Novelltråden

[pottzork]

MEN LASSE THE SAD MONKEY DÅ?? DE NVAR JU HUR COOL SOM HELST!

[Frenzy]

MEN LASSE THE SAD MONKEY DÅ?? DE NVAR JU HUR COOL SOM HELST!

Jo den ägde som fan

[pottzork]

Jo den ägde som fan

JAg visste de.

jag kanske har en framtid i att skriva ner konstiga historier

[SpokPlumpen]

Om du nånsin säljer en bok ska jag äta upp den okej

[pottzork]

Om du nånsin säljer en bok ska jag äta upp den okej

Om du skriver en bok så ska jag köra upp den i, Aj för fan, de måste göra ont. hmm. får väll skita på den eller nått

[Tija]

Nu ska vi inte vara såna... Ni är så duktiga så duktiga, bägge två!

[Mahalo]

Jag har länge funderat på att lägga upp något på den här tråden, men har inte haft nån tid, men som det ser ut nu, så har jag all tid i världen och jag tänkte även passa på att bedöma lite av det som ni skrivit.

Vinnecool: Din berättelse var lite svårläst, men med lite redigering så skulle det vara en riktigt läsvärd historia, fortsätt, du har potential.

Crice: Jag måste säga att jag är imponerad av din kunskap av maffian och din engelska är riktigt bra, din berättelse var jävligt intressant, men som många andra maffiahistorier så var den omsvept av klyschor. De bästa maffiahistorierna har redan skrivits, synd att du inte fanns till när såna här berättelser var på topp, om det vore fallet så skulle du nog rulla runt i en stor hög med pengar. Jag tycker att du kanske borde prova dig på att skriva om de svenska brottsfamiljerna, t,ex Juggarna, Familjen eller något, ok dem kanske inte är lika romantiserade som den italienska maffian, men det är nog pågrund av att ingen har skrivit något om dem och jag tror att du skulle kunna göra det jävligt bra.

PC: Riktigt bra, men jag fick också känslan av att jag har läst den här historien nån annanstans, men fan vet jag, fortsätt i samma stil.

Funnylin: Du har absolut ingen brist på fantasi, jag tyckte din historia var spännande, kanske inte precis något som passar i bokform, men du kanske borde fundera på att skriva om det till ett manus, kanske till och med på engelska, din historia kändes som något jag ville se på tv istället.

Frenzy: Om det här nu var ditt första försök på att skriva så tycker jag att du borde fortsätta, jag är jävligt imponerad av den här historien. Jag kan även säga att den är i klass med något som Jack Kerouac skulle skriva, ok kanske inte precis, fast jag tror ifall du fortsätter i den här stilen så kan du nog bli en riktigt grym författare. Riktigt gripande.

Pottzork: Ja vad kan man säga, du är inte analfabet iallafall om det får dig att må bättre, men jag tror inte precis att det var meningen att det här skulle vara seriöst. Du skulle kanske kunna skriva nåt riktigt bra ifall du skulle försöka dig på något seriöst, komedisketcher kanske vore lämpligt. Du verkar tillräckligt störd för att skriva något roligt. (detta var en komplimang, så ta det inte på fel sätt)

Tija: Ja din historia kanske inte var den mest intressantaste, men din berättarteknik är otroligt bra, historien var lite för kort för att jag ska kunna komma med riktig konstruktiv kritik, eller jo en sak, en kvinna som tappat bort sin tändare för en vecka sen skulle hon klättra på väggarna och köpt en ny en timme efter hon tappat bort den, det är väl kanske inte kritik, men det är väl nåt att tänka på nästa gång.

Får väl lägga upp något från the Mahalo också kanske.

Förvirrad och påverkad i det sjätte riket

Jag var i Köln med en kollega förra veckan, för att göra ett reportage om saker som inte kommer att intressera er ändå.

Vi började dagen med att supa oss fulla nere vid hotellbaren. Min kollega som jag inte kände speciellt bra, men som alltid verkat vara en trevlig snubbe, hade tagit en grogg för mycket och började att bete sig som ett jävla svin, han försökte tala med den snygga blondinen som satt med sin pojkvän vid bordet brevid oss och när det misslyckades fick han ett utbrott och ställde sig upp och skrek att alla tyska kvinnor var vidriga nazisthoror. Så jag blev tvungen att släpa honom till hans rum innan odrägligheterna han yttrade skulle ha fått oss utslängda ur hotellet, eller möjligtvis dödade. Efter ett jävla fylletjat fick jag äntligen in honom i rummet, han var så pass full att han knappt kunde gå själv, jag lämnade honom på golvet innanför dörren och kastade hans kavaj över honom för att slippa se hans idiotiska uppsyn. Jag fick lust att skriva ett mail till en vän, men jag hade lämnat datorn hemma, det var egentligen min kollega som skulle skriva den här artikeln och jag hade därför skitit att ta med den. Jag var bara här som moraliskt stöd för den här jävla dåren men också för att nyckelfiguren i det här reportaget var en god vän till mig. Så jag tänkte för mig själv: "nu när det här fulla aset ändå har slocknat kan jag väl använda mig av hans dator." Efter att jag skrivit brevet, så blev jag nyfiken på vad det här var för snubbe som låg däckad på golvet egentligen, och med tanke på att den nya generationens sett att luska ut fakta från människors privatliv ligger speglad på vad din hårdisk innehåller, så bestämde jag mig för att köra på det.

