner vid ett ledigt bord och börjar äta. När han sitter i matsalen får han tankarna på annat håll, han tänker på en dag i skolan, den dag han träffade Matt.

Han kom som ny elev till klassen. Mitt första intryck av honom var att han var annorlunda, han var annorlunda på ett sätt jag inte kunde förklara. Han såg tuff och dyster ut. Det var i matsalen, han satt för sig själv och jag satte mig ner hos honom. Det var kanske det största misstaget i mitt liv.

– Hej, jag heter Jonathan, men du kan kalla mig Nate, sa jag.

Han lyfte långsamt ansiktet och kollade på mig, sen tog han en ny tugga av sin mat.

– Innan vi börjar ett samtal ska du veta att jag är en extremt patriotisk katolik och om du är protestant så kan du dra eller hålla käft, sa han självsäkert.

– Nej, det är lugnt, jag är katolik, fast inte så troende att jag går i kyrkan, sa jag mycket osäkert.

Sedan blev det tyst, han tog en tugga till och sa:

– Jag är inte heller så troende, fast det är inte det som räknas. Föresten heter jag Matt.

Tystnaden besökte oss än en gång. Han lyfte ansiktet och tittade på mig igen, eller ska jag säga glodde? Hans blick gjorde mig osäker, nästan rädd.

– Visste du att protestanterna kom hit när vi bott här i hundratals år? Dom brände våra hus, tryckte ner oss.

Här tyckte jag att det började bli intressant. Resten av dagen följde jag honom och lyssnade på hans propaganda om hur onda protestanterna varit och hur tappert katolikerna kämpat.

– Nate!

Jonathan vaknar upp ur sina tankar när Alex ropar på honom.

Alex Newton är en normalbyggd ung kille i sina sena 20. Han är rolig och kvick, men pratar ofta för fort och för mycket. Han anser sig själv vara släkting till den världsberömde fysikern och matematikern Isaac Newton. Han sitter inne för häleri och bedrägeri.

Alex sätter sig ner hos Nate och dom påbörjar ett meningsläst samtal som inte leder någonstans. Mitt inne i en diskussion om vilken färg det blir på lakritstuggummin när man blåser bubblor med dem, kommer Rick och sätter sig ner.

Rick är till kroppsbyggnaden ganska lik Nate, han är lång och smal, inte lika lång och smal som Nate, men lång och smal. Rick är tystlåten och talar sällan om han inte blir tillfrågad. Han sitter inne för dråp.

Dom hälsar på Rick och fortsätter diskussionen. Efter måltiden går de ut till den lilla rastplats som de får vistas på. Det är en liten plats med en fotbollsplan och en basketplan, en liten läktare och några bänkar. De sätter sig ner och Nate börjar än en gång tänka tillbaka på sin barndom. Den här gången när han är omkring 18 och flyttar hemifrån, om nu flyttar är rätt term att använda.

Min pappa, han var sträng. Han ville att hans regler skulle gälla och att alla skulle följa dem. Det passade inte riktigt med mina nyfunna politiska åsikter angående protestanterna. Min mamma hade inget att säga till om, hon var feg. Hon lydde varenda order min pappa gav utan att blinka. Så, min pappa styrde likt en diktator och min mamma lydde likt en hund.

Allt började vid matbordet när vi åt middag. En helt vanlig diskussion ledde oturligt nog in på våra politiska åsikter. Min pappa blev rasande, när jag försökte kontra slog han mig, med knuten näve, rakt i ansiktet.

– Gå! Stick härifrån! Skrek han åt mig.

Jag kollade på honom medan jag långsamt backade därifrån och höll handen där hans näve hade träffat. Gick till mitt rum och packade det viktigaste. När jag gick förbi köket såg jag min pappa, nästan framgångslöst, trösta min mamma. När jag öppnade ytterdörren skrek han.

– Du är lika välkommen tillbaka som du var när din mor blev gravid!

Jag visste att jag var ett ovälkommet barn, ett misstag, och försökte att inte ta åt mig. Jag slängde igen dörren. Matt hade en egen lägenhet och jag gick till honom, han lät mig bo där tillfälligt.

– Vad tänker du på Nate? Frågar Alex.

– Va… Inget, säger Nate lite förvirrat.

– Kom, vi går, säger Nate igen.

Resten av dagen går förhållandevis snabbt och när fångvaktaren har beordrat alla tillbaka till sina celler tänker Jonathan på den händelse som skulle fullborda historien om hans liv.

– Kom igen nu Matt! Skrek jag åt honom ifrån hallen.

– Vänta lite, jag är snart klar.

Det hade gått en dryg månad sen jag flyttade in hos Matt. Ikväll skulle vi gå ut, disco och sånt. När Matt äntligen kom hade han något i handen.

– Är det vad jag tror att det är? Frågade jag med en darrig röst.

– Här ta den, sa han.

Det var en pistol, en liten och svart.

– Det är en Beretta, sa han stolt.

Jag provade att hålla den i min hand. Det var ingen pistol, inget vapen, det var makt i min hand.

– Jag har känt mig förföljd, kanske jag är paranoid, men det känns säkrare. Kom, nu går vi! Sa han.

Knappt tio minuter från hans lägenhet kom två självsäkra poliser fram till oss. Det verkade som om Matt kände igen dem.

– Nämen, vilken överraskning! Sa en av dem.

– Är det inte unge herr Matthew Barnaby? Sa den andre

– Det var ju precis dig vi skulle till, eller?

– Jo, det är jag nästan säker på, försökte den ene skämta till det.

– Vad har vi nu på honom?

– Terroristaktivitet och vandalisering.

Jag kollade oförstående på honom, han rörde inte en min.

– Jag tror du kan dina rättigheter, i annat fall orkar jag inte bry mig, ta in honom.

Den andre polismannen tog fram handklovar och gick hotfullt fram mot Matt. Sen hände allt snabbt. Matt drog mig intill sig och tog fram pistolen ifrån min ficka. Han riktade pistolen mot polismannen som gick emot honom. Den andre agerade reflexmässigt, drog fram sin pistol och levererade ett välriktat skott mitt i pannan på Matt. Det första jag kände var ilska, jag kastade mig, plockade upp pistolen och tömde magasinet i polisen, de flesta skotten träffade i bröstet. När alla skott var slut fortsatte jag trycka och när jag hörde tomma klickandet förstod jag vad jag hade gjort. Vad andra än säger, så är det varken innan eller när man skjuter någon som är värst, Det är efter, när man fattar, när man ser den livlösa kroppen falla, det är flera gånger värre än allt annat. Jag släppte pistolen och gav upp frivilligt.

– Släck ljuset! Ropar fångvaktaren.

En efter en släcks lamporna. Jonathan fick livstid och har suttit av sju år. Innan han hinner somna fäller han en tår, hann fäller en tår över sig själv, för det kommer ingen annan göra för honom.

[Maimstream]

Maimstream; du är händelsevis inte författaren till Liftarens Guide Till Galaxen? "Ett smultronställe" var som taget ur någon av volymerna! Finurligt underhållande.

Nej, jag är inte han, men jag är väldans inspirerad av hans böcker, och dom är väl omtyckta av mig. Jag gillar att skriva roligare saker än tråkiga saker, då jag själv tycekr att roliga saker är mycket mera underhållande.

x_simpa_x : Jo, jag var tvungen att ta med tefatet, hur skulle annars smultronen försvinna?

[Maimstream]

DUBBELPOST

Underbart är kort

Johannes Brickarp

En man går upp för den blåa trappuppgången som leder upp till kvinnans lägenhet. Mannen är iförd ett par rena jeans, en vit t-shirt som det står "Mjölk är gott" på, med en oknäppt, rutig stjorta över som är innehavanda utav färgerna blått, rött och gult. På fötterna har han inget annat än sandaler som han nyligen har inhandlat på rea för 199 kronor paret. Nu är han på tredje våningen, och nära sitt mål som befinner sig på femte våningen. Målet som han är på väg till är en dörrklocka, som sitter intill en dörr, som leder in till en lägenhet, där en människa bor. Denna människa är en mycket kär kvinna för mannen, och dessa människor hade haft ett gräl kvällen innan. Mannens tanke med att besöka denna kvinna är att be om förlåtelse för grälet som han, i sina ögon, hade startat. Nu var han påväg emot femte väningen och hans sandaler visslade tillsammans med ekot i trapphuset. "Klapp - Viffsch - Klapp - Viffsh - Klapp - Viffsch..."

