Novelltråden

[Kebab]

Meh. Jag dog ju!

"The Midde of nowhere" .. Så jävligt, bara för att jag råkade stava fel så var ni tvungna att använda det namnet genom hela texten.

[Maimstream]

Detta är då något jag bara har påbörjat, det är inte äns en gång något som är säkert att jag kommer fortsätta på. Editlol.

Edit igen. Bara för att jag editerade ett ord i texten så var ju resten tvunget att knasa sig, så jag kommer nog, kanske, förhoppningsvis att editera in det i inlägget någon annan gång. Om alls.

Redigerad 11 mars, 2007 av Maimstream

[ZcruweN]

Det var natt och regnet vräkte ner i den lilla byn i Polen.

Ljudet av fotsteg ekade genom natten, en grupp på 3 nazister marscherade i jämn takt igenom byn, dom stannade till vid ett av dom övergivna husen.

En utav nazisterna skrek nått på tyska och männen marscherade in i huset, inne i huset stog August Steiner, en utav Hitlers män.

Dom 3 männen hade fått i uppdrag att möta August i den här byn ikväll, varför vet dom inte själva.

August vände sig om och sa högt till dem. -Äntligen är ni här, vi har fått i uppdrag av Hitler att vi ska förgöra dom sista judarna här i byn.

Männen tänkte allihopa samma tanke "varför ska vi göra det? har inte alla i denna by redan blivit dödade" August skrek högt till dom att söka igenom huset.

Medans männen sökte igenom huset såg August en flicka sittande i ett hörn!

-Vad är detta?, sade August.

August tog upp sin pistol och riktade mot flickan, han klämde försiktigt åt avtryckaren.

Det verkade precis som att tiden stannade för August, han började skaka och hörde hur flickan började gråta.

August var inte den personen som kan döda nån bara ändå, för att vara riktigt ärlig har han aldrig dödat en person någon gång.

Tänk alla gånger August har suttit vid matbordet och hittat på historier då han har slaktat massvis med judefamiljer.

August skakade på huvudet och kom tillbaka till medvetandet, han hörde några skott ekade genom huset.

-Så dom andra har hittat folk här, sade August för sig själv

August funderader fortfarande över vad han skulle göra, skulle han döda flickan och få leva med det resten av livet ut, eller ska han hjälpa henne och fortsätta skryta för hitler om sina slakterier?

August hörde hur männen i lugn takt gick mot rummet där August stog i

-Det är nu eller aldrig

August klämde åt avtryckaren...

Det var natt och regnet vräkte ner i den lilla byn i Polen, ett pistolskott ekade genom natten.

Sådär hela Del 1

Redigerad 11 mars, 2007 av ZcruweN

[chucky.swe]

Det var natt och regnet vräkte ner i den lilla byn i Polen.

Ljudet av fotsteg ekade genom natten, en grupp på 3 nazister marscherade i jämn takt igenom byn, dom stannade till vid ett av dom övergivna husen.

En utav nazisterna skrek nått på tyska och männen marscherade in i huset, inne i huset stog August Steiner, en utav Hitlers män.

Dom 3 männen hade fått i uppdrag att möta August i den här byn ikväll, varför vet dom inte själva.

August vände sig om och sa högt till dem. -Äntligen är ni här, vi har fått i uppdrag av Hitler att vi ska förgöra dom sista ljudarna här i byn.

Början på en som jag precis har börjat skriva på.

En enda liten miss bara..

Verkar riktigt intressant..

[xstreem]

Kan lika bra lägga upp denna här!

Kapitel 1; Äventyret börjar

Allt började när den modige Splach, en Dreani från Väst, fick höra om ett mystiskt djur kallat Dragonhawk, som endast kunde hittas vid Eversong Woods.

Färden dit skulle vara farlig och där var många hinder att ta sig förbi, så Splach frågade sin goda vän Astrolémur, en Night-Elf druid.

Det lilla bröderskapet var oerfarna och visste inte mycket om den norra delen av Eastern Kingdom, men båda var fast beslutna att ta sig till Eversong Woods.

"Du måste hjälpa mig att ta mig till den norra delen av denna kontinenten, min vän." Sa Splach i Menethil Harbour, där vännerna hade bestämt träff.

"Jag ska följa dig in i döden, kamrat. Vi ska bestiga berg, korsa floder och övervinna alla hinder på vår färd!" Svarade Astrolémur med ett leende på läpparna.

De två vännerna vandrade mot Southshore, men när dom nådde bron norr om Dun Modr så rasade den, och vännerna föll i floden.

"Gaah! Hjälp mig Astrolémur!" Skrek Splach som nätt och jämnt kunde hålla sig vid ytan.

Eftersom hans trogna vän var en druid, kunde den omvandla sig till ett sjölejon, och rädda sin vän.

"Vi får ta oss runt Arathi Highlands, då vi inte kan klättra dessa väggar. Följer vi floden, så kommer vi förhoppningsvis helskinade till Southshore." Sa Astrolémur, och började vandra längst den djupa vattenfyllda dalen.

När bröderskapet nått Faldir's Cove stödde dom på problem; Havsfolket anföll dom.

"Fly, min vän! Vi får kan inte misslyckas nu! Vi har inte ens kommit halvvägs!"

Splach och Astrolémur simmade så fort dom kunde, men Splach's oförmåga att simma gjorde att havsfolket kom ikapp.

En hand greppade hans ben och han försvann under ytan.

"NEJ!"

Astrolémur omvandlade sig snabbt till ett sjölejon och dök efter.

Havsfolket var starkare än henne, men hon gav sig inte. Splach kämpade sig loss och började simma mot ytan, med Astrolémur strax bakom honom.

Vännerna flydde och strax befann dom sig i Southshore, men tro inte att deras äventyr var över, tvärtom, det hade precis börjat!

Kapitel 2; Hillsbrad Foothills och Silverpine Forest

Efter att Splach och Astrolémur hade vilat upp sig i världshuset var det dags att bege sig vidare.

"För att få en säker färd måste vi vandra västerut, mot Silverpine Forest, och därifrån ta oss in i Undercity, där vi ska finna en portal till Eversong Forest." Sa Splach, när dom båda gjorde sig redo för att gå vidare.

"Tillsammans kommer vi klara detta utan problem." Sa Astrolémur och slängde upp sig väska på ryggen. "Vi har ingen tid att förlora, kom nu!"