Bildmappen var inte speciellt intressant, bara en massa tråkiga foton från nån rutten solsemester, troligen Mallorca eller något, men helt plötsligt hittade jag något på hans programmapp som hette "красота" och för er som inte förstår ryska så betyder detta "skönhet", och när jag öppnade den, fick jag en en chock så hemsk att jag nästan spydde över tagentbordet, i den mappen såg jag en liten asiatisk flicka, som inte kan ha varit mer än 12 år, med smink över hela ansiktet, för att dölja hennes hemska knastriga hud som var fylld av sårskorpor, troligtvis från misshandel, könssjukomar och amfetamin missbruk.

Jag kan fortfarande inte få bilden ut ur mitt huvud, detta stackars barn, naken och undernärd, ansiktet fullt av spackel, med ett krystat leende på läpparna, medan en äcklig, flintskallig och säkerligen skandinavisk gubbe tryckte upp sin vidriga lem i hennes ansikte, med ett skrämmande samvetslöst leende på läpparna.

Till den här dagen, hade jag aldrig riktigt stannat till och tänkt på vilket stor påverkan den här sjuka böjelsen egentligen har, jovisst har jag alltid avskytt tanken att det finns människor därute som är kapabla till att begå såna fasansfulla gärningar, men jag hade aldrig riktig varit engagerad i den här frågan förräns nu. Det som jag såg på det här vidriga jävla monstrets dator, äcklade mig till den grad, att jag utveckalde ett sånt djupt hat för den här mannen och alla i dess like, att jag var helt enkelt tvungen att göra något åt saken.

Jag la hans dator på sängen och gick fram till honom, han låg och snarkade i hörnet med kavajen över sig och det var något så depraverat och hemskt med hans läte, som gjorde att något gick snett i mitt huvud, jag fylldes av en obeskrivbar aggression, jag fick lust att ringa upp roomservice, och be dem skicka upp den vassaste kniven dem hade, så att jag skulle kunna sprätta upp magen på honom utan att behöva anstränga mig för att skära loss de seniga musklerna, som jag sedan skulle kunna pendla iväg i kilopris till förmögna österrikare, ett praktexempel på mänskligt avfall med en svaghet för människokött, men att sitta inne för mord i ett främmande land kändes inte speciellt lockande, iallafall inte ikväll. Så jag ställde mig ovanför honom, drog bort kavajen som han använde som täcke, jag öppnade gylfen och började att pissa honom i ansiktet, det tog ungefär 30 sekunder eller så innan han vaknade upp, förvirrad som han var frågade han: "vad fan håller du på med?"

"vadå? jag? nej ingenting, fortsätt sova du", och som en blixt från ovan så fattade han plötsligt vad som höll på att ske, han vaknade till liv på ett ögonblick och började skrika och sparka vilt omkring sig, då var jag tvungen att sparka honom i ansiktet, men han fortsatte att ryta som en brännmärkt ko, så jag sparkade honom två gånger till i ansiktet, och som avslutning stampade jag honom på bröstkorgen, han gav ifrån sig ett ynkligt gnäll och hade efter den brutala behandlingen mot bröstkorgen slocknat igen, jag tog hans dator och lämnade rummet, klockan var ungefär tjugo över två på natten, jag var trött och ville gå och lägga mig, men jag kände att jag helt enkelt var tvungen att vidta drastiska åtgärder på en gång. Jag gick ner till lobbyn och sa till portiern: "ring snuten, ni har lite ohyra på andra våningen."

Grisarna dök upp efter 20 minuter, dem var två stycken, och blicken jag fick av dem när de kom gåendes mot lobbyn indikerade att dem båda två hade varit skinheads under sina ungdomsdar, men jag hade inte gjort något fel, trodde jag. Men helt plötsligt kom jag ihåg att jag hade pissat på killen och kanske till och med skadat honom svårt, så jag bestämde mig för att berätta för snutarna vad jag hade gjort. Ena snuten gav mig en klapp på axeln och sa: " bra gjort," jag kände mig underlättad efter dessa ord, men det andra aset tyckte att jag hade handlat fel och sa: "när det här är över så följer du med till stationen, det du gjorde var inte normalt, och vi viker inte undan blicken för några somhelst sinnesjuka gärningar även om dina motiv var av bra anda." Jag suckade för mig själv och fick lust att springa därifrån, men jag var alldeles för trött, det enda jag kunde göra var att omfamna mitt bittra öde och hoppas på det bästa.