En kvinna står i sin lägenhet med en cigarett i munnen, endast iförd ett par trosor, en morgonrock och ett par strumpor. Anledningen till att hon nu står och röker är för att hon och en man grälade kvällen innan denna dagen, och hon behövde något som kunde lugna ner hennes nerver. Hon står vid spisen med en telefon i handen och funderar på om hon ska ringa och be om ursäkt för grälet som hon, i sina ögon, hade orsakat. Hon grabbar tag i telefonen på nytt, och har börjat slå numret till mannen. Kvinnan tar ut cigaretten, som nu är en två centimeters-fimp, och lägger sakta ner den i askkoppen som står på köksfläkten. Nervöst, och försiktigt lyssnar kvinnan efter vad som befinner sig på andra sidan utav luren. Först hörs ingenting, men sedan efter tag så kopplar det och hon hör hur det tutar och kvinnan stänger av köksfläkten som dånar, och hon lyssnar på signalerna. "Droot - Droot - Droot - Droot - Droot"

"Hej, hallo, hejsan, hoppsan! Ni vet vart ni har kommit, hoppas jag, om ni inte har slagit fel nummer, för då kvittar det. Men jag är inte hemma för tillfället, eller så sitter jag på toaletten, eller så orkar jag inte svara i telefonen för att jag inte tycker om dig. Vare sig jag tycker om dig eller inte så kan du ta och lämna ett meddelande efter pipet, så ska jag försöka att betala räkningen och ringa upp så fort som möjligt! Peeep."

Mannen står nu utanför lägenheten på femte våningen och tittar på dörrklockan, sedan dörren, sedan titthålet, sedan tillbaka till dörrklockan. Han lyfter tveksamt handen och känner på dörrklockan med fingret. Handen åker tillbaka till byxfickan där han plockar upp en mobiltelefon. Han skriver sakta ett sms, som han sedan skickar iväg. Mannen kliar sig på huvudet, sedan sätter han sig på trappan som går upp till sjätte vånginen, och lyssnar till sina andetag. "Uuuh - Höööh - Uuuh - Hööö"

Kvinnan går ut ifrån köket, tar tag i sin soppåse och går emot dörren. För att försäkra sig om att hon kan gå ut så som hon är klädd, tittar hon igenom titthålet. Men när hon tittar ut så ser hon mannnen som pillar med sin mobiltelefon, som sedan sätter sig ner på trappan. Hastigt vänder sig kvinnan om, och sätter sig ner med dörren som stöd emot ryggen. Hon tittar upp emot taklampan som lyser starkt. Hon tar tag i sin telefon, och ringer upp en kompis, för att få råd. Rådet som kvinnan får utav sin kompis är "Öppna och släpp in han, säg att du är ledsen oh ge honom sex så blir ni båda nöjda". Kvinnan lägger luren åt sidan tar sig för bröstet och känner på sina hjärtslag. "Dudunk - Dudunk - Dudunk"

Mannen har gett upp hoppet och går ner för trapporna nu, med sina visslandes sandaler. Det enda han ville göra nu, var att gå hem. Och det var precis vad han gör nu - Går hem. Det är inte alls långt till mannens lägenhet, då han bor runt hörnet, på andra sidan gatan. Nu är han framme vid sin lägenhet, han låser upp dörren och går in. Han lyssnar av sin telefonsvarare som har ett meddelande.

"Hej... Det är jag. Jag är mycket ledsen för igår, och jag hoppas vi kan tala om saken. Ring mig när du kommer hem, är klar på toaletten eller betalat räkningen, eller vad du nu håller på med."

Kvinnan går tillbaka in i sin lägenhet, efter att ha upptäckt att mannen nu är borta. Sakta, och släpandes på fossingarna går hon in i sitt vardagsrum. hon sätter sig i soffan och sätter på TVn för att se om det finns några bra program som sänds vid den här tiden. Djursjukhuset - Lattjo Lajban - Lyckochansen - Musikvideo. Kvinnan sitter på något obekvämt och bestämmer sig att gräva under sig för att se vad det är. Till sin förvånelse hittar hon sin mobiltelefon, och hon läser av meddelandet som hon fått utav mannen.

"Förlåt för igår, det var mycket dumt gjort utav mig, och jag hoppas att vi kan lösa problemet. Jag ringer när jag kommer hem."

[eXotic]

Hur slutar skiten då ?

[Maimstream]

Hur slutar skiten då ?

Godzilla kommer och sveper iväg kvinnans hus, och sväljer hennes akvariefiskar med hjälp utav en frys.

Mannens öde är inte lika roligt. Han blir våldtagen utav Godzilla och lider i trettiofem år utav aids, och dör i cancer.

[eXotic]

Godzilla kommer och sveper iväg kvinnans hus, och sväljer hennes akvariefiskar med hjälp utav en frys.

Mannens öde är inte lika roligt. Han blir våldtagen utav Godzilla och lider i trettiofem år utav aids, och dör i cancer.

OJ! Det var ett häftigt och brutalt slut på en så vacker men ändå lite svag inledning, det må jag säga.

[antepanteboy]

Jag har inget bra novell på lager.

Men jag har en dikt som jag kom på för ett tag sen

Ok here goes.

Jag får ett slag på hakan och ramlar sedan ner

ingen vågar göra något fast än alla ser.

Dom hånar mig men jag vaktar min tunga

alla i gänget säger att dom är kungar.

Jag kvider lite lätt och tänker att någon borde säga till

men den som säger till, ligger mycket risigt till.

Jag blundar medans slagen haglar och drömmer mig bort till mitt eget palatts

och försöker glömma att dom vill sätta mig på platts.

När jag får gå därifrån så hulkar jag och spyr

det är inget som jag själv styr.

När jag kommer hem så ilsknar pappa till

han säger att han har förbjudit slagsmål och ger mig en omgång till.

När jag sedan lägger mig så är det inte med behag

för jag vet med ens att desamma kommer att ske nästa dag....

Om jag nu har stavat fel eller något, skit i det utan att kommentera det och fortsätt med era liv är ni snälla

[P-C]

En novell på engelska om nån orkar läsa. Totalt sann historia.

A Musical Memory by August Håkansson

Creed - One Last Breath

It was the summer of 2006, a summer that would change my perspective on everything for the rest of my living days.

Class 9B of The German School of Stockholm was about the set out on it's last trip together before the ever-closing

breakup when we would depart and set off to search for our destined jobs. The trip was to the southern village of Rättvik,

a village I will always look back with a smile on my face.

On the train my class behaved in our usual way; throwing candy and mp3-players, shouting and laughing. The passengers,

always too afraid to speak up against us, stuffed their faces in their newspapers and pretended that we didn't exist. It may

sound like we were a bunch of reckless teenagers who didn't know better than to cause disturbance but that's not the case

.. at least not from my point of view.

After several hours on that small train we got off and waited for the car that would carry our luggage. As for ourselves we

wandered into the forest in order to find our so called hotel. There's not much to tell about our three hour walk, we mostly

kept to ourselves because we knew that this would be our last trip together.As I was away in thoughts my good friend Per jumped

up by my side, stuffing a headphone in my ear. 'Listen to this!', he eagerly shouted, reaching for his iPod to find the song

he was looking for.

The first tunes hit my ear; the slow, rhythmic guitarintro danced in my mind, immediately filling me with thoughts, ideas

and love. Then the lyrics started: 'Please come home, I think I'm falling. I'm holding on to all I think is safe...it seems

I found the road to nowhere and I'm trying to escape..' I stopped, causing Per to drop his headphone - 'HEY!' he yelled.

'Per, do you know what?’ I asked him. 'No, what?', he replied as he was stuffing the headphone back in his ear. This must

be the best song in the whole wide world.’ I said, looking over the sea we were passing. A smile went over his face and

his eyes immediately lit up, stating that he agreed with me. The rest of the class had kept going and we were left behind.

He offered me a cigarette and I naturally accepted. As we were trying to catch up with the rest of the class we listened to

the song again.. and again .. and again. The words turned truer and truer for each time the song was played.

As we sooner or later reached the hotel around nine o’clock in the evening the sun was going down and after unpacking,

me and Per went down to the small dock down by the water. The sunset was right in front of us turning the water into a

cascade of colors and shapes. Per must have read my mind because he took up his iPod, giving me one of the plugs and

a cigarette.