Även här var en farlig plats. I skogen lurade hungriga björnar och lejon. Astrolémur kunde döda två, kanske tre som max, när Splach inte hade styrkan att döda en enda.

Bröderskapet passerade Hillsbrad Fields innan dom blev anfallna av en gigantisk, giftgrön spindel.

Astrolémur omvandlade sig till en panter och anföll spindeln, när Splach stod och sköt på den med sin armborst.

Astrolémurs vassa klor skar in i spindelns smått pälsklädda kropp, där även pilar borrades in.

En giftig tand höggs rakt in i Astrolémurs tass, så hon röt till av smärta, och ilska.

Med en sista pil i spindelns kropp föll den ihop, och dog.

"Tack..." Astrolémur omvandlade sig tillbaka till sin vanliga gestalt.

Dom löpte snabbt igenom Hillsbrad Foothills och nådde strax därefter Silverpine Forest.

"Här i Silverpine kommer vi inte bli överfallna av några onda varelser, på denna platsen är vi välkomna." Sa Splach när dom sakta, men säkert närmade sig sitt mål.

"Vi får ta oss norrut här, mot Ambermill."

När dom nådde Ambermill inhandlade dom mat och dryck, inför den långa resan.

"Vi är snart i Undercity, där vi ska ta oss genom portalen till Eversong. Vi har kommit mer än halvvägs, Astrolémur."

"Kom nu, härifrån får vi ta oss till Tirisfal Glades, där vi finner vårat mål." Sa Astrolémur när dom lämnade Ambermill.

Kapitel 3; Till Undercity, och portalen

När bröderskapet nått Tirisfal Glades mötte dom en odöd krigare som anföll med all sin styrka.

Astrolémur förvandlade sig till en panter och gick till attack, och Splach laddade sin armborst.

Svärd och klor slogs ihop, pilar grävde sig in i den odödes rustning. Blod och svett stänkte åt alla håll.

Ett sista skrik från den odödes sida visade att han än en gång fallit djupt in i döden... Denna gången för att stanna.

Där en panter stått stod nu en Night-Elf och helade sina sår.

"Kom nu, vi får hoppas att vi inte stöter på fler motståndare." Sa hon när hon var färdig. "Undercity ligger åt detta hållet, kom."

Vid ingången av Undercity marscherade mäktiga Taurens och Orcher, men bröderskapet smög sig förbi dom, och kom in i Undercity.

"Häråt är portalen!" Sa Splach och sprang upp för en trappa och in i ett stort rum, där det stod en röd sfär på ett bord.

"Vi måste bara lägga handen på den..."

Det var vad Splach trodde.

"Det... Det funkar inte! Varför funkar det inte..."

"Den lyder bara Horde... Ingen från Alliansen kan ta sig igenom portalen."

Ett troll kom fram ur skuggorna.

"Jag ska inte skada er... Jag vet vad ni söker, och för att ta er dit så måste ni färdas genom farligare platser än ni redan gjort. Ni måste ta er österut mot Western Pleaguelands, sedan till Eastern Pleaguelands. Efter det tar ni er norrut, till Ghostlands, sedan når ni erat mål i norr; Eversong Woods."

Trollet försvann i ett moln av rök.

Besvikna, men fortfarande hungriga för äventyr tog sig vännerna sig ut ur Undercity och började gå mot öst.

Kapitel 4; Pleaguelands

"Vi ska klara detta. Detta är vårt uppdrag, vår mening i livet. Det står skrivet i stenarna!"

Bröderskapet vandrade in i Western Pleaguelands, där dom mötttes av en massiv svart björn, som stormade mot dom.

"FLY!"

Astrolémur omvandlade sig till en panter och började springa på stigen som ledde mot Eastern Pleaguelands, men Splach hade inte lika stor tur.

Björnens klor grävde sig djupt in i hans rygg och hans ögon slocknade.

Astrolémur var nu ensam i den stora skogen av fasansfulla monster.

Efter mycket möda och besvär nådde hon en bro, som gick över Thonroril River, där hon satte sig för att äta.

"Jag ska inte ge upp... Jag ska klara resan, för Splach!"

"Jag är inte död, Astrolémur." Splach kom fram mellan träden.

"Men björnen... Du dog... Hur?"

"Du har rätt, björnen fick tag i mig, och jag dog, men jag gav aldrig upp. Jag gick aldrig mot ljuset."

Splach satte sig bredvid sin vän och började äta.

"Jag såg en ängel, som återupplivade mig, och jag flydde genom skogen. Vi ska klara detta. Ingen björn ska stoppa oss!"

Vännerna tog sig in i Eastern Kingdom, där dom stötte på massiva, men ofarliga likmaskar.

"Vi håller oss på stigen, för säkerhets skull." Sa Splach och började osäkert vandra framåt, med Astrolémur vid sin sida.

"Vi ska inte ge upp... Inget ska stoppa oss." Astrolémur log mot sin vän.

Bröderskapet kom till en by som hette Corin's Crossing, som dom trodde var säker, men den vimlade av onda monster från helvetets avgrund.

"Kom... Vi tar oss runt byn."

Dom började gå runt byn, och efter en stund var dom än en gång säker på stigen, trodde dom.

En gigantisk fladdermus hade sett duon och flög blixtsnabbt mot dom, som flydde in i skogen.

Dom skakade av rädsla när dom flydde genom skogen.

"Akta!" Astrolémur hade sett en hund från helvetet komma mot dom.

Skickligt skakade sig vännerna av alla monster och dom nådde strax därefter Northpass Tower, där dom kunde vila en stund.

"Vi måste bara ta oss norr nu, upp för denna stigen, sen klarar vi oss."

Båda vännernas rustningar var totalförstörda. Deras långa resa hade kostat dom mycket, men dom skulle klara det. Deras vänskap var för stark för att ge upp.

Snart hade dom vandrat in i Ghostlands.

Kapitel 5; Slutet på äventyret

Varelserna i Ghostlands var ingen match för varken Splach eller Astrolémur.

"Detta är en sista spurten. Vi har kommit såhär långt. Vår resa är snart över." Sa Splach är dom lugnt vandrade genom skogen.

"Kom nu, min vän."

Dom simmade över sjön vid Farstrider Enclave och nådde Eversong Woods, där dom mötte en Dragonhawk, varelsen som Splach skulle fånga.