Jag spenderade resten av natten på en sunkig polisstation, medan ett gäng uppenbart iq befriade grisar försökte få mig till att erkänna brott som jag aldrig ens hade begått. Efter en massa standard skitsnack så släppte dem äntligen mig, fast de hade fastställt att jag var skyldig till misshandel och var därför inte tillåten att lämna landet förräns ett förberedande förhör hade skett. Mitt öde vilade på ett folkslag som en gång i tiden lät en ond tyrann mörda miljontals oskyldiga människor för att han helt enkelt tyckte sig vara av högre rank än dem, det var kört för mig, jag var redan dömd och mitt trygga liv som jag hade levt var nu över. Dem tog ifrån mig mitt pass och kastade ut mig gatan. Klockan var nu halv sju och jag visste inte vad jag skulle göra, min första tanke var att jag borde lämna landet på en gång, det skulle nog inte vara så svårt, men det skulle få bli en hemsk och lång resa med buss och färja, bakfull och påtvingad till att lyssna på små polska skitungar skrika i flera timmar i sträck. Nej tack, det känns inte läge att göra nåt så drastiskt än. Jag var trött som fan, men om jag skulle gå och lägga mig nu, skulle chansen vara stor att jag skulle vakna upp samma dag som mitt förhör skulle ske, och jag hade ingen lust att vara nånstans i närheten av det här landet den där dagen, "nej dem får helt enkelt klara sig utan mig på förhöret," sa jag, medan jag raglade ut på gatan och la mig på trottoaren för att fösöka få lite perspektiv på vad som egentligen hade skett. En vacker medelålderskvinna kom gåendes mot mig och jag sa: "hej", hon försökte att le, men det var nog för tidigt för sånt här beteende, så hon gick förbi utan att säga något.

Jag ställde mig upp och tände en cigg, men den smakade inge vidare, jag behövde en drink för att lindra den här smärtan,så jag tog en taxi tillbaks till hotellet och gick direkt till hotellbaren och beställde ett glas Chivas med en massa is, bartendern såg ängslig ut när han hällde upp drinken, det var nog inte tillåtet att servera sprit den här tiden på dygnet, men den här killen var en likasinnad, han såg att jag var i desperat behov av en drink, och lät mig smita för den här gången, jag svepte glaset och beställde en till. Nu hade rädslan svept över mig, jag hade insett vilken jävla sits jag hade satt mig i. Min redaktör var säkert rasande på mig. Han hade försökt ringa mig flera gånger sen jag blev utsläppt, men jag hade ingen lust att besvara några frågor under det tillstånd jag var i, innan jag fick i mig den här drinken, pedofilen hade säkert berättat vad som hänt, vi satt fast, och jag hade inget som helst sätt att få tag på min kollegas anteckningar, det här var hans artikel, jag var helt oförberedd, jag hade inte ens tagit tid att bry mig om vad det här var för slags reportage egentligen och det fanns ingen chans att jag skulle kunna få jobbet gjort utan det där sjuka svinets hjälp, och han var inlåst under obestämd tid. Jag svepte mitt andra glas Chivas och ringde upp redaktören. Det första jag fick höra när han svarade var:

Gonzo journalistik i dess renaste form, fiktion blandat med verklighet. Men det som är fiktion och det som är verklighet får ni väl lämna för eran fantasi.

Jag har även fått sparken från jobbet nu, men det är en hel annan historia, eller ja kanske inte. Men den här versionen är lite överdriven. Men nu kan jag iallafall fokusera på att skriva färdigt min bok, istället för att behöva jobba åt svin.

Redigerad 17 maj, 2005 av Mahalo

[Crice]

Crice: Jag måste säga att jag är imponerad av din kunskap av maffian och din engelska är riktigt bra, din berättelse var jävligt intressant, men som många andra maffiahistorier så var den omsvept av klyschor. De bästa maffiahistorierna har redan skrivits, synd att du inte fanns till när såna här berättelser var på topp, om det vore fallet så skulle du nog rulla runt i en stor hög med pengar. Jag tycker att du kanske borde prova dig på att skriva om de svenska brottsfamiljerna, t,ex Juggarna, Familjen eller något, ok dem kanske inte är lika romantiserade som den italienska maffian, men det är nog pågrund av att ingen har skrivit något om dem och jag tror att du skulle kunna göra det jävligt bra.

Man tackar. Kul med kritik från en som kan sina grejer. Kan hålla med om att ämnet kanske är uttjatat, men vad fan, jag skriver för nöjets skull, inte för att vältra mig i stålar. Än, i alla fall.