We lit our cigarettes and the lyrics started playing once again: 'Please come home, I think I'm falling...' Without noticing

it we both started to sing the lyrics ourselves, alone as we were down on that small dock. The sun had gone down and we

had missed dinner and the meeting, but none of that mattered - the thing only that mattered was the song: 'Hold me

now, I'm six feet from the edge and I'm thinking.. maybe six feet ain't so far down..'

The song became part of our lifestyle. A constant struggle to regain your foothold after you've been pushed around. That was

what this was all about.

'Per?', I asked

'Yeah?', Per replied.

'Fuck, how I’m going to miss this',

'Yeah.. me too.'

I didn’t see Per for the rest of the summer until the day before school. We accidentally met somewhere in the city on one of those

hot days that didn’t want to end. We hugged and immediately started a conversation about those glorious days in Rättvik just before

the summer-break. He smiled, reaching for his bag and picking up his iPod and his pack of cigarettes.

‘No way! You still have THE song on that thing!?’

‘Of course, my friend. Like I’d ever delete it!’

We laughed and I stuffed the phoneplug in my ear and lit my cigarette and we wandered off in the city hearing the lyrics streaming

through our ears:

‘Sad eyes follow me

But I still believe there's something left for me

So please come stay with me

'Cause I still believe there's something left for you and me,

For you and me

For you and me…’

FIN

Please come now I think I'm falling

I'm holding on to all I think is safe

It seems I found the road to nowhere

And I'm trying to escape

I yelled back when I heard thunder

But I'm down to one last breath

And with it let me say, let me say

Hold me now

I'm six feet from the edge and I'm thinkin'

Maybe six feet

Ain't so far down

I'm looking down now that it's over

Reflecting on all of my mistakes

I thought I found the road to somewhere

Somewhere in His grace

I cried out, 'Heaven save me'

But I'm down to one last breath

And with it let me say, let me say

Hold me now

I'm six feet from the edge and I'm thinkin'

Maybe six feet

Ain't so far down

Hold me now

I'm six feet from the edge and I'm thinkin'

Maybe six feet

Ain't so far down

I'm so far down

Sad eyes follow me

But I still believe there's something left for me

So please come stay with me

'Cause I still believe there's something left for you and me,

For you and me

For you and me

Hold me now

I'm six feet from the edge and I'm thinkin'

Hold me now

I'm six feet from the edge and I'm thinkin'

Maybe six feet

Ain't so far down

Hold me now

I'm six feet from the edge and I'm thinkin'

Maybe six feet

Ain't so far down

Please come now I think I'm falling

I'm holding on to what I think is safe

Redigerad 12 december, 2006 av P-C

[Colan K]

En novell på engelska om nån orkar läsa. Totalt sann historia.

*spänner musklerna*

Jag orkade, den var skön att läsa.

Well done

[Cyper]

En novell som jag inte skrev något mer på.. Vet inte hur jag har tänkt..eller gjort. JÄJÄ, hoppas I allafall att den ger något nöje

Paradise var byggt i ett bergigt område och staden låg som i en grop mitt i berget med bergtoppar runt sig. Det var väldigt tätbebyggt och det bestod mäst av större stigar och många hus hade murar runt sig för att förhindra insyn

Himlen var mörkblå, nästan helt svart, det som fick dess blåa färg att synas var den skinande gula runda saken mitt i den mörka oändligheten – månen. Den lyste stor och gul över Paradise och ett gult klart sken lyste upp hålan från totalt mörker. Det var en av de fattigare delarna av den lilla staden och man hade inte pengar till att lysa upp gatorna så dom låg mörka och tomma varje natt, ännu mörkare och tommare då det var höst. Det rasslade till då en vindpust fångade trädens grenar och ett visslande hördes därefter föll de mörka gula löven ner från trädet. De la sig på den leriga marken som Paradise var stod på. Det började regna och man kunde höra åska närma sig. Blåsten tog kraft och drog med sig den fuktiga iskalla höstluften som nästan fick ditt nackhår att resa sig. Antonio Scwarts satt ute på sin altan (med tak över) och rökte. Han huttrade till av kylan trots att han hade sin jacka på sig. Han fimpade sin cigarett långsamt och ställde sig upp för att gå in. Han hindrade sig plötsligt i rörelsen och såg förundrande på det som låg ute på den leriga gångvägen utanför hans tomtgräns. Han kunde urskilja något som inte kunde vara längre än en meter och han kunde se något vitt som var i kanten av det. Han suckade och förstod. Det var hans sopptunna (som stod utanför till höger utanför det höga staketet) som hade blåst omkull och därefter hade soppåsarna rullat ut och blåsts iväg av vinden. Det hade hänt flera andra gånger då det var kraftigt oväder och han brukade ofta få ställa soptunnan i sin bod för att förhindra att innehållet och hela den skulle blåsas bort. Vissa la inte sitt skräp i påsar vilket ibland resulterade (då det stormade och blåste) att skräpet, speciellt det som var lätt, blåstes runt och befolkningen fick städa rent runtom i staden efter större oväder. Nåja, det var lika bra att han la soptunnan i boden och la skräpet tillbaka i soptunnan innan det skulle blåsas bort. Han vände blicken mot dörren och gick in i hallen för att hämta en regnrock och en varm jacka samt nycklarna till boden. Han gick in i köket och hämtade nycklarna som hängde på en krok sedan gick han tillbaka till hallen genom vardagsrummet där brasan stod och sprakade. Åskan och regnet hade tydligen upphört för att det enda som hördes var tickandet av klockan som satt uppe på väggen. Han tittade på den. Den visade 10.15. Han tog på sig jackan och regnrocken som han började knäppa. Han öppnade han dörren och gick ut. Som på beställning kom regnet tillbaka och öste ner. Åskan tycktes dock vara på väg från staden eftersom den nu bara hördes som ett svagt muller bortom staden. Han gick ner från trappan och ner på gräsmattan. Den var genomdränkt av vatten och det kippade för varje steg han tog. Med en stor suck närmade han sig den välta sopsäcken. Hans ögon skärrades plötsligt upp och andsiktet ändrade form. Han bara stirrade medan han sakta närmade sig och föll ner på knä framför det. Det var ingen sopsäck. Med en snabb blick snett vänster bakom sig observerade han att inte ens soptunnan hade vält vilket den skulle ha gjort vid ett sådant hårt väder. Det vita han hade sett var en nos som tillhörde en hund. En chefer. Båda bakbenen var borta och benpiporna stod ut som vassa spjut mot den nu mörkt rödfärgade leran. Hela underkäken på hunden var mosad och den låg där i en blodig massa. Det som var mäst skrämmande var ögonen. De var helt skrynkliga; ungefär som huden på händerna blir då man badat för länge. Den hade missbildad färg och de var helt knallvita och de saknade pupiller. Av det som återstod av benen var som gelé. Pälsen hade var ljusare på vissa ställen och hunden hade lossat väldigt mycket hår. Den mosade käken och de konstiga ögonen fick honom att må illa. Han ramlade ihop. Han fick svindel och det rörde om sig i magen. Nästa ögonblick spydde han och började sen krypa framåt en liten bit innan han kom upp på fötterna. Han sprang in mot gården på sitt hus och öppnade dörren med ett ryck och smällde igen den. Han satte sig på en av de stolar som fanns i hallen som paralyserad. Det var nästan helt tyst. Det han kunde höra var klockans eviga tickande. Det blev tyst. Klockan hade stannat. Som om en blixt slagit ner i honom blev allt vitt.

Han mådde fortfarande illa då han vaknade cirka 12 minuter senare och han kunde fortfarande höra droppandet av regnet utanför. Han ställde sig upp och rättade på sig och gick till stelt till telefonen. Han tog upp luren och slog numret till byns polis. Han kunde höra den gälla tonen men ingen svarade.

[Eudoros]

En novell som jag inte skrev något mer på.. Vet inte hur jag har tänkt..eller gjort. JÄJÄ, hoppas I allafall att den ger något nöje

Fler styckesindelningar skulle sitta fint, blir lättare att läsa då.

I övrigt såg den bra ut.

[DrStupid]

Jag är trött som fan. Då är det ju klart att man tar tillfället i akt och skriver en novell. Ska nog ta och läsa igenom den imorgon och se om jag fattar något. Ifl, enjoy!

En novell utan namn, om det nu finns några namn.