"Du får hela mig om jag håller på att förlora." Sa Splach och började försöka tämja draken.

Draken blev mindre och mindre våldsam varje sekund, och tillslut hade den förenat sig med Splach.

Deras uppdrag var över.

"Tack för allt... Jag hade inte klarat det utan dig." Splach omfamnade sin vän och tog fram sin Heathstone, som skulle skicka hem honom.

Slut.

Baserad på en verklig händelse.

Night-Elfen och Dreanien Astrolémur och Splach var under äventyret level 23 och level 11.

Skrivet av Astrolémur AKA xstreem... Eller Oggi!?... Bestäm själva!

[Tweak]

-Vafalls är detta?, sade August.

En till liten miss Funkar inte att säga så.

[ZcruweN]

En till liten miss Funkar inte att säga så.

Men urgh, har rättat till nu iaf

[Plaisir]

Det är kallt

Patrick Friberg

Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och ja han, han skulle väl börja gå åt sitt.

De hade träffats på bussen hem ifrån stan första gången. De började småprata och det kom fram att de gick på samma skola och hade så gjort i tre år. Hon hade väl sett til honom några gånger men själv hade han inte sett henne förrens nu. Och det kom även fram att han som skule byta klass, eftersom att han inte kände någon samhörighet med någon i den nuvarande klassen, skulle börja gå i hennes klass.

Vad trevligt tänkte han. Ytterligare en vän i den nya klassen.

Där på bussen första gången hade de bytt nummer och lite sånt. Det tog ju bara en kvart att åka hem ifrån stan så de hann inte prata speciellt mycket. Hon hade suttit kvar på bussen efter att han gick av, vilket betydde att hon förmodligen bodde i andra delen av byn. Trots att han inte kände henne fick han en känsla i magen när han hade gått av och vinkat till henne att den där tjejen var något alldeles speciellt. Den tjejen förstod honom.

Kvällen efter ringde hon upp honom men han vågade inte svara första gången. Inte heller andra. Men när hon ringde för tredje gången kunde han inte låta bli att svara. Hans "Ja hallå" lät nog väldigt osäkert och ynkligt men det kunde han inte bry sig om just då. För när hon sa "Hej det är jag" i andra änden så trodde han att han skulle svimma.

Det första samtalet hade alltså gått väldigt knaggligt fram men de hade ändå suttit,legat och gått omkring och pratat ända fram till 3 på morgonen. Om allt och ingenting. Om hur kul det skulle bli när han började i hennes klass, om alla saker som de skulle hitta på i framtiden och om alla människor som man kunde prata skit om. Bara för att ha någonting att prata om. Till slut hade hon sagt att det nog var dags att gå o lägga sig. Det var ju trots allt skola dagen efter. Och som hon påpekade så vore det ju bra om han var skärpt första dagen i sin nya klass.

De tre nästföljande dagarna visade det sig att hon var sjuk. Men det la han aldrig riktigt märke till då han äldrig pratat med henne eller sett henne i skolan. Men när hon väl kom på torsdagen så sken han upp som en sol när hon kom in genom dörren till klassrummet och mumlade ur sig någon ursäkt som baserade sig på att cykeln hade frusit sönder.

Hon satte sig några rader framför honom och såg honom inte ens. "Jaha, hon har väl glömt bort mig redan då" tänkte han. Och så fortsate det hela dagen. Han kände sig totalt ignorerad och i hans hjärna snurrade bara tanken på att hon kanske tyckte om någon annan. Kanske han den där sliskiga typen som alla tjejer verkade vara förtjusta i. Trots att han behandlade dem som skit. Ja för det gjorde han verkligen. Men ju taskigare han var mot dem ju mer tycktes de avguda honom.

När väl skoldagen var slut gick han hem med slokande huvud och kände sig extremt liten och bortgjord.

Men väl hemma ringer hon upp honom. Vad skulle han göra nu? Tusen tankar hann rinna ut ur hans huvud innan han väl bestämde sig för att svara och gå rakt på sak.

-Ja hallå!

-Hej det är jag igen. Hennes röst var så söt att han bara inte kunde vara arg.

-Vad.. eller jag menar.. Hur är det?

-Jo då.Det är bättre nu.Själv då? Allt sades med en så honungslen röst att han nästan smälte.

-Jag mår bara fint. fick han ur sig efter en halv minuts tystnad då han bara tänkt på hur hon skulle reagera ifall han sagt att han inte mådde lika bra som om hon varit där.

Samtalet fortsatte och det kom till sist fram att hon inte visste hur hon skulle bete sig mot honom i skolan eftersom att de aldrig förr hade träffats där. De kom överens om att de skulle prata nästa dag i alla fall och sen få se hur det blev.

Dagen efter blev precis så bra som han hade hoppats på, och de bestämde att de skulle hitta på någonting på lördagen. Typ gå på bio eller ta en öl.

Så var det i några veckor och allting flöt på som vanligt. Båda hade lika trevligt och de pratade som alla andra i skolan. Utan att någon av dom kände att det behövde betyda någonting. Han kanske kände några känslor men de höll han ju såklart för sig själv.

Tre veckor tidigare hände det dock någonting som kanske ingen av dem var beredd på.

de hade precis varit och sett en film på bio och åkt hem med bussen. Och när de stog där och kramade om varandra och sa god natt och hej då så hände det. Hon kysste honom mitt på munnen. En riktig kyss. Något som han tidigare bara vågat fantisera om när hon gått hem till sig. Något som han alltid själv hade velat göra sen han såg henne men aldrig vågat ta initiativ till. Modet hade liksom aldrig funnits där. Hon var på något sätt inte en sån som man bara kysste. Hon var mer än alla andra tjejer tillsammans. Ni vet en såndär som man känner och som der jättebra ut, som är trevlig och verkar tycka om en men som man aldrig vågar säga något speciellt vågat till i rädsla för att hon ska bli rädd eller arg på dig.

Men nu hade det varit hon som tagit initiativ, hon som tagit första steget. Han kysste tillbaks och det var några underbara sekunder. Sen kom de på vad de höll på med. De slutade kramade om varandra och sa hej och god natt. Han såg efter henne en liten stund innan han vände hemåt till sitt hus på andra sidan byn. Hela vägen hem tänkte han på vad som hade hänt. Han kunde bara inte släppa det och det enda han ville var att springa tillbaks efter henne och kyssa henne ännu mer. Kyssa henne och säga hur mycket han älskade henne. Hur mycket han visste att de två hörde samman, hur mycket han visste att de hade gemensamt. För det hade de. De hade nästan allt gemensamt. Var det något par som skulle ha saker gemensamma så var det dem.