Jävligt skön Gonzo-journalist-story där också. Thompson kommer antagligen applådera i graven när du slår igenom.

Redigerad 17 maj, 2005 av Crice

[Tackleberry]

Crice: Jag måste säga att jag är imponerad av din kunskap av maffian och din engelska är riktigt bra, din berättelse var jävligt intressant, men som många andra maffiahistorier så var den omsvept av klyschor. De bästa maffiahistorierna har redan skrivits, synd att du inte fanns till när såna här berättelser var på topp, om det vore fallet så skulle du nog rulla runt i en stor hög med pengar. Jag tycker att du kanske borde prova dig på att skriva om de svenska brottsfamiljerna, t,ex Juggarna, Familjen eller något, ok dem kanske inte är lika romantiserade som den italienska maffian, men det är nog pågrund av att ingen har skrivit något om dem och jag tror att du skulle kunna göra det jävligt bra.

Innan de bästa berättelserna var skrivna skulle nog Crice inte kunna skriva en liknande den han skrev nu, så därför tror jag inte att han skulle rulla runt i en stor hög med pengar. Utan de berättelser som är skrivna skulle inte Crice var lika intresserad av maffian och därför inte ha samma kunskap heller. Dock håller jag med dig att han kan satsa på en berättelse ang. sverige, eftersom den marknaden inte är lika stor och "utnött". Lycka till Crice!

Tija: Ja din historia kanske inte var den mest intressantaste, men din berättarteknik är otroligt bra, historien var lite för kort för att jag ska kunna komma med riktig konstruktiv kritik, eller jo en sak, en kvinna som tappat bort sin tändare för en vecka sen skulle hon klättra på väggarna och köpt en ny en timme efter hon tappat bort den, det är väl kanske inte kritik, men det är väl nåt att tänka på nästa gång.

Blev irriterad på att det endast fanns en punkt i hela stycket... Visst, jag gillar också kommatecken, men det går att skriva på andra sätt.

@Mahalo: Fortsätt med dina inlägg, helt klart de mest läsvärda.

[Everest]

Everestus kommer med en liten novell som han kom tvåa med för ett halvår sedan. Streetracing-story. Inte allt för verklig dock. Tror jag spelade NFS:U 2 också..

Har ingen bra titel till den men i alla fall:

(Tider och avstånd ej beräknade, så dom må ikke stämma, Trevligt med Norges nationaldag också.)

Alex stod mittemellan bilen och Ryan. Ryan, som var hans bästa kompis. Ryan, som han pluggat med så många gånger, som han spelat TV-spel med och lekt med som liten, och ända fram till nu.

Då, när de var små, hade de lekt med leksaksbilar, sedan när de blivit lite äldre, så hade de byggt lådbilar och modellbilar, nu hade de riktiga bilar.

På andra sidan om honom stod bilen, som han och Ryan jobbat så mycket på, nylackerad glänste den i månens ljus, fälgarna blänkte som äkta silver, och man kunde nästan känna hur bilen väntade på att framföras, snabbt och smidigt genom stadens gator.

Ryan bad honom återigen att inte göra det.

Men racing var vad han levde för. Nu skulle han få köra bilen i ett dragrace.

”En rak sträcka på cirka en kilometer, det tar cirka trettio sekunder, inget farligt?”, tänkte Alex. Han hade tränat många gånger utanför staden.

”Du kan bli dödad” sa Ryan, han lät lugnare nu än förut, men rädslan fanns fortfarande kvar i hans ljusbruna ögon.

”Det är en sak att köra en bil, eller att trimma den, men att köra ett race med tre andra galningar i högsta hastighet, mot rödljus och andra bilar som kommer rakt emot dig, tänk efter, det är inte värt det.”, fortsatte Ryan.

Orden for igenom huvudet på Alex och etsade sig fast i hans minne. Ryan verkade helt uppgiven, han vände bort blicken.

Alex gjorde samma sak, han tittade på bilen, sedan bestämde han sig, han tänkte göra det.

Alex satt i bilen, som stod på startlinjen. Runt om stod lite folk, inte så många som han sett i filmer, men ändå, en liten skara som stod och väntade på att racet skulle starta.

Han tittade på sina motståndare, de verkade inte ett dugg nervösa.

Det började smattra på vindrutan, och Alex vände blicken framåt, det hade börjat duggregna nu.Han fokuserade blicken längre bort, där såg han några få bilar som passerade, stannade vid rödljusen, följde alla trafikregler, trots att det knappt var något folk ute på gatan, de flesta låg och sov. Helt omedvetna om att ett dragrace skall köras precis här snart. Helt utanför lagen.