En man steg in i ett hus. Men varför? Han kunde väl lika gärna stannat utanför. Mannen tittade sig omkring. Men varför? Han kunde lika gärna stirrat rakt in i väggen framför. Snabba tankar flög genom mannens huvud. Några tankar flög även omkring utanför. Flera tankar försvann snabbare än vad mannen hann tänka. Mannen tittade på dörren till vänster. Men varför var han tvungen att stirra på den dörren? Det fanns väl ändå en dörr till höger? Eller fanns det de? Mannen kunde ju såklart inte veta, han tittade ju faktiskt på dörren till vänster. Plötsligt försvann dörren till höger, om den nu ens fanns från början.

Mannen tittade fundersamt på väggen till höger om honom. Dom snabba tankarna utanför försvann in i dörren till vänster om honom. Om det nu fanns något dörr till vänster, han tittade ju inte där. Mannen tittade till vänster. Dörren till höger öppnades. Mannens Tittade till höger. Ingen dörr, ingenting. Hann tittade till vänster igen. Tankarna som hade flugit in genom den vänstra dörren, flög snabbt ut genom den högra dörren, för att snabbt försvinna in i dörren utanför. Fast utanför fanns det ju ingen dörr, men det kunde ju såklart inte tankarna veta. Tankarna i mannens huvud förändrades drastiskt. Flera av tankarna förändrades inte alls, men det kunde ju inte mannen veta. Mannen gick till dörren på vänster sida. Han tog tag i dörrhantaget, trodde han. Plötsligt kände han hur ett dörrhandtag tog tag i hans hand, så han ryggade snabbt tillbaka. Dörrhandtaget släppe villigt taget om mannen.

Tankarna som hade flugit ut genom dörren utanför, såg fundersamt på mannen. Tankarna kunde ju visserligen inte fundera, men det visste ju inte tankarna. Mannen kliade sig på axeln. Plötsligt kände han hur något började klia honom på hans axel, så han tittade bakom sig. Där såg han bara en dörr. Mannen gick fram till dörren, tog tappert tag i handtaget, och föll. Mannens tankar innehöll diverse fula ord de närmaste sekunderna. Mannen dunsade lätt mot marken. Tankarna tittade fundersamt på mannen. Mannen ramlade omkull, och tankarna försvann. Huset som mannen befann sig i tänkte visserligen inte, men om huset hade tänkt, ja, då hade det nog undrat varför i helvete det stog här och kollade ut i oändligtheten, i all oändlighet. Plötsligt sprängdes huset. Mannen försvann. Allting försvann. Om det nu ens hade funnits.

Redigerad 16 december, 2006 av DrStupid

[Tweak]

Mja, här har ni en novell jag gjorde i åttan. Ha det i åtanke när ni läser den. Jag själv kan inte säga om jag är nöjd med den eller inte, men många lärare har kommit och givit mig beröm för den. Betyg: MVG! (Japp, det var ett utropstecken efter). Hade jag inte fått det hade jag inte vågat lägga upp den här.

Såja. Enjoy!

Det är livets gång

Skriver novell i skolan nu.. Vi började två veckor innan jullovet, och ska vara klara på måmdag.. Jag slappade och tänkte att jag fixade det efter lovet.. Nu sitter jag här med noll idéer och inlämning på måndag.. Det jag ville komma till var att, den där novellen riktigt, riktigt bra! Skriven i åttan också, det är superbra verkligen!

Redigerad 11 januari, 2007 av Tweak

[Kebab]

Skriver novell i skolan nu.. Vi började två veckor innan jullovet, och ska vara klara på måmdag.. Jag slappade och tänkte att jag fixade det efter lovet.. Nu sitter jag här med noll idéer och inlämning på måndag.. Det jag ville komma till var att, den där novellen riktigt, riktigt bra! Skriven i åttan också, det är superbra verkligen!

Du frågar om du får kopiera den?

[Tweak]

Du frågar om du får kopiera den?

Haha, nej tack

Men man kan ju alltid inspireras ...

Redigerad 11 januari, 2007 av Tweak

[Kebab]

Haha, nej tack

Men man kan ju alltid inspireras ...

Men, ey, du är min polare. Du får kopiera den, jag svär.

Tack för kommentaren, förresten.

[Tweak]

Men, ey, du är min polare. Du får kopiera den, jag svär.

Tack för kommentaren, förresten.

Tack bree, men nej tack mannen

[mr_tobbe]

Drar upp den här med en fabel som jag gjorde, tappade bort mig lite då skolan krävde att den skulle vara så förbannat lång, nåväl:

Flockens besvärelse

En sagolikt vacker dag befinnandes i urskogens inre trakter,

skymtade den självgode vargen summan av dagens akter.

Ett fabulöst försök till att förinta den evigt attackerade flocken,

där de mest godhjärtade av varelser huserade troget likt en socken.

Inget ont hade de åstadkommit, ingen hämnd hade någonsin skett,

trots det tvekade inte vargen för sin vision utan vett och etikett.

Vid tidigare skeden nyttjades de impulsiva gärningarna till flera spratt,

däribland en illgärning gällande den kloka rävens dyrbara skatt.

Fasligt nog började de lindriga dåden gå mer åt det otyglade hållet,

med försök till förintelse, såsom senaste attacken med hjälp av trollet.

Flockens avsky växte, men som känt var inte lösningen att starta krig,

ty det var flockens norm; att slughet alltid besegrar en impulsiv intrig.

Till följd av situationen påbörjade flocken insatsmöten för att diskutera frågan,

ty utan kloka gärningar vore slutet nära, men vem var i besittning av den förmågan?

En hastig omröstning av en ledare utdömde flocken i ett evigt rungande,

då den kloka räven väntat nog fick ansvaret, och i det närmaste lust att utbrista i ett sjungande.

Dock tystade han flocken raskt och klargjorde allvaret i deras situation,

ty deras liv hängde på de nästkommande aktionernas ambition.

Det som uppmärksammandes mest var det som den kloka räven föreslog;

att nyttja list för att vilseleda den avskyvärda vargen i sin egen skog.

Den planen skulle bli ett genialiskt drag, då vargens akilleshäl skulle brukas,

utan hans egen vetskap med ett resultat bestående av att vargen skulle dukas.

Med den möjligheten skulle den kloka räven inte ha något hinder,

det enda som skulle behövas var ett slag, till och med på hans bara kinder.

När nästa anfall från vargen kom, var hela flocken redan långt därifrån,

längtandes för att lura vargen till varje pris, samt att se honom präglad som ett fån.

Vargen antog att flocken hade fått nog, men gav sig sedan på jakt,

för inte kunde han gå miste om att få tag i flocken för en framtida slakt.

I samma stund övervakades vargen med ett ytterst skarpt öga tillhörande räven,

som tålmodigt inväntade rätt tillfälle för att lura in vargen i spindelväven.

Ovetande om den stundande övervakningen fortsatte vargen vidare,

dock med nya planer för en ökad armering genom att rekrytera stridare.

Genom landskap vandrade den snarligen helt utmattade vargen slött,

hoppet om att finna flocken kändes obefintligt, och trodde för en stund att han såg rött.

Rävens tid var kommen, från sin plats på berget ilade han sig över till andra delen,

och väl där fann han den fördärvade vargen vilandes, förundrad över alla felen.

Under en kort sekund trodde inte vargen sina ögon när han kvicknade till,

strax efter infann han sig i stridsposition, men vargen fick honom att ligga still.

Efter mycket övertalande med rävens listiga metoder fick vargen tillit,

genom rävens lögner beträffande förräderi från flockens elit.

Vargens oförstånd eggade räven till att komma till verket på direkten,

men hans visdom talade före impulsen, trots den hämndframkallande andedräkten.

Vargens ultimata önskan var att få se förintelsen som räven skulle uträtta,

hans önskan blev accepterad på sätt och vis, och vargen skulle äntligen få sin vendetta.

Vandrandes genom skogens labyrinter kom de närmare sin destination,

där vargen äntligen fick se platsen som skulle realisera hans vision.

Deras sena ankomst var observerad och ytterst planerad,

med anfallet som gav vargen en förfärad blick då han blev attackerad.

Vilseledd av anfallet stod vargen balanserandes vid klippkanten,

hållandes i ett rep som sista livhanken, som om det vore domedagspredikanten.

Det här är den enda förintelse som du kommer att få se,

samt erfara, sade räven, lyssna nu varsamt, för det kommer inte i en resumé.

Han sade; glöm inte att lättare döljer en vis sin visdom än en dåre sin dårskap,

sedan skar räven av den sista biten av repet och vargen föll ner i havets gap.

Redigerad 12 februari, 2007 av mr_tobbe

[Mahalo]

Ode till ett päron med tänder

du är ett päron ... du har tänder ... jag gillar dig

mitt gåtfulla päron

älskar du mig som jag älskar dig?