När han kom hem satte han sig på sängkanten och tänkte. Det tog flera timmar innan han kunde somna för det for hela tiden igenom hans huvud vad som hade hänt. Hur skulle allt bli nu? Skulle det bli de två eller var hon en såndär som bara kysste killar hur som helst? Bara för att vara snäll, eller utav ren slentrian. En sån som aldrig har haft känslor i sina kyssar?

Till slut somnade han. Men till och med i hans drömmar fanns hon. Kyssandes honom, kramandes och mysandes med honom. Inte en sekund förflöt utan att han tänkte på henne eller drömde om henne.

På måndagen var allting precis som vanligt, och även resten av veckan gick på som vanligt. Fram till fredagseftermiddagen. Hur skulle det bli i helgen? Skulle de hitta på någonting ändå? Trots vad som hänt. Eller skulle de låta det vara ett tag. Ingen av dem vågade riktigt fråga och de gick hem utan att ha bestämt någonting. Men sent på fredagskvällen så ringde hon honom och frågade om han ville hitta på någonting hemma hos honom. Hans helt klart enda svar var ett ja!

Det enda han oroade sig för var sin familj. Hans äldre bror var ett stort problem. Han var nämligen precis som den där sliskige typen i klassen. Någon som alla tyckte om utan anledning och av någon anledning så är det gulligt när han inte förstår ett dugg av vad alla pratar om. För vem kan vara arg på någon som är så bortkommen.

Men va fan. Det skulle nog gå bra. Bara att låsa in sig på rummet.

Så var äntligen lördagkvällen där, och allt var fixat. Film hyrd, Godis köpt och rummet städat. Nu var det bara att vänta på att tjejen skulle ringa så att han kunde möta henne.

Efter vad som kändes som en evighet och lite till så ringde hon. Klockan var halv fem så egentligen hade han nog bara väntat på att hon skulle ringa i nån kvart eller så.

Men nu var det alltså dags att ge sig iväg.

Efteråt så följde han med henne en bit på vägen. De kramades och sa hej och god natt. Men ingen KYSS. Det förbryllade honom så pass mycket att han nästan mådde dåligt på vägen hem. Men trots allt var han glad för hon hade ju ändå kommit till honom och inte slutat att prata med honom efter vad hon gjort. Så det kunde ju vara värre.

Veckan efter var det samma procedur. En film, mycket prat, mycket mys men ingen kyss.

Nu är vi nästan framme vid början av hela berättelsen igen.

Ikväll hade de gjort likadant som vanligt. Hyrt en film sett den pratat tills det blev alldeles för sent och sen bestämt sig för att det var dags för henne att gå hem. Men den här gången skulle något annorlunda hända.

När de stog och kramade varandra så sa han helt plötsligt:

-Jag tror att jag är kär.

Hon tog ett halvt steg tillbaka och tittade allvarligt på honom. Vad skulle han nu ta sig till? Var det kanske att gå för långt. Var det kanske så att hon inte hade några känslor alls och att hon skulle bli arg nu?

För säkerhets skull tittade han åt ett helt annat håll än rakt på henne. De stog där ett bra tag. Till slut sa hon att hon nog skulle gå hem innan det blev så pass ljust att hon inte kunde somna. Det enda han tänkte var att han inte kunnat somna speciellt fort de senaste tre veckorna. För det enda han legat o tänkt på var hennes mjuka läppar när de kysste hans. Hur varm han blev när han såg henne och den ilska som växte när han såg henne skratta med någon annan kille. Att bara se henne titta snällt på någon annan fick honom att bara vilja skrika ut "LÄGG AV NU; JAG ÄLSKAR DIG KAN DU INTE TITTA PÅ MIG ISTÄLLET?"

Men inte en gång vågade han verkligen göra något åt det. Och nu hade han försökt. Men hennes reaktion överensstämde inte med vad han fantiserat om. Och nu var det ju försent att ta tillbaka det han sagt.

Han fick helt enkelt ta att hon vände om med ett litet leende och gick därifrån. Med sitt vackra lena gott luktande hår svajandes bakom sig. Och den perfekta hållningen som hon alltid tyckt att han skulle ha.

Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och han, ja han skulle väl börja gå åt sitt.

[P-C]

Det var natt och regnet vräkte ner i den lilla byn i Polen.

Sådär hela Del 1

Nja, för mycket talspråk och halvtaskig grammatik. Storyn vill jag däremot se mer av.

Friberg: Bra novell men lite ologisk på sina ställen. Hur gamla är de? De beter sig som typ 12 men sen kommer "eller kanske ta en öl" .. humm, very well, mycket bra skrivet.

Redigerad 12 mars, 2007 av P-C

[Tweak]

Det är kallt

Patrick Friberg

Hyfsad novell, inget mästerverk precis, men bra! jag älskar ändå när början och slutet knyts ihop sådär, riktigt snyggt

Redigerad 12 mars, 2007 av Tweak

[Plaisir]

Nja, för mycket talspråk och halvtaskig grammatik. Storyn vill jag däremot se mer av.

Friberg: Bra novell men lite ologisk på sina ställen. Hur gamla är de? De beter sig som typ 12 men sen kommer "eller kanske ta en öl" .. humm, very well, mycket bra skrivet.

Hyfsad novell, inget mästerverk precis, men bra! jag älskar ändå när början och slutet knyts ihop sådär, riktigt snyggt

Tack grabbar

Måste kanske tillägga att det var en blogg på lunar så anledningen till att den inte är mer seriöst skriven och genomgången är att det är skrivet under en halvtimme av tråkighet .. haha.. Har några fler på lager som kanske är mer ordentliga.. Får se om jag publicerar något

Edit: P-C: Man är ju lite barnslig o så av sig när man är kär. Och det baserar sig på något som hänt i verkligheten...

Redigerad 13 mars, 2007 av Friberg

[DrStupid]

Kan lika bra lägga upp denna här!