Sextonåriga Alex McKane satt nu här och skulle köra sitt första dragrace, inte för att han var tvingad till det, tvärtom, Ryan hade försökt få honom att avstå. Men hans liv var bilar, ända sedan han varit liten, nu hade han egen bil och eget körkort.

Bilen han nu satt i var en bil han köpt begagnad tillsammans med Ryan, de hade trimmat den, och stylat den, och gjort allt för att den skulle bli så snabb och fin som möjligt. Pengar hade aldrig varit ett problem. Både han och Ryan kom från rika familjer. Alex pappa kunde mycket om bilar och hade uppmuntrat deras byggande. Alex och Ryan var duktiga i skolan, speciellt i Teknik, där båda hade högsta betyg. De kunde nästan allt om hur en bil fungerade.

”Okej grabbar!”, hördes en röst och Alex vaknade upp ur sina tankar. Rösten tillhörde Danny, som hjälpt honom in i streetracing-världen, tack vare honom satt han i sin nytrimmade sportbil, och väntade på att få susa iväg mot mållinjen en kilometer bort.

”Alla kan reglerna”, fortsatte Danny ”Först till mållinjen under bron där borta vinner, allt är tillåtet, men tänk på att det är en tävling om vem som kommer först, inte om vilken bil som är mest demolerad efteråt, Grabben här kör för första gången”

”Det var som fan”, hördes en röst.

”Okej, gör er klara”, skrek Danny och försökte överrösta alla motorer.

Två tjejer gick fram och höjde upp armarna i skyn.

”Det är inte värt det”, hörde Alex Ryans röst, den överröstade alla motorer i världen.

Det var Alex sista tanke innan han fick tillbaka koncentrationen och starten gick.

Han tryckte ned gasen och bilen gav honom god respons när han växlade uppåt, motorljudet fyllde honom med glädje och självförtroende, och han tog snabbt ledningen i loppet. I Backspegeln såg han de andra närma sig, men nervositeten var borta nu, och det var inte långt kvar till mål, han visste att om inget skulle hända skulle han vinna, men inget skulle hända, för han hade full kontroll.

Ryan stod vid mållinjen, under bron, skyddad från regnet som nu hade tilltagit kraftigt. Han såg strålkastarna från bilarna närma sig, Alex var först, men han hade en annan bil hack i häl, som nästan var uppe jämsides, allt tycktes gå långsamt och trettio sekunder hade plötsligt förvandlats till en evighet.

När en annan bil fick grönt och svängde in rakt framför Alex hann verkligheten ikapp Ryan, tiden accelererade våldsamt och Ryan såg hur Alex hann göra en manöver, men förlorade greppet, fick sladd och slog runt mot en hög trottoarkant. Sedan blev allt tyst, doften av brända däck fyllde den fuktiga luften. Det var över.

Några sekunder senare tittade den första solstrålen fram och gav staden en början på en ny dag. En dag Ryan Barnaby aldrig skulle glömma, dagen då han förlorade sin bästa vän.

[FoxtroT]

Edit: berättelse kommer snart!

Redigerad 17 maj, 2005 av Glockalnet

[Crice]

Evil Genius (spelet)-inspirerad historia som jag skrev på en rollspelssida... enjoy, betchuz.

In The Beginning, There Was A Drunk Man And A Bar;

The 1950s. The golden years of America. Marlon Brando does an amazing role-portait in "A Streetcar Named Desire", The National Olympic Committee of the USSR is formed and the memories of World War II are slowly dying away. New disasters shall soon arrive, but for the time being, most things are calm. In Marseille, France, lives a family with a head, a father, named Harald Steinweg. The family has fled to France from a Nazi Germany, but is now safe. For seven years, it has been well-hidden in Marseille, and now, the mother, Gudrun, carries a child. Harald had never been as proud, and the few friends to the hidden family are very excited as well. The inner circle is all-German, no leaks, and it is not aware of any news concerning the outside world. The world may very well be conquered by Hitler at the moment, Harald or Gudrun are not sure. News do not reach the underground. Tonight, Harald has dared himself to take a short trip to the bar just down the street from the council flat which serves as a hideout, and he is at the moment sitting by the bar counter, rather drunk, very merry, and with several friends around him. Of course, to a drunk man, everyone is a friend. He buys them all drinks, and for some reason, this makes them even more friendly. The bartender chuckles as he, using French, explains to Harald that perhaps he's had enough. The German simply waves his hand and orders another beer in, in German of course, but the bartender understands. The bartender, whose name is Patrique, has owned this bar for many years. Living his entire life in this lower-class part of town, the bar has been the family pride for many years. He could not complain, he does earn decent money, and complaining would be disrespect to his ancestors. A "Danke" slips out of Harald's mouth as he is handed the beer keg, and he downs the liquid. In the corner of his somewhat intoxicated eye, Harald can see a young man running his way. It does look a lot like the boy living underneath his home, Wolfgang, but he is not quite sure. All of a sudden, the boy taps his shoulder, and the drunk German turns around.