älskade päron

Jag skulle gå på vatten och döda för dig

förföriska päron

du är mitt liv, min insikt... du är blodet som far genom mina vener

blodiga päron

jag vill älska med dig under stjärnprydd himmel jag vill befrukta dig, du får bära mitt barn

ett halvblods-päron

det här är en ode... en ode till ett päron

men inte vilket päron som helst... men ett päron med tänder

- SlewME

[Maimstream]

Ett sista framträdane

Maimstream tittade upp emot himmelen, som lös klarblå och vit utav alla molnen. Han dansade lätt emellan fjärilar, fåglar, rådjur och paddor. Han satte sig ner hos ett gäng indianer som slagit sig till ro i det grönbeväxta landskapet som inte såg ut att ha något slut. Plötsligt vaknar Maimstream utav ett ryck, och upptäcker att han fortfarande är inuti lastbilsutrymmet full med mexikanare, italienare och norrmän. Han tittar till sin vänstra sida för att upptäcka att där sitter Simpa och leker med en flugsmälla som han slår på allt och alla. "Tjennamors! Titta vad jag bytte bort emot några utav dom helstekta ölburkarna", är hans första ord till den nyvakna pojkevaskern som satt bredvid honom. "Är du inte klok?" ropar Maimstream med en gnällig röst som om världen var på väg att gå under. "Vi behövde den panten för att få råd till cigaretter, och du byter bort dom för en flugsmälla?!". Förövrigt var Maimstream en onormal människa iförd en brun väst överdragen en blå-röd-rutig skjorta som han hade funnit som ett fynd på en loppis efter att ha blivit rånad på diverse saker som han hade på sig. Nedantill fanns helt vanliga jeans utan märke, och ett par sandaler som älskade att klia sönder fötter. På samma loppis hade han sen stött på Simpa som hade tagit en paus ifrån sitt öde som illegal invandrare. Vem denne Simpa var hade inte Maimstream en aning om, men han hakade på då hans bil var kaputt, och ingen hade lust att laga den. Nej, Maimstream och Simpa var som två tuggummin; Kladdiga och oskiljbara. Oskiljbara av den anledningen att Maimstream inte hade tagit sig tid att lära känna någon annan än Simpa, och kladdiga på grund utav att svett rann ner för kropparna.

Så, vem är då denne Simpa, vars öde är att vara en illegal invandrare? Faktum är att Simpa igentligen inte är speciell på något vis, han är en helt vanlig pojke om man ska tro på vad de gamla tanterna från hans hemtrakter säger. Igentligen är han ingen illegal invandrare heller, men när Simpa träffade Maimstream tyckte han att det lät djävulskt mycket häftigare att vara en illegal invandrare än att vara en renodlad svensk. Han hade kort och gott ljugit Maimstream rakt upp i ansiktet, men det visste ju inte Maimstream, och det behövde han ju aldrig veta heller. Simpa är igentligen bara en stor lögnare, och han lever i en enda stor lögn till liv. Simpa bär sedan en tid tillbaka endast en Peak T-shirt och ett par halvslitna jeans, med ett märke på, märket är för fult för att beskrivas så därför görs inga försök till det. Vad hade då hänt den dagen Simpa och Maimstream träffade på varandra för första gången? Enligt Simpa så hade han och hans gamla gangstas rånat någon vilsen kille på hans plånbok på ett loppis, sedlarna hade räckt precis till att köpa massa läskburkar som de sedan drack upp. Personen som Simpa och hans gangstas hade rånat var faktiskt Maimstream, men det vet ingen av dem två, och det behöver de ju inte veta heller. Lite senare samma loppis hade då Simpa träffat denne Maimstream, vänskap hade flödat från första ögonblicket. Tillsammans med Maimstream hade Simpa hoppat på en lastbil tillsammans med pantburkarna. Deras plan var att panta burkarna så de fick råd med cigaretter. Vad hade då hänt när Maimstream sov? Varför hade Simpa bytt bort burkarna mot en sketen flugsmälla?

Plötsligt stannar lastbilen som är full med mexikanare, italienare, norrmän, Simpa och Maimstream. "Vad i helvete!?", utbrister Maimstream. "Varför stannar den för?", fortsätter han lite lugnare och lite mer oroad. Simpa som inte är mycket för snack utan mer för handling hoppar vigt av lastbilsutrymmet, eller ja, vigt och vigt, han snubblar på kanten och faller med ansiktet först, rakt ner i en lerpöl. "Fy fan!", skriker han rakt ut i luften medan han torkar av ansiktet och kläderna. Nu har han åtminstone sagt något. Han sätter förbannat av fram till chauffören och frågar vad det är frågan om. Chauffören pekar bara på vägen framför lastbilen. Där ligger en alkoholist, där ligger Kebab.

I deras glada barnaår var Simpa och Kebab de bästa bästisar man tänkas kan, trots att de sällan delade varandras åsikter. Antalet slagsmål var oräkneliga, antalet skällsord och kalsongryck likaså. Att de trots det var så goda vänner var en gåta.

Hursomhelst, allt efter åren gick, gled de mer och mer ifrån varandra. I tonårens glada dagar fattade Kebab tycke för sprit, tjejer och fester. Simpa, å andra sidan, plöjde igenom tonvis med atomklyvningsrelaterade böcker om fredagskvällarna. Deras olikheter hade nått en gräns, där man varken kunde gå vidare eller backa. Utan att säga det rakt ut, så sade de upp varandras vänskap vid 17 års ålder.

De hade alltså inte setts sedan dess. Simpa visste inte hur han skulle reagera när han såg sin gamla vän liggandes i leran, närmast orörlig. Tunghäftan var ett faktum. Hade Kebab sett honom?

”Motherfucker!!”

Kebab bröt tystnaden. Simpa tog ett försiktigt steg framåt.

”Ja blir så.. jävla… jag blir så..”

Kebab var uppenbarligen ganska så råpackad. Han vrider runt på huvudet. Simpa hoppar till, ty nu stirrar helt plötsligt Kebab honom rakt in i ögonen.

”Gjaaahh! Haaahahahahaha!”

Kebab skrämmer fullkomligt skiten ur Simpa. Känner han igen honom eller inte? Är han psykiskt sjuk, eller bara jävligt full?

Lastbilschaffisen tutar. Simpa får snabbt reda på att om han inte hoppar på inom en halvminut så blir han ensam lämnad kvar på denna kalla, leriga väg in the Midde of nowhere. Simpa vet inte varför, men han känner att han måste prata med Kebab. Men å andra sidan skulle han hellre äta förgiftade muffins än att stanna kvar här.

”Maimstream! Kom fort!” ropar han.

Fyra sekunder senare var även Maimstreams ansikte till bredden täckt med dy. ”FAN!” slänger han snabbt ur sig medan han ställer sig upp.

Simpa ger honom några snabba instruktioner, och med gemensamma krafter släpar de upp Kebab (den lerige, tjocke fan) på flaket. Dumt, kan tyckas. Det visade det sig vara också, men inte förens långt efter att lastbilen rullade vidare i ruskvädret.

"Wow", Simpa sitter i lastbilsutrymmet tillsammans med Maimstream och studerar den orörliga Kebab. "Tänk att det verkligen är han, efter så många år som gått.” Kebab rör på sig lite, men vaknar inte. "Jag kan knappt tro det, vad har hänt honom under åren som gått?” Simpa slänger en blick mot Maimstream som kollar förvånat och skeptiskt på killen som ligger mitt i lastutrymmet helt orörlig. Simpa ser vad Maimstream tänker, vem är denne person, och varför i hela fridens namn släpar Simpa med honom upp på lastbilen, så jag måste få hela ansiktet doppat i leran? Är han inte riktigt klok?

Faktum är den att Simpa faktiskt inte är klok, inte ett dugg. Det enda han kan något om är atomklyvning, och den vetenskapen har han inte mycket för.

"Vi skulle nog behöva ta den där till ett sjukhus", säger Maimstream tyst, nästan ohörligt. "Mm", Simpas svar är kort, men den säger allt för Maimstream. Att Simpa är fundersam, orolig och samtidigt förvånad.

Simpa bläddrar igenom alternativen de har, kebab måste till sjukhus ganska fort, det ser han. Vem vet hur länge han har legat där, och hur mycket alkohol han har i kroppen. Men å andra sidan har han ingen aning om vart de är, eller hur långt det är till närmsta sjukhus, han vet heller inte varför elefanter inte kan hoppa. Men det har han inte riktigt tid med att grubbla över i den här situationen.