Kapitel 1; Äventyret börjar

Allt började när den modige Splach, en Dreani från Väst

Gha... DRAENEI. I övrigt helt OK. Inget mästerverk pricis =P

Redigerad 14 mars, 2007 av DrStupid

[guardian]

Tänkte börja wrota down en historia om en kille som blir rallykändis. visserligen har jag stor fantasi, men jag skriver väl inte som en författarmusa. ni får ta den som den kommer helt enkelt

[StellHell]

Tänkte börja wrota down en historia om en kille som blir rallykändis.

Redan där var du dömd att misslyckas.

[guardian]

Redan där var du dömd att misslyckas.

Jaha, trevligt. men jag skriver för jag just gillar göra det. sen det där skrev jag för att göra det lite oseriösare då deti nte spelar någon roll då det inte är i själva historian.

aja, här är den. nattskriven så ge mig konstruktiv kritik för fortsatta verk, tack vart mest nöjd med slutet.

Carls rallydröm

Carls pappa var en rallyförare i sin ungdom, men när carl var 15 hände det som inte fick hända. Han hade följt med sin pappa på ett av hans rallyn som alltid, men i den 13:e kurvan, fanns det en halvstor vattenpöl, Carls pappa var först ut på banan, men när han kom till kurvan fick hans rallymodifierade Volvo 240 TiC vattenplaning, bilen gick inte styra och han for ut från banan, ner i en skogsdunge där bilen först slog i en sten, for runt på taket, sen veks runt ett träd.

I sin stora chock och förtvivlan sprang Carl dit så fort han kunde, när han ser sin pappa hängande där fortfarande fastspänd i Sparco stolen hör han sin pappa säga i sina sista andetag "Carl, jag älskar dig min son", och sen hängde han livlös kvar i den olje- och bensinläckande Volvon.

Sen den dagen har Carl lovat sig själv att ta upp sin pappas rally karriär, men Carl hade mycket dåligt ställt i ekonomin. Han var nu 21 år gammal och fortfarande ingen rallyförare, men han skulle verkligen bli en rallyförare, en stor sådan.

Han gick ner till svenne som sålde bilar på orten han bor på och frågade efter något som kanske kunde bli en bra rallybil för en nybörjare. Svenne visade honom väldigt många olika bilar, Nissan Micra, VolksWagen 1303, Ford Fiesta många små bilar. Då såg Carl något som stog under en stor tall på området. Carl frågade:

-"vad är det där?"

-"det där gamla ratet? det är en Lancia A112 Abarth, gamla italienska bilar från 80 talet, visserligen utveckade för just rally, men den där har många fel som måste åtgärdas"

-"vad är priset på denna bil?"

-"du får den för tretusen"

Sagt och gjort, Carl köpte lancian av Svenne och drog in den i garaget hemma. Han började genaste skruva med bilen, och upptäckte snabbt att motorblocket var sprucket. Han ringde till sin gamla kompis Enok i svängen, som var återförsäljare för varumärket Lancia och Fiat på 80-talet.

-"Tjenare Enok, det är Carl, du har ingen gammal motor till en Lancia A112 hemma?"

-"joru, Carl, det har jag nog. Jag har en rätt vässad motor till en 85:a på 130 hästar. den är inte kört på flera år, men det startar nog."

-"fint jag tar den!"

tvåtusen kronor fattigare hade Carl den nya motorn hemma, han hade även lånat Enoks motorlyft och på några dagar hade han bytt motorn i bilen. Bilen startade utan problem som utlovat, men bromsarna hade ärgat ihop efter många år under en tall. Men dom fick han billigt på Mekonomen, efter byte av bromsar var bilen klar att besiktiga. Bilen gick visserligen igenom, men han behövde fortfarande stolar och bälten till bilen. Han köpte FIA godkända stolar av Svenne som suttit i en rallygodkänd Nissan Micra, och extraljus från en gammal Volvo. sen svetsade han nya fästen och monterade ljus, stolar och bälten.

efter lite smådetaljer som inredning och liknande var bilen klar för E-klass rally.

På lördagsmorgonen var han på banan, inte först och inte sist av alla deltagare, men han var nervösast av alla. När han backat av bilen från trailen som han lånat av Enok körde han mot startlinjen. Han var sist ut. Tankar och minnen från allt hans pappa lärt honom om bilkörning ihögre hastigheter rusade genom hans huvud, och när startlampan tändes varvade han upp motorn och slängde i ettan. hans lopp gick väldigt bra för att vara första gången. han kom på femte plats. när han stog på sidan av och kollade på prisutdelningen kom en man fram till honom och frågade om han hade någon sponsor. Carl svarade snabbt "Nej, det här var mitt första lopp" mannen sa att han jobbar på stans mest välkända och respekterade bilverkstad och mannen frågade om han ville prata med hans chef om ett sponsoravtal. Carl tackade snabbt ja och dagen efter sökte han upp chefen.

-"Carl var ditt namn, ja. jag hörde av Clemens att ditt första lopp gick väldigt bra och undrar om vi får sponsra dig? du kommer då ha våra dekaler på bilen"

-"Det skulle vara väldigt bra med extra pengar och service på bilen"

-"kom in med din bil imorrn ska vi se vad vi kan göra åt den"

Nöjd som han var åkte Carl hemåt. Dagen efter kom Carl med Lancian som han lovat, verkstaden drog en snabb koll på bilen och en mekaniker sa "vi kommer rostlaga och lackera din bil i våra färger tills nästa lopp" Carl var väldigt nöjd med att få detta, då hans bil var ganska rostskadad och solblekt lack. Efter en vecka var bilen klar för nästa rally. På lördagen drog Carl upp bilen på trailen och begav sig till banan med den. Han ville ha fler sponsorer, men han vågade inte hoppas på att något liknande hände igen som förra lördagen. Den här gången var carl inte först ut på banan, han var placerad åtta i startlinjen. men han skötte sig bra ändå. Den här gången kom han fyra. Han var väldigt nöjd med sin placering och lastade bilen på trailen och begav sig hem. Några dagar efter ringde chefen för verkstaden och sa att det hade kommit in fler kudner än någonsin på de dagar det gått. Alla ville reparera bilen på samma ställe som den duktige nykomlingen.

Carl var väldigt stolt över sig själv och sin bil och skröt och berättade hur han kört och vad som hänt under loppet för chefen. Chefen småskrattade och sa åt Carl att ta väl hand om sig och lade på.

Inte förrän efter tre veckor blev nästa rally. Carl hade tränat mycket i Lancian på en folkracebana och kände sig peppad till max för dagens lopp. Men det här rallyt var inte ett vanligt rally, Det var säsongsavslutning och ett årsmästerskap i E-klassrally hölls.