"Sir, your wife needs your help! She's giving birth to her baby!," the boy exclaims in German. Harald does stand up from his bar stool, but his balance senses are pretty badly damaged. It will have to do for now, he thinks to himself as he stumbles away, back to his flat.

Thirty minutes later, Claus Steinweg is born. His identity will be known to no-one, until he one day reaches Germany. Home.

A Boy, A Biting Blizzard And Bo;

The child was a healthy one, which was lucky, since if he was ill in any way, his poor and hiding parents would not be able to cure him. He had to keep himself in a good shape, which was hardly an easy thing in the poor condition they did live in. Sharing a home with rats and cockroaches is not many peoples' dream, but it was more than a dream to the Steinweg family. It was more than a dream to any German family in the three-story council flat. Living so closely upon other people did give Claus social skills, but it was also tough. Some nights, he could not sleep at all because of another baby child, born to another family, screaming all night. He was five years old when he had had enough for the first time, and did escape. His parents were scared stiff as they could not find the young Claus, and was assured of that the Nazis had come back for him. Harald had been a Nazi officer, but also a spy for the United States, and his espionage had been revealed. His head was worth much money to Adolf Hitler, and that was hardly a thing many would like to live with. Now, Hitler was not more than a shadow long-gone, but the Steinweg family knew nothing of it. Claus' disappearance was a disaster to their mental health. He was dead, they were sure.

However though, Claus was not dead. He had not come beyond the three closest blocks before he was stopped. By French police officers. One of the officers, a rather large one, turned to the young and rather dirty boy with a smile, and asked kindly, "Tu t'appelles comment, mon garcon?," and patted Claus' head. The young boy, who spoke no French, giggled. This made the police officer even happier, but his colleague was not as glad over their find. He patted his partner's shoulder and told him that they probably should bring the boy back to wherever he belonged. "Oui, tu habite où?," he asked. Claus just giggled again, and this time, he ran underneath the officer's legs. The officer chuckled, picked the boy up, and was heading for the police station. Claus giggled all the way, and the officer grinned. "Je m'appelles Bo," he said, pinching the boy's nose. This made the child laugh even louder, and the second officer could not stop himself from smiling. Meanwhile, three blocks away, two German parents in a far too big French town were looking for their only child.

A blizzard was over the southern parts of France, and Marseille was not left alone. In the biting blizzard, Harald and Gudrun were looking for Claus, but he was already sitting in a comfortable chair, guarded by police officer Charles Durand. The officer had given him a croissant and hot chocolate, and the child ate with good apetite. Soon, a young man followed by a young woman entered the police station, and an officer stopped them as they had come in. He asked them why they had come, and they told him in German, which the man did not understand. Another, French-German, officer was called down to talk to the two persons, and soon, the confusion was gone. Claus was soon back with his parents, and the three of them returned home in a great haste. Bo would have a key-part in Adolfo's story later on, but for the coming twelve years, he would serve no purpose to the young boy.

Twelve Years Later - Retracing Heritage;

A boy aged seventeen now stood outside the French council flat. For fourteen days he had been following his father's struggle against the fever and the aches. For fourteen days he had been watching his mother's vile attempts to get Harald back to life. For the last four days he had been following his mother's struggle against the urge to kill herself. At the fourth day, he watched it no more.

No other family in the flat cared. After the parents' deaths, all that happened to the bodies was that two men from other families took them down to the waterfront and threw them down, night-time. What more was there in Marseille for Claus? With no love left in his life, he had to go. His heart was aching, and he held back his tears, but there was nothing left. He had no friends anyway, all the kids from the other families had no touch with reality. If you could get food for the day, you told no-one. There was no such thing as "sharing". You lived in the flat together, yes, but what you found, you kept. No-one blamed the keeper either, because the person would do, and had done many a time, the same thing in the same situation. It was natutal habitat. Sharing was what divided men from beasts, and Claus soon realized that the persons he lived with were beasts. They struggled daily for survival, sought food and water, but never attempted to break the habit. What if they actually tried to get out of their misery? What if they for once woke up and did not think "I have to find food!" but "I have to change my life!" - but no, it was why his parents had been taken, and he was not going the same way. For a boy Claus' age, there was no leaving France. He could not go to Germany by all-legal means, so he would have to ask an old friend of his for a favour. Bo.

The aged police officer had been promoted. He was now police captain of the local district, and had probably forgotten all about Claus. His uniform was perfectly clean, his mustache neatly trimmed and his shoes shined to perfection. Claus was his immediate opposite, a skinny teenager with torn clothes and a small stubble adoring his dirty chin. The large policeman looked in shock as Claus stepped inside his office. After the boy's first two steps, Bo was standing from his chair and was reaching for his gun - when he suddenly realized who the child was. In a loud ghasp, Bo rushed up to Claus, and a grin ran over his face.