Han springer fram till luckan som vetter mot chaufförens kupé och ställer ett par frågor. Han får reda på att de är in the Midde of nowhere, och att det kan ta i princip hur lång tid som helst till närmsta sjukhus. Med de svaren färskt inpräntade i hjärnan sätter han sig ner och försöker få fram en lösning på denna bisarra situation som uppstått. Helt plötsligt ställer han sig upp "Eureka".

Kort därefter står Maimstream och Simpa på en landsväg in the Midde of nowhere med en halvdöd Kebab som hänger över deras axlar. "Vad fan vad det här för jävla idé du kom på Simpa?", Säger Maimstream. "Hur fan tror du att Kebab ska kunna överleva här ute!?". Vad Maimstream inte visste var att Simpa och Kebab en dag vandrat här igenom när de utforskade Sverige under den där härliga sommarveckan. Simpa kom ihåg att det fanns en genväg som löpte rakt igenom the Midde of somewhere, och att man därifrån kunde komma till ett sjukhus, sagt och gjort.

Den - som det i de allra flesta fall tycks vid första anblicken efter att man urtrött och svimfärdigt vandrat benen av sig genom en förbannat snårig, dyig barrskog in the Midde of nowhere i ett för människan oräkneligt antal timmar - kilometerhöga kliniken reser sig likt ett cannabisrus över de tre villfararna - mäktigt och vackert. "Om möjligt närmar sig den här galna sagan sitt slut" spånar Simpa. "Hitler kanske snart skakar stenen ur sin sko och kurrar ner i den grav han av gud blivit tilldelad igen.”

- Kom här, höjer han rösten till den av sina kompanjoner som för stunden inte lagt skutan för en återgivelse av 1976 års schlagerhits i skränig D-moll. Maimstream visar att han förstår ordern genom att lättsamt nicka på sitt pojkaktiga tillika småsöta The Hanson-anlete. De vandrar jäktande in i byggnaden.

Skaran, som består utav en Simpa, en Maimstream, en Kebab och tre stycken flugor, bemöts utav, när dom väl är inne i byggnaden, en läkare, med ett parasoll på sned, vilandes över axeln. Han skakar livligt Simpas hand och viftar med handen i luften som om han försöker fånga något, sätter handen emot munnen och tar bort den för att avsluta med ett "Hej". En besynnerlig man? Nej vars, detta var, till synes, en helt vanlig man med en stor buffig, brun mustasch, en liten len och halvskallig skalle, som faktiskt kan vara iförd en vit rock. Denna man ser precis ut som en doktor, så Simpa bestämmer sig för att hälsa tillbaka till mannen som nyligen viftat med sin ena hand i luften. Han öppnar lätt munnen, stänger den lite snabbare, och öppnar den på nytt. Nu står Simpa där med munnen öppen, stängd, öppen, stängd, öppen, stängd. Sedan hörs det en tydlig duns bakifrån Simpa, och han vänder sig om lika snabbt som hans mun kan öppnas och stängas, för att finna Kebab ensam på golvet. "Vad fan..?" viskar han lite tyst för sig själv och tittar runt för att finna Maimstream pratandes med två stycken sjuksköterskor. Simpa tar sig an tre steg emot Maimstream, men innan han hinner påbörja sitt fjärde ser han hur Maimstream får ett slag över vardera kind utav sköterskorna. Vad som verkligen får Simpa att totalt ignorera Maimstream, och oroa sig ännu mera för Kebabs tillstånd än att återfå kontakt med Maimstream som är på en helt annan, givetvis lägre, nivå än normala människor, är att Maimstream nu ställer sig och petar på ett akvarium och sjunger "En kulen natt-natt-natt, min båt jag styrde".

Simpa vänder sig raskt om emot mannen med mustaschen och skriker lika livat som han är utbränd utav vandringen, "Vi måste hjälpa Kebab! FORT! Innan han typ, trillar av pinn, eller något utav alkoholförgiftning!". Vid detta läge ställer sig Kebab upp, på egna ben, och går fram emot Simpa. "Det är lugnt... Sim... Sni... Limpan... Jag är inte så full, som jag... Ser ut", med en hel del Black Velvet i rösten. Mannen med mustaschen börjar återigen vifta vilt med handen, och stoppar den emot munnen. "Han överlever, det är ingen fara med honom, och även om det var någon fara hade vi inte kunnat hjälpa honom med vad som än hans fara må vara". Simpa står stilla, med en mun som orörligt står orörd, tills den spottar ut alla dess svordomar den kan fånga i luften. "Men för helvete din övergödda gristambur! Ser du inte att han är till hälften död, du måste ju för fan ta och hjälpa honom, vad är det här för jävla Tetris-hus som inte kan bota en enkel jävla övertrumpetad fyllomänniska?". Simpa fick inget svar, men mannen med mustaschen viftade lika läckert med handen som innan, bara nu i en välkomnande liten gest, för att signalera till Simpa att komma. "Ta med sjuklingen". Simpa plockade upp Kebab, och vände sig om för att ropa till Maimstream som nu satt i en rullstol och blev bortfört utav en grönklädd man, vars rygg var bärande utav ett stort guldfärgat "C". "Vad fan gör ni med Maimstream?" spottar Simpa fram så att hans fräsande saliv yr åt alla håll och kanter. "Corleone tar hand om honom". Innan Simpa visste ordet av, började hans ben gå ifrån Maimstream, och den grönbeklädda mannen, som båda var på väg emot en hiss. Innan Simpa stiger in i ett nytt rum, grönbelagt, med guldkrukor överallt.

"Vem är du?" frågar Maimstream, lite granna svagt, till mannen i den gröna sviden. "Mitt namn, låt oss säga, är inte viktigt.” Maimstream, som har läst "Liftarens guide till galaxen", finner detta påstående rätt dumt, då han inte frågade efter namnet, utan vem denne människa är. "Vad heter du då?" frågar han försiktigt, med oro i rösten. Nu känner sig mannen tvungen att svara på Maimstreams frågor, och harklar sig lite sakta och börjar sitt talande. "Corleone, är mitt namn, och jag är psykiatrier här på sjukhuset och vi har funnit dig speciell efter våra två minuters-iakttagelser.” Hur han menade med speciell förstår inte Maimstream, men det skiter han totalt i, han är nöjd ändå. "Vi finner dig på botten utav slammet utav de människor som har en hög energi utav intelligens.” Maimstream förstod fortfarande inte vad Corleone pratade om, men han visste att det var rena skitsnacket redan då han nämnde ordet "Intelligens". Nu började Maimstream sakna Simpa och Kebab, som samtidigt befann sig tre våningar nedanför, diskuterandes, samt sovandes, med en man med mustasch.

Skaran som en gång bestod av en Simpa, en Maimstream, en Kebab och tre flugor är nu splittrad till sex. Flugorna blev ihjälslagna av en sjuksköterska. Maimstream är hos denne mystiske Corleone. Simpa och Kebab är inne i ett rum, grönbelagt, med guldkrukor överallt. Simpa gillar inte detta rum, han känner att han håller på att få migrän, om det beror på den fula gröna färgen i rummet - som förstärks av alla guldiga krukor - eller om det är hela situationen som ger honom migrän är han inte säker på. Det är som att välja mellan två onda ting. Läkaren med parasollet och de mystiska rörelserna har satt sig bakom ett skrivbord. Simpa lägger kebab på soffan som står i rummet, halvt läggande, halvt tappande. "Det är bäst för dig att du ska säga något som kan lätta upp hela den här situationen" muttrar Simpa bort mot läkaren medan han knäpper upp de översta knapparna i Kebabs skjorta så han inte ska kvävas. "Uppiggande meningar äro sällsynta till miljonen i situationer som den här", där kom den där handrörelsen igen, Simpa kände att han började hata den. Redan. Det gick ytterligare en minut, under vilken Simpa vankade av och an i rummet utav oro. "Men så säg något då?" pulsen ökade, snart skulle det smälla. "Vad vill Ni att jag ska prata om då unge man?", handrörelsen igen, Simpa visste att den skulle besöka honom i drömmarna för alltid efter det här. "Men vad fan tror du!? Kebab ligger här halvt död, vi kanske skulle ta och snacka om hur vädret blir imorgon!?" Blodet kokade, nävar knöts, fötterna placerades bredare med ungefär en meters mellanrum, den perfekta anfallspositionen. Simpa hade inte för avsikt att attackera, han var bara okontrollerat arg och frustrerad, kanske skulle han använda positionen till att skrämma fram ett svar, men bara kanske. "Molnigt har jag hört, men om du nu så gärna vill prata om Kebab så ska väl det gå an."