Carl var vid vagnsparkeringen först av alla och körde ner sin lancia från trailern och gjorde lite kontroller innan start. Han fick starta fyra, och fick samma placering i loppet. Det hölls fyra lopp i mästerskapet. carl klarade första loppet och gick vidare till nästa. Där hamnade han på andra plats. och näst sista kom han också på andra plats. Finalen hölls inte på samma bana, den hölls på Lördagen efter. På samma bana hans pappa mist livet sex år tidigare. Carl hade aldrig besökt banan efter händelsen med hans far. Men kände sig ändå på topp. han kom till banan fyra timmar innan loppet hölls. I två timmar stog han och tittade på 13:e kurvan, och minns vad som hänt.de två timmar innan starten hade dom andra kommit och han gjorde sina kontroller.

Carl var först ut. precis som hans pappa på samma bana. när lampan lyste gasade han iväg i lancian, han tog första, andra, tredje fjärde kurvan riktigt snyggt och publiken jublande. nästa 8 kurvorna tog han med stil också. Sen var det en lång raksträcka. sen... 13:e kurvan, Carl såg inte att kurvan lutade nedåt och försökte ta den med aldeles för hög hastighet. Greppet om däcken släppte pch bilen dundrade ut i samma skogsfunge som hans pappa, i över 90 kilometer i timmen, bilen slog runt flera varv, slog i stenar, och småträd, för att till sist stanna ute på ängen bakom dungen. Carl var mycket svårt skadad medans han satt i bilen som låg på taket vinklad nedåt med fronten, hans liv passerade snabbt förbi, men minnena från hans pappa och minnena från hans egen avkörning stannade tills Carl kände hur han blödde från magen, rattstången hade slagit i en sten och tryckts in i magen på Carl Han visste hans tid var kommen. han blundade och upprepade samma mening helatiden tills han somnade in för gott. "vi misslyckades tillsammans, pappa".

Redigerad 14 mars, 2007 av guardian

[xstreem]

Gha... DRAENEI. I övrigt helt OK. Inget mästerverk pricis =P

Splach är, eller rättare sagt var, min kompis alt-character... Annars har hade han en Night Elf Druid lvl 70... (har sålt sitt acc)

Och jag har slutat spela

[Mr_Dufus]

Ingen novell dock men ett blogginlägg jag skrev för inte så längesedan om att jag har dammsugit i mitt rum för första gången på länge. Blev väldigt nöjd med den

Efter många om och några ska har det äntligen hänt... det som värkade som en omöjlig uppgift och har kostat många livet. Efter en lång tid har den ultimata kampen mot alltime evil äntligen avslutats... I en strid som får det sista slaget om midgård att verka som en liten sandlåds strid mellan två små pojkar som slåss om den röda bilen med bara tre däck...

Många och långa förberedelser är över. den har gett resultat... Dammet (hehe ironiskt) har lagt sig över slagfältet och den enda som man kan se genom rökmolnet är skuggan av en svårt skadad patriot på gränsen mellan liv och död som med glädje precis har riskerat sitt liv för att ta tillbaka rummet som under en lång tid varit i händerna på damråttorna från den plats i universum där ingen vågat sätta sin fot och kommit levande tillbaka. Den plats som är så hemsk att den ger mardrömmar till vuxna människor... platsen vars berättelser använts som totyr under många decienier. en plats så ond att till och med Satan själv inte besökt den. en plats där dess innevånare förökar sig utan sex, en plats där miljoner och åter miljoner ansluter sig varje dag så total utrotning inte finns i ordlistan.

Det är en hjälte som nu ser över de sår som kommer att plåga hans minnen under en lång tid framöver.

Men ett varningens finger höjs.. redan så här snart efter ser jag skuggor lura i mörkret. redan nu under tiden vi talar växer sig deras arme starkare och starkare för att snart sakta men säkert börja sin frammarch.

Det är ett krig vi aldrig kommer att kunna vinna, trots att vi på senare år har uppfunnit morderna vapen till vårt krig så som damsugare coh senast även förbättringen Grovis kommer det dröja många år innan vi hittar ett vapen tillräckligt effektivt för att döda dem odödliga.

Men så länge hjältar finns som inte viker en tum för fienden kommer mänskligheten kunna pusta ut...

Jag kommer iallafall att kunna sova gott inatt... men vem vet hur länge lugnet kommer att ligga över rummet.

Så var på din vakt. dagen är kommen då du utan förvarning med eller utan kaffekopp i din hand snubblar på vad du tycker är en skugga på golvet med ett smileface. Då är dagen kommen. Då är det din tur att för mänsklighetens överlevnad plugga in sladden, ladda och se döden i vitöga...

Jag vet att du har styrkan i dig. Många tappra medmänniskor har fallit men om vi står eniga finns det en chans, ett litet hopp om överlevnad.

Let the power of 230 V guide you!

[Plaisir]

!MEGASUPERDUPER BUMP!

Ingen titel(Hade först tänkt mig "En liten pojke och hans färd bort" men näe)

Han hade haft allt någon någonsin kunde önska sig. En underbar tjej som verkligen älskade honom, på riktigt, en lägenhet inredd med precis så lite som det ska vara för att inte bli för lite (Ja känslan av att han hade för mycket skit o småplock hemma i sitt rum hade lett till detta). Och allting hade äntligen börjat flyta på med studierna efter ett halvår av knagglighet och oförklarlig lathet.

Det här hade han haft. Ända fram tills det gick, ja åt helvete.

Numer var han bara den där killen som ingen riktigt brydde sig om. Eller visst folk brydde sig ju. Men inte på det sätt som fick honom att känna sig uppskattad och behövd.

Inga vänner som skulle vara för evigt och de vänner som räknades som allra närmst var ändå inte tillräckligt nära för att vara vänner man kunde göra annat än o träffa i skolan.

Nån ny tjej lyckades han inte heller hitta.

På nåt sätt verkade det som att alla tjejer som varit på gång tappat intresset så fort känslorna blev besvarade. Han betedde sig inte annorlunda emot vad han gjort innan utan det enda som verkade ändra deras sätt att se på honom var att han inte längre var otillgänglig.

Problemet med såna relationer och han är att han var en känslig person. En utav de där få känsliga killarna som gör allt och lite till för att den tjej de bryr sig om, har fallit för och är kära i ska må så bra som möjligt.