"Mon garcon! Mon petite garcon! Ca va?!," Bo asked in clean French.

"Ca va...," Claus replied in a rather poor French reply. The man laughed, and Claus let a pale smile come across his lips. Something was clearly wrong with the boy, Bo thought. Soon, however, the boy, who had been learning a rather good French, had explained the situation to his police friend, and the aged captain looked sad. He knew he could not help the child by legal means, so he'd have to somehow smuggle the boy aboard an airplane to Germany. It would be jeapordizing his job, but the life of a young boy was more important.

"D'accord," was his only answer. "Okay"...

Two days later, a black car stopped by outside the slum council flat. Claus was brought inside it, and he would never see his childhood residence again. The memories from lower-class Marseille, the only memories he had, would forever remain memories of the past, and he should never return. At the DeGaulle airport, Claus was put in a crate, and Bo kissed his forehead before putting the lid on the crate. From that point, everything would be black for Claus. All he heard was the loud noise coming from an engine, and his own sobs. At times, he could hear voices from outside the crate, so he never dared leaving it. It would be his world for the coming two days. After those two days, he had visited three places. Marseille, a pitch-black crate, and Germany. His home.

A Man With A Gun Can Control One Hundred Men Without One;

For Claus, who now had become a German citizen, there were no great chances to get a job. However, he had a good physique, and would probably fit into a job where he got to use it. He could take a job as a bouncer at some bar, or as a police officer. He had always liked police officers, but after a short job interview at the local police station, he had been told never to seek such a job again. He had no education what so ever, and thus, was no good to them. His last choice would be the German army, which, after the past years of trial, needed all 'cannon fodder' they could recieve. It took little time for Claus to join the Army, and he enjoyed every second of it. He now had a home, friends, and guns. He loved guns. He also loved physical tests, where he could glisten in front of the supervisors. Every Sergeant, Colonel and Lieutenant loved Claus. His nerves of steel, his incredible speed and his fantastic accuracy. He was the perfect killing machine. Whenever Claus practiced with his division of men, the other privates noticed how merciless and instinctive the man really was. Everyone feared fighting Claus, and whenever someone had to, the person was on the ground three seconds later. During shooting practices, Claus would gain 130 points while the other got 60. No-one was surprised when Claus was promoted to Sergeant. He now had his own group of men to lead, and he could not be prouder. The poor boy from France, growing up in the gutter, was now a respected military leader. Harald would have been extremely proud. During his time as a soldier, Claus read many books of different genres, but he particularly enjoyed reading pieces from Stalin, Hitler, Lenin and Mao. They had all been great tacticians, no matter their opinions concerning the world, and they knew just what to do in every situation. One day, Claus was going to write the same kind of book, he swore to himself.

After over ten years in the Army, Claus was a trusted man, to the top dogs of the country. As Russia and Germany were going to have a secret meeting in Berlin, Claus and his men were trusted to take care of the security aspects. Claus could not have been happier to oblige. Along with the Russian counterpart of security, led by Armando Koskov, Claus and his troop were standing outside the highly confidential meeting room, and he was at all occasions ready to storm inside and shoot down any intruders or the likes. The Russian security leader spoke rather good English, and he and Claus became quite close. They had an amusing conversation outside the meeting room, and even if they spent no more than six hours together, they became friends. Just to be departed three hours later.

After another year serving his homeland, Claus was caught with his fingers in the cookie jar. There were several witness reports of him stealing Govermental money and sliding it down his own pockets. It was correct, Claus had stolen a fortune from the Goverment for years, but had never been caught, until now. The day he was forced to resign was not a happy day to the former Sergeant, but he took his punishment like a man. He started something new. Something better.

The 1960s Spawned A Monster;

1984. Claus was now over thirty, and his first taste of money made him hungry for more. However, for a man without an education, and who had been kicked out of the army, there were no empty spaces to fill. In that situation, you could either join the beggars downtown, or go "the wrong way". Claus chose the latter, and killed himself. Soon, Adolfo Gamorte was born. Adolfo Gamorte, the man whose name would soon be known throughout Germany as the one man responsible for 96% of all crimes. Starting out in a run-down shack, "Adolfo" established a prostitution ring with five girls. It went rather well, and he collected decent dough weekly. Soon, he had enough to buy himself into a piece of the drug action, and that money was well invested. In six months, he had doubled his initial capital four times, and was now well out of the gutter. However, his operations, that grew bigger each year, ended up with him running east Berlin for himself. This angered the other already established crime lords, and there was a price on Gamorte's head. At first, the newly installed evil genius did not care about this, but as a bullet grazed both him and his mistress during their act of love one night, he had to skip the country. And kill the mistress. America awaited him, and "The Promised Land" would be his next stop. Starting from scratch in a brand new country would not be an easy task, and even though getting shot down in cold blood was an easy task, Adolfo chose not to choose the latter...