"Du snackar bara massa skit!"

Den rullstolspassagerande Maimstream börjar bli orolig över sin oro och saknad utav dom andra två personerna som han inte har någon aning om vart dom befinner sig. Grunden som är grundläggande till hans oros grund, började med att han oroade sig med vart han och Corleone var på väg, och på så vis bestämde han sig för att fråga. "Öh.. Vart är det vi är påväg?". Några sekunder kom för att gå innan Corleone svarade. "Du är inte alls intelligent, men jag behöver dig till ett experiment som är hemlighetsbelagt ifrån alla andra i det här sjukhuset, förutom dig och dina kompisar och huvudmästaren.” "Vem är denna huvudmästaren?", frågade Maimstream undrande med undring i rösten. "Det är, kort och gott, mannen med mustaschen. Han känner till det här sjukhuset utantill och kan bota allting som är botbart". Maimstream började känna sig till ro nu, även om han är fastsurrade i en rullstol, dock har han en känsla i bakhuvudet som gnager, och inte en sekund försent får han reda på vad den känslan är för något. Snabbt som en plasmastråle styr Corleone in rullstolen och dess passagerare in i en vägg, som visade sig vara en hemlig dörr ledandes in till ett hemligt rum. "Först och främst ska vi ge dig lite nyare kläder än dom där trasorna, var har du fått dom ifrån, en loppis?". Maimstream som inte förmår sig att berätta sanningen när han blir ställd sådana simpla frågor nickar lite grann och lyssnar till Corleones ugglehoande skratt. "Vänta här så ska du få lite nya trasor som passar dig och din... Frisyr".

Corleone kom återvändandes, lika grön som alltid, med händerna fulla med kläder utav all dess slag. Nu medans Corleone rotar ibland kläderna så upptäcker Maimstream hur hans händer är fria ifrån den gamla rullstolen och han ställer sig upp. "Här ska du få se, på magnifik klädsel passande din... Så kallade anatomi". Corleone slet av Maimstream alla hans kläder för att upptäcka att loppisar ifrån vart än Maimstream kommer ifrån inte säljer underkläder, och började med att klä på honom ett lila vurpollon, och sedan en snitsig skjorta, som Maimstream får en känsla utav att ha varit med om många hajolyckor. Till sist avslutar Corleone med ett par svarta skor i form utav något skoaktigt som Maimstream aldrig hade sett förut, och ett par svarta jeans som varken ville gå ihop färgmässigt med varken skorna, skjortan eller vurpollonet. "Sådär, ja, nu är du redo för att besöka Jul-land!". Maimstream lyser upp i förvåning men innan han hinner ställa en fråga på vad för ställe Jul-land är, så sitter han återigen fastsurrad i rullstolen, och nu är dom på väg igenom en mörk korridor, och Maimstream kan tyckas höra Simpa skrika ifrån en våning nedanför, men han är inte riktigt säker om det var Simpa eller något psykfall som på livstid har blivit tvingat att stanna på detta ställe. "Ah, stället!" tänkte Maimstream och gör allt för att kunna vända sig om emot Corleone som snitsigt och halvt vickandes på sin bakre del utav sitt köl skjutsar fram Maimstream igenom korridoren. "Vad är detta 'Jul-land' för något?" frågar Maimstream lite granna snabbt, men tillräckligt sakta för att Corleone ska uppfatta vad det är frågan om.

"Jul-landet är ett land till för att fira jul, det säger sig självt, var inte så obotligt dum nu!". Maimstream, som inte gillar när man säger saker som han tar illa upp utav, tar illa upp utav detta uttalande utav Corleone och börjar med att gorma "Ja, och Tyskland är ett tyskt land, eller hur? Danmark är dansk mark, det säger ju sig självt. Och vem skulle inte kunna tro att det är turk i ett Turkiet, namnet säger ju för helvete allting själv!". Corleone, som blev förvånad utav detta utbrott, försöker att lugna ner Maimstream till ingen nytta alls.

Resultatet? Ett klubbslag emot huvudet senare vaknar Maimstream upp i snön bland renar, harar, fåglar och paddor, där han förvånat tittar sig omkring och slås utav tanken "Simpa, rädda mig, snälla!".

Hjälp? Det behövdes knappast, Corleone hade inte för avsikt att skada Maimstream på något vis. Han tar tag i Maimstream, ruskar lite på honom. "Upp och hoppa nu, du har inte tid att ligga där och sova hela dagen." Mödosamt lyckas Maimstream ta sig upp på båda benen, han har en blixtrande huvudvärk, fan ta denne Corleone. Att bli slagen var något som Maimstream verkligen inte gillade, det var dags för hämnd. "Det där skulle jag låta bli om jag var du." Maimstream blir helt paff, hur kunde han veta ? Han har ryggen till, och Maimstream har inte yttrat ett ord ju. "Du vill inte veta." Säger Corleone. Han vänder på klacken, tar två kliv mot Maimstream, ögon möts, blickar utbytes. Corleone tar Maimstreams hand, som ett litet barn. "Det här är Jul-landet, men vi har inte riktigt tid för det här just nu, det är dags att leta upp Simpa och Kebab."

Om det ändå vore så väl.

"Molnigt har jag hört, men om du nu så gärna vill prata om Kebab så ska väl det gå an." Doktorn med mustaschen sitter bakom sitt skrivbord. Sitt stora fula skrivbord som Simpa skulle vilja uttrycka det, plus en hel del andra ord vi inte ska nämna här. "Jag vill inte prata om Kebab." Simpa känner adrenalinet öka ännu ett snäpp, en smäll närmar sig med storm. "Jag vill att du ska bota honom." Mannen med mustaschen skakar sakta på huvudet, gör den där handrörelsen igen. "Jag tänker inte försöka rädda Kebab."

"..." Simpa är mållös. Hundratals tankar flyger fram i hjärnan. "Ska jag slå skiten ur honom?" "Nej, ingen bra idé då får jag aldrig hjälp" "Varför vill han inte hjälpa till? Jag får lust att banka skiten ur honom" "Hur lång tid har Kebab kvar igentligen?" "Vart är Maimstream" "Vad är det här för sjukhus? Allt är lustigt här inne, ingenting stämmer." Alla dessa tankar under loppet av någon enstaka sekund. Den femte tanken har vi dessutom svaret på. "Vad i helvete!? Vart i hjärnan sitter ditt fel!? Kebab ligger här döendes, och du tänker inte göra ett skit för att hjälpa honom!" Simpa springer fram mot skrivbordet. Mannen med mustaschen sitter lugnt kvar, rör inte en min. Simpa rycker tag i mannens krage och drar honom intill sig. Öga för öga, tand för tand. Bokstavligt talat. "Nu är det du som får ditt feta arsle ur stolen och hjälper Kebab innan det är försent!" Mannen skrattar, det går en kall kår längs Simpas ryggrad. Det här kunde aldrig betyda något bra! Han slänger ifrån sig mannen som brakar in i en bokhylla, springer fram till Kebab och nästan slänger sig över honom. Simpa tar tag i Kebabs hand, och böjer upp hans huvud så han ser Kebab i ögonen. "Si.. Slimp.. Slampa, kom ihåg.. Fågeln flyger.. Alltid högst..." Någon sorts fladdrande blick, sedan var det över. Simpa vänder sig hastigt om för att börja skrika på mustaschmannen om hjälp, men han är borta. "Hur i helv..?" Men sedan kommer han på sig, Kebab! Men det är redan försent, Kebab vandrar på de bättre jaktmarkerna sedan tre minuter och 42 sekunder sedan. "Nej! ... Neeej!! Det är inte sant.. Det är ta mig fan inte sant!" Tårarna rinner och landar vackert mot golvet, knytnävar bankas mot väggar, en viss Kebab blir omruskad ett flertal gånger i hopp om ett uppvaknande. Men det finns ingen återvändo, tiden skapar sitt eget öde, ett öde vi inte kan styra över. Inte än i alla fall.