Kanske var det därför som HON hade älskat honom till skillnad mot de andra. Det förhållandet hade de båda rusat in i så pass fort att ingen lyckats tala om för den andra att de älskade varandra innan det var ett förhållande. Och därför hann han visa sin uppskattning genom att göra just allt och lite till för henne vilket kanske gjorde att hon stannade kvar och just älskade honom.

Men vad visste han. Han hade gjort på det sätt han trodde att alla skulle göra i samma position. Som alltid.

Det sätt han betedde sig på var inget sätt för att flörta med tjejer eller få dem att tro att han var bättre än vad han va. Han spelade inga spel och han ljög inte om vad han tyckte att någon betydde. Han var den där killen som alla tjejer utan självrespekt skriver på varenda presentation av sig själva att de söker. När de i själva verket letar efter den killen med mest pengar och skönhet.

Och visst han måste väl erkänna att han inte var någon skönhet. Men han var ju inte lika ful som en hel del killar.

Och vad han fått höra av en del enligt honom snygga tjejer så var han söt.

Men nu stod han där på ett berg. Utan någon av de där snygga tjejerna i närheten som skulle kunna säga till honom att han visst var behövd här i världen. Att han skulle saknas och att det fanns flera som nästan inte skulle klara sig utan att ha honom att prata med om allt och inget.

Nej han stod där på berget alldeles ensam. Och det var precis så han kände sig. Som en liten pojke alldeles ensam här i världen, men påväg bort ifrån den. Kanske skulle han komma någonstans där hans känslighet uppskattades. Där det var uppskattat att bry sig om andra och där han kände sig lycklig.

Han var en liten pojke påväg bort. Bort ifrån skiten som hade hänt. Bort ifrån alla problem som han ställt till med. Bort ifrån tjejen som han börjat älska men som han kände sig övergiven av. Bort ifrån allt som hade med världen att göra.

Han tog ett steg till...

[Cyper]

Får väl lägga upp en version av ''Lettis Smörja'', som jag stold redovisade för min klass. P.g.a. oföretagsverksamhet så fick jag skriva ihop något på dessa minuter.

Letti hade alltid drömt om himlen då han stod uppe på tåget. En gul himmel, en Amerikansk himmel, som skulle lägga sig som ett gult pulveriserat moln över Höga Kusten som föredrogs att kallas The High Coast för Letti. Han förstod inte vad som var felet med dess värld och de osaliga andarna som ständigt plågade hans inre som förhårdnad, grön avföring. Han var tvungen att göra något; Något drastiskt som skulle rädda honom. Han hoppade ner från den blåa bussen, ut mot himlen, men med förståelse att han inte var tyngdlös. Bron som bussen färdades på var hög, men vad spelar det för roll? Himlen ändrade bara färg. Han visste att han föll. Han landade på ett tåg. Tåget ruschade fram genom landskapet. Det slukades upp. En tunnel skymtades framför honom. Den påminde om Mandero Vilento tunneln som hans styvfar dog I. Han fick lov att springa bakåt mot sista vagnen. Tunneln kom närmare. Letti tog sig längst bak på tåget. Grädde strömade ut, vit som himlen själv, och mjuk som ull. Han förstod att slutet var nära då han spydde ut knappen. Den vita gräddelin lampan I den mörka kupén log åt honom, innan den okända tanten släkte den.

Redigerad 13 augusti, 2007 av Cyprez

[okka]

Första gången jag lägger upp någonting jag har skrivit här. Hjärtklappning. Vad kommer ni att tycka?

-----------------------------

Djingis Khan

Pressen:

- Vad handlar den om?

Regisören:

- Den handlar om Djingis khans liv fram till år 1210, då han, ja, mer eller mindre erövrar norra Kina... Särskilt mycket mer är det inte, eller, hehe, okej, jag ska försöka utveckla:

Det är ett stillsamt porträtt av Djingis khan, fram till hans egentliga ”framgång”. Hans barndom, ensamstående modern... Jag har försökt skildra händelser i hans barndom utan att göra det till en moralladdad historia, om jag säger så. Det blir lätt så att när regisörer tar sig an att skildra stora personer i historien blir det någon form av psykologiskt trams av det hela som egentligen inte behöver stämma: hur vet jag, till exempel, hur det påverkade Djingis khan att han dödade sin äldre bror i tonåren? Eller att hans mor var kidnappad av hans far? Därför känns det helt omotiverat att jag skulle ge mig på att skildra hans liv genom dessa händelser. Vad jag har försökt göra nu är att helt enkelt skildra det hela så objektivt som möjligt, utan att lägga någon vikt vid någon speciell händelse.

Det är bara några veckor kvar nu. Vad som är kvar att filmas är tiden innan Djingis blir khan, när han är på flykt i Mongoliet med sin familj (minus den broder han tidigare dräpt).

En buss med inspelningsteamet åker från lägret – som är beläget i utkanten av Mongoliets stäppmarker – in till hjärtat av den böljande stäppen. Det rör sig om lummig grönska så långt ögat kan nå och höga, fina kullar, även de lummiga och gröna. Regisören svettas, men inte på grund av värmen, utan på grund av ångest. Med endast ett fåtal veckor kvar av inspelning närmar sig nu klipparbetet. Där ska filmen skärpas till. Det är där som filmen ska få sin slutgiltiga form.

Och hur kommer denna slutgiltiga form att bli? Blir det ens i närheten av den storhet som målades upp i regisörens huvud när han en natt, efter alldeles för mycket kaffe och alldeles för dålig sömn, fick ett inspirationsflöde och skrev ner sin grundidé? Alla de bilder som han fick upp i huvudet - dessa vidsträckta landskap med mongoliska riddare: kommer slutresultatet ens att nå halvvägs till den skönhet som skapades just den där natten? Kommer slutresultatet att bli lika poetiskt och vackert, lika givande och insiktsfullt?

Svaret är nej. Därav svetten.

Det är regisörens långfilmsdebut. Hans tidigare erfarenheter är några refuserade manus, som, vid närmare eftertanke, inte riktigt kan räknas som erfarenheter. Denna gång lyckades han via kontakter få stöd att förverkliga sin idé om mongolrikets härskare. Förväntningarna är stora. Inte bara bland folket och pressen (”stäppens Bresson” är vad regisören brukar kallas i kulturskrifterna) utan framför allt hos honom själv. Äntligen är möjligheten här, äntligen detta försök till att skapa skönhet: en riktig långfilm. Därav hans oro: kommer han att lyckas?