Fin.

Redigerad 18 maj, 2005 av Crice

[Frenzy]

Frenzy: Om det här nu var ditt första försök på att skriva så tycker jag att du borde fortsätta, jag är jävligt imponerad av den här historien. Jag kan även säga att den är i klass med något som Jack Kerouac skulle skriva, ok kanske inte precis, fast jag tror ifall du fortsätter i den här stilen så kan du nog bli en riktigt grym författare. Riktigt gripande.

Tackar får man säga

Faktiskt det första jag skrivit på egen hand

Känns ganska bra det här ju

[Ebeeto]

Attans! Efter att ha läst dessa alster blev jag otroligt sugen på att skriva ett mörkt, metaforfyllt drama. Det har gått alldeles för lång tid sedan jag skrev något skönlitterärt... Men mina skolarbeten klumpar sig och det enda jag kan lägga min tid på nu är arbeten, arbeten och åter arbeten. Sommaren ska till viss del spenderas framför datorn med persiennerna neddragna, Anteckningar på skärmen och en varm choklad brevid tangentbordet.

Damn you filthy schoolwork!

[Frenzy]

Attans! Efter att ha läst dessa alster blev jag otroligt sugen på att skriva ett mörkt, metaforfyllt drama. Det har gått alldeles för lång tid sedan jag skrev något skönlitterärt... Men mina skolarbeten klumpar sig och det enda jag kan lägga min tid på nu är arbeten, arbeten och åter arbeten. Sommaren ska till viss del spenderas framför datorn med persiennerna neddragna, Anteckningar på skärmen och en varm choklad brevid tangentbordet.

Damn you filthy schoolwork!

Äh gnäll inte.

Jag fick börja om på matteboken för jag suger på matte så jag har bara typ 4a matte kapitel att göra på sommarlovet. och boken innehåller 7 kapitel

[Arman]

La Guardia International Airport, 4th April, 11:03 AM:

LaGuardia är ingen utrikesflygplats... det gäller bara för inrikes... lol...

[Crice]

LaGuardia är ingen utrikesflygplats... det gäller bara för inrikes... lol...

Sist jag kollade låg Las Vegas i Amerika.

EDIT: Fattade nu. My bad.

Redigerad 18 maj, 2005 av Crice

[Arman]

Sist jag kollade låg Las Vegas i Amerika.

Va?

[Funnylin]

Okej, en påbörjad (inte avslutad) sjuk berättelse om en sjuk människas innersta tankegångar...

I don’t know who I am. I don’t know if I’m entirely human. I don’t think I have an actual name. Most people I meet call me Charlie, I don’t know why. Why do they assume that I am this Charlie person? Who is Charlie? I’ve got no answers to that, but maybe someday I will. I’m not sure where I live, I don’t think I have a job, but I might have. It’s kind of blurry. Ehm…the other day I went to the mall. I was standing on the third floor, overlooking the whole complex. I think I stood there for like five hours. I was studying people, I waited a long time before I saw what I was looking for. I saw her in the line for the A.T.M on the second floor, a woman, about thirty years old. She looked stressed. From the moment I saw her, I just knew it was…what I was looking for. She was another of them pathetic idiots. I followed her around the mall, watching, fantasizing about what I could do to her. I live for these moments, and for the ones that follows. To brutally slaughter people like these, and torture them while they’re still alive, is what living is all about. I went to a shrink ones, I told him about my recent urges to kill a human being. He didn’t say much. He observed me and my behaviour, he lurked around inside my head. I could feel him in there. I felt a shiver going down my spine. I was beginning to feel what I guess was rage. It was an exciting feeling, I liked it. When the session was over and the shrink was leading me out, I hit him in the back of his head with a hammer. I don’t know why I brought a hammer. A knife is easier to hide. Oh well, he was my first kill, and I have learned my lesson. Anyway, he fell to the ground, I raised the weapon above my head, and I hit him again and again, and again. It was a bloody mess, but I felt so fucking alive…

Förmodligen en del stavfel och skit. En del i början är lite konstigt, det är för att det inte riktigt är klarlagt för mig själv än.

Redigerad 18 juni, 2005 av Funnylin

[Hew]

Everestus kommer med en liten novell som han kom tvåa med för ett halvår sedan. Streetracing-story. Inte allt för verklig dock. Tror jag spelade NFS:U 2 också..

Har ingen bra titel till den men i alla fall:

Bah, det var ju jag som kom tvåa inte du

Föresten så heter din novell "Det du aldrig skulle ha gjort"