Att se Kebabs döda kropp blir för mycket för Simpa. Alldeles för mycket, för första gången sedan novellens start visar Simpa tecken på ömma känslor. Inuti det där hårda skalet finns det -efter allt- en ganska mjuk sida. Inte bara det att Kebab är död, hans sista ord "Fågeln flyger alltid högst" satt inpräntade i hjärnan på Simpa. Han hade under sina år glömt bort innebörden av orden, innebörden som var så viktig enligt vad han kom ihåg, men ändå så obetydlig eftersom han inte kunde minnas den. "Fågeln flyger alltid högst.. Alltid högst" Plötsligt bryter Simpa ut i ett ohejdbart gråtanfall, "Alltid högst." Får han fram mellan snyftningarna, minnena kommer tillbaka. Minnena från hans barndom, minnena tillsammans med Kebab.

Maimstream hittar tillslut Simpa på sjukhustaket. "Simpa! Hämta Kebab fort, Corleone och jag ska till jul-landet, och ni ska med!" Simpa sitter kvar, med ryggen vänd mot Maimstream. Det är andra gången idag som Maimstream bevittnar en människa genom att enbart glo på en ryggtavla. Simpa yttrar inte ett ord, han rör sig inte ens. Han sitter kvar, på samma ställe, i samma ställning. Helt orörlig. "Simpa?" Maimstream är orolig, vad har igentligen hänt? Varför sitter han bara där? Jul-landet ligger ju bara runt hörnet, han borde vara glad, och hoppa omkring. Men det gör han inte, istället så sitter han där, helt orörlig. Tillslut så visar Simpa tecken på rörelse, men vad? Maimstream ser inte riktigt, han ser bara Simpas rygg. Simpa plockar fram någonting, någonting brunt. "En bajskorv?" tänker Maimstream halvhögt. "Gör dig inte dum" Simpas röst är tom, men ändå stenhård. Han reser sig upp, stoppar den i munnen, det är en cigarr. "Vart fan har du fått tag på den?" Maimstream känner sig lurad, de skulle ju köpa cigaretter för panten, men panten bytte Simpa bort, och nu har han köpt en cigarr istället för cigaretter. Hur mycket mer orättvis kunde världen bli? "Det är av ingen betydelse" Simpa tänder cigarren lite nonchalant, lite häftigt och mycket fumligt. Tar ett djupt andetag, blåser ut röken och får sig en hostattack. Maimstream börjar skratta. Då ser Simpa blixtar. "Skratta inte! Om du visste vad som hänt, om du visste vilka påfrestningar jag fått gå igenom, om du visste hur stor sorg jag har i mitt hjärta. Då hade du fan inte skrattat!" Maimstream tystnar direkt, något som kan liknas vid tårar fyller hans ögon. "Lipa inte nu för fan." Maimstream kämpar mot tårarna, och vinner den kampen. Samlar en liten gnutta mod och tar ett djupt andetag. Han öppnar sedan munnen och säger med ett visst darr på rösten "Simpa? Har det hänt något?"

Om någon skulle försöka beskriva tystnaden som uppstod mellan Maimstream och Simpa så skulle man förmodligen säga tung. Den tystnad som fanns däremellan sade det mesta. Maimstream förstod att något hänt, vad hade hänt? Vem hade blivit utsatt för något? Och varför ville inte Simpa svara på hans fråga? Maimstream hör ett glidande ljud bakom sig, vänder sig om och ser Corleone komma glidandes runt hörnet. Andfådd och med ögon som är halvt uppspärrade. Han bara stirrar på Maimstream och andas tungt, säger ingenting. Hans ögon säger skräck, förtvivlan och att det var ett tag sedan han sprang senast. "Jag var inne i mustaschmannens rum nyss och.." Corleone stänger munnen och sväljer istället för att fortsätta. Både Maimstreams och Corleones blickar vandrar över till Simpa. Simpa möter deras blickar för en kort stund, sedan vänder han bort huvudet, vänder ryggen till och blickar upp mot stjärnorna. En stjärna blinkar extra starkt, ungefär som om den ville säga "Här är jag". "Visst är det vackert?" Säger Simpa och tar ännu ett bloss av cigarren, denna gång utan hostattack. "Var är.. var är Kebab?" Maimstreams röst darrar ganska kraftigt, han tror sig veta svaret, men hans hjärna vägrar acceptera det och vill att någon annan ska säga att det inte stämmer. "Fuck this shit!" "Va?" "Fuck this fucking shit!" "Simpa.." "Fuck this fucking shit and fuck that fucker who fucked that fucking shit, damn fucker!" Ekot hänger kvar ett tag i luften, Simpa har avreagerat sig ännu en gång. Han sjunker ihop, skakandes, han gråter. "Fan ta dig Kebab! Din jävla fegis kom tillbaka så ska jag visa dig vad död igentligen innebär! Du lovade ju, fågeln flyger alltid högst!" Med de orden somnar Simpa, med cigarren i munnen, med tårarna rinnandes ner för kinden, med en stor sorg i hjärtat.

Corleone är den som bryter tystnaden. "Det är nog dags att vi släpar upp honom på rullstolen, för vi måste bege oss till Jul-landet" "Men Kebab då? Vi kan ju inte bara lämna honom att ruttna här!" Maimstream höjer rösten mot Corleone, men bara en aning. "Vi tar honom med oss, han ska få en hederlig begravning, det finns några förvaringskistor på lagret, hämta en."

Kebab fick en lång, tyst begravning. Dock hade han inga saker som tillhörde sig, som kunde gå med honom i graven, så Simpa och Maimstream fick ge honom varsin present. Tyvärr uppstod det tvär stämning ifrån Maimstreams sida då Simpa lade ner den gamla flugsmällan i kistan, då Maimstream endast hade givit Kebab ett par blommor. Under middagen lockades ett flertal skratt fram, i tron och hopp om att Kebab skulle bevaka över den före detta trion, som nu blivit en duo, utvecklad till en ny trio, med en ny tredje medlem – Corleone.

Dagen därpå vaknar Simpa utav en fågel som viskar i hans öra. ”Kvitt, kvitt, kvitt” säger den, ganska högt, sisådär, högt så att man kan vakna utav det, men inte tillräckligt högt för att det ska missräknas ifrån att viska.

”Ah? Är det redan morgon?”, frågar Simpa sig själv. ”Tydligen”, besvarar han sin fråga som han ruskar liv i Maimstream, som ligger bredvid honom. Snarkandes, grymtar Maimstream fram något oförståeligt som Simpa inte, på något vis, bryr sig om, utan istället reser sig upp för att titta bort emot platsen Corleone låg under kvällens unga natt, när kalaset somnade, utan att finna något, borträknat spåret utav schampo, som leder till en livlös kropp. Simpa undersöker kroppen och finner en lapp fast-på något vis-hakad i pannan. Tyst för sig själv läser han lappen, och tittar ner emot kroppen, och finner till sin fasa att det är Corleone som ligger där.

”Maimstream…” säger Simpa en aningens högt, och Maimstream vaknar till och undrar vad det är som försiggår när han ser kroppen. ”Vi måste härifrån” svarar Simpa och rycker tag i Maimstream, ”Fort, innan vi också slutar upp sådär!”. Simpa börjar med att leta efter den hemliga dörren i dom horisontliknande väggarna.

”Simpa… Varför ligger Corleone här… Död… Med en schampoflaska i munnen?”, frågar Maimstream med smått lugn röst, med en nypa oro i. ”Inte fan vet jag, hjälp mig leta efter den jävla lönndörren!” skriker Simpa åt Maimstream, ”Vi måste ju härifrån”. Maimstream tittar upp och nickar lätt med huvudet åt något som ser ut som en julgran ”Den är där, ska vi ta med kroppen?”. Simpa tystnar för en stund och funderar i några sekunder. ”Skit i kroppen, det är vi två nu, varken Kebab eller Corleone finns nu, vi måste skynda oss härifrån, som fan”.

De följande tjugo minuterarna bestod endast utav vilseledande labyrintsökande vägar. Men till slut kom dom ut, ut ur ifrån sjukhuset där mystiken aldrig ska bli löst. En milstolpe i deras resa, ett minne i mängden.

Vad varken Simpa eller Maimstream hade räknat med var att dom nu skulle hamna på baksidan utav sjukhuset, där en asfaltväg passerar med en minimal trafik och en buss som står still. Utanför bussen står en samling med en folkhop som röker, dricker kaffe och pratar skvaller som vilseleder minsta orienterare ut i vildmarken. Helt utan förvarning så närmar sig denna massan, den sjukhusflyende duon.

”Vill ni följa med?”

Författare: Maimstream och Simpa.

Gästskrivare: Kebab och Corleone.

Till minne utav forumet.