Med stirriga ögon tittar han ut över de böljande landskapet genom bussfönstret. Scenen som ska filmas är en scen där en ung Djingis sitter och äter rostat ris med sin mamma i en liten kåta.

Regisören låter huvudet vila mot fönsterrutan. Eller, snarare falla tungt mot fönsterrutan. Någonting känns fel, och han har en känsla av uppgivenhet. Han tittar ut över den bördiga stäppen. Det är smärtsamt att besitta så mycket sentimentalitet och så många känslor och inte kunna göra dem rättvisa när han väl ska ge uttryck för dem. Han lyfter pannan från fönsterrutan. Den blev lite öm och röd.

Han kan se allting framför sig nu. Filmen går upp på biografer, får kanske bra recensioner, bra omdömen, men ångesten kommer inte att ha släppt. Han känner att filmen kommer att bli missförstådd och den som är ansvarig är han: regisören själv.

Den unika känslan, den skönhet och perfektion som han skapade i sitt huvud, försvann i den sekund som han påbörjade att göra den till verklighet. Eftersom upplevelsen är individuell kommer han inte att kunna vara kapabel att överföra samma känsla eller ens en känsla lika upphöjd som den känsla han hade vid idéskapandet till någon annan människa. Ångesten stiger och pannan faller åter igen mot fönsterrutan.

Utanför susar de vidsträckta områdena förbi. Gräsmarker så långt ögat kan nå. Vad som tidigare var en inspirerande vy – Mongoliets stäppmarker var den största inspirationskällan under skrivprocessen – har nu blivit hånande och överdådigt. Aldrig att regisören är kapabel att ge uttryck för de känslor som detta väldiga landskap ger honom. Skrattretande.

Teamet packar upp utrustningen ur bussen. Regisören börjar sakta vandra iväg från den tänkta inspelningsplatsen och de andra. Förmodligen har han feber, men han vet inte riktigt. Rakt fram är det höga kullar, åt höger är det horisont och åt vänster likaså. Överallt är det grönt och lummigt. Han sätter sig på marken och tar upp en vattenflaska från sin ryggsäck och ett paket cigaretter. Tändstickor tror han sig ha i jackfickan. Han rotar ett tag tills han finner dem, endast två stycken kvar. Han stoppar cigaretten i munnen, men tar direkt ut den igen. Han glömde nämligen att han skulle dricka vatten också. Han dricker lite vatten, sedan sätter han cigaretten i munnen och tänder den. Det blåser väldigt mycket, så till en början är det svårt att få cigaretten att ta eld men efter två tändstickor lyckas han. Jackan tar han av sig och brer ut bakom sig och lägger sig ned på den. Han tittar upp på den klarblå himmelen. Han svettas inte längre, men ångesten är kvar. Fast den har börjat övergå till likgiltighet. Han gör trots allt sitt bästa med filmen: är det inte strävan det handlar om? Vad kan man egentligen begära? Det är väl inte rimligt att sätta allt för höga krav på sig själv?

Men dessa tankar är inte upplyftande. De ger bara en känsla av likgiltighet. Det är meningslöst att skapa en film som inte når upp till vad den egentligen syftar att nå: grundidén, den underbara vision som regisören hade innan han startade projektet. Men i samband med förverkligandet av visionen så dog den, likt en bra bok som plötsligt blir illustrererad. Illustrationen överensstämmer inte med läsarens egna tankar kring hur det hela ser ut och är. Just så är det med filmen som verkar så självklar, så fulländad där den vilar i hans huvud. Men när det väl görs till verklighet blir det endast ett lumpet bakslag som krossar den fulländade visionen, och det hela blir bara ett tafatt försök till vad det ursprungligen var tänkt att vara.

Regisören tittar åt sidan. I ögonvrån ser han hur teamet gör i ordning inspelningsplatsen. Stora blå tält sätts upp, det liknar litegrann en karavan. Det hela ser väldigt lustigt ut tycker regisören, som studerar spektaklet från liggande vinkel med huvudet på sned. Han för blicken åter uppåt, sen åt andra hållet. Än en gång dessa vidsträckta och hånfulla stäppmarker.

Regisören låter huvudet falla från sida till sida, växlande mellan den karavanliknande uppsättningen och det torra grässlätterna.

När cigaretten är slut reser han sig upp. Blodet hänger inte riktigt med, och det svartnar lite lätt för ögonen. Istället för att luta sig framåt håller han sig upprätt, men det går över på några sekunder. Han blundar, tar några andetag, och går sedan tillbaka till de blå tälten och inspelningsteamet.

Den unge Djingis sitter bredvid sin mor i kåtan och äter rostat ris. Det mongoliska landskapet sträcker sig likt ett gigantiskt täcke utanför kåtan. En scen som inte riktigt kan misslyckas, men känslan av misslyckande är större än känslan av triumf. Åtminstone för regisören. Efter att scenen är färdiginspelad sätter han sig direkt i bussen. Borde han ha valt ett annat jobb? Fastighetsmäklare... Det finns ju i släkten. Både mamma och farbror. Från båda sidorna, dessutom. Vem är egentligen han att försöka skildra Djingis khans öden?

Ångesten övergår i irritation: varför ens försöka då det resulterar i någonting som inte ens kommer klara av att mäta sig med det han ursprungligen tänkt sig? Det är en omöjlighet för honom att förmedla de allra djupaste känslor – känslor är fel ord, bilder snarare – i form av konst. Vad är det som krävs? Vad är det som han inte har? Är det så enkelt att han försöker för mycket? Det faktum att så mycket skönhet redan existerar i konsten har eggat honom till att vilja gestalta den själv – den skönhet som han själv känner så väl – och förmedla till andra. Kan det verkligen vara så orättvist att denna vilja att förmedla och skapa inte alls är till någon hjälp? Är det så enkelt att det hela är dödfött: att regisören är inkapabel att skapa skönhet, och där är det punkt, oavsett hur stor viljan är?

Han ignorerar att man inte får röka i bussen och plockar upp ytterligare en cigarett från ryggsäcken, sin sista. Han pillrar upp tändstickorna ur jackfickan. Han tänder cigaretten, blundar med ögonen och låter bakhuvudet falla hårt mot vindrutan.