Topplista

Nej, det är du inte. För et som inte fattar: http://www.wallingfords.com/aquiline/images/cut_image.jpg

En nyhet i det nya forumet är möjligheten att "uppskatta" bra inlägg. Kommer du över ett inlägg som är otroligt välskrivet, hjälpsamt, roligt eller som du helt enkelt bara gillar så klickar du på den lilla plusikonen längst ner i det högra hörnet. Se bilden. (ok, det här exemplet kanske var mindre bra...) Medlemmen i fråga tilldelas ett anseendepoäng och ju fler anseendepoäng man får, desto bättre anseendestatus/titel får man. Alla startar på "Neutral" och kan bara gå uppåt. Om över 10 medlemmar uppskattar ett och samma inlägg blir det också utsmyckat med en guldstjärna! Syftet med det hela är att belöna bra inlägg, och låta personerna bakom bedrifterna veta om det!

vill klaga på alla som är utläningar i västerås... går inte att gå på stan ens utan att dom skriker än i örat saker som skinhead rasse o sånt. vadå får man inte raka sig nu eller utan att vara rasse? ne nu är ja trött på dom om dom ska komma hit kan dom skaffa jobb nu sitter dom bara hemma och får bidrag om man tänker lite så är det ju ganska bra ide´ men typiskt invandrare att gö så. hehe som när ja o steffe jagade några me epan igår vi drog hem till steffe först o slangade bensin ur hans Pappas gräsklippare o jävla va vi sprang sen hehe. helt galen farsa iofs. sen hoppa vi in i bilen eller ja vi gick o steffe börja köra iväg. alltså igentligen är de en 240 men han låssas att de är en epa för polisen blir sura och stannar honom och säger steffe varför har du epa skylt på bilen när de är en riktig bil alltså inte epa hehe. hur som helst så åkte vi o sladda lite och sen kom vi i en kurva i kanske 150 sen växla han till tvåan o ja ba ahaha steffe va gör du du pajkar ju hela vexellådan eller ja vad man säger men han ba stoppa in en ny prilla o skratta. asså det är ju askul att kö fort som fan och bara känna vind draget i huvudet fast på vintern kan man ju inte åka cab så man får ju vända fläktarna mot huvet asså så det blåser om ni förstår lite svårt att förklara. btw när vi åkte så såg vi massa invandrare som skulle va coola i såna där jackor me ludd på där bak så vi tänkte fan ska vi inte skojja lite me dom? jo varför inte så ja sa till steffe om jag kunde kö fast han sa nej. hur som helst så åkte steffe så tyst han kunde upp på trotoraren om ni förstår asså bakom dom och åkte jättesakta o sen burna han iväg förbi dom ochså sen hoppade han ner på vägen o man hörde hur de skrapa och ja tänkte oooo nu kommer steffes farsa lacka ni skulle ha sett allas ansikten när vi brassa förbi i 150 och jackorna flög nästan av deras ryggar alltså rätt svårt o förklara men ja gör mitt bästa. samma me alla luffare på stan asså var för tigger dom pengar igentligen ba skaffa ett jobb?? aja ville ba snacka av mig lite nu måste ja hjälpa morsan me o damsuga hon skriker altid i mitt öra hela tiden kan du diska kan du damsuga kan du gå o köpa cigg va? asjobbigt men va gör man inte för familjen eller hur hehe.

Hahaha! Jag som trodde det var ett par trosor. Shit, måste sluta kolla porr alltså. Titta här förresten: haha kan knappt vänta på att han ska bli utröstad. Vad sa du? Är det inte år 2004? Hoppsan.

Tog mig friheten att göra ännu en egen.

Hotlink skydd, bilden går inte att posta (du ser den dock för att den ligger i cachen) *fix* http://upl.gizgiz.nu/files/394792.gif also, lol ;D

När antalet medlemar på ett litet forum som detta minskar snabbare på grund av dödsfall än tappat intresse får man en ordentlig reality check. Förlusten av Giz är fortfarande obehagligt nära och tränger sig nu ännu närmre inpå. Jag ägnar också en tanke åt Corleone. Låt nu detta forum få behålla sina medlemar tills de dör av hög ålder efter långa och lyckliga liv. Var du än är Topp3 hoppas jag att du har det bra.

Något som länge efterfrågats är ett forum där man kan föra privat diskussioner utan att blotta sig för hela internet - och nu har det kommit! Forumet heter "Privata angelägenheter" och hittas under "Övriga forum". För att få tillgång till forumet krävs det att man är medlem samt att man skrivit minst 10 inlägg. Precis som med Loungen gäller det att vi är strikta med vilka trådar som placeras i det nya forumet. Endast trådar som är starkt privata (allt med personuppgifter, privata bilder (t.ex. bilder på sig själv), känsliga IRL-händelser etc.). För att starta igång forumet har jag flyttat över några befintliga trådar, men våra moderatorer kommer säkert flytta över fler under de kommande dagarna.

GOD JUL ÖNSKAR GTASAJTENS MODCREW! Nu var det dags igen. Det har redan gått ett år sedan senast vi förväntansfullt satt och väntade på tomten som vi gjort sedan vi alla var små. Vi får, för eran egna skull hoppas att ni får det ni har önskat er och om det nu är så att ni växt opp och inte längre får presenter så får vi väl ändå hoppas att dagen ändå kommer sluta på topp med god mat eller åtminstone i goda vänners lag. Och som ni alla vet så har vi här på GTAsajten anrika traditioner precis som alla andra, och vad skulle en julafton utan en jultråd vara? Antagligen förfärlig eller hur!? Så, för ett i mina ögon väldigt lugnt år på forumet med i princip inga ingripande alls vill jag önska alla en GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR! Hoppas att vi alla får en god fortsättning tillsammans här på "dårhus GTAsajten"! (gamla trådar) 2006, 2007, 2008, 2009, 2010 (vilken flopp), 2011

Jag tänkte ju delta i den här fina avatardelardagstillställningen som ordnades i veckan men på grund av en massa plugg och andra bekymmer hann jag inte med det. Först hade vi laboration i cellvävnadskemiteknik och efter det vivisekterade vi en orangutang vilket drog ut på tiden och jag hann helt enkelt inte hem innan dagen var förbi och därmed uteblev mitt deltagande i avatardelardagen i år. Orsaken till att jag inte hann hem, förresten, var för att jag råkade åka fel med bussen när jag skulle hem. Jag satt på bussen och spelade på min PSP när jag plötsligt upptäckte i min ögonvrå en person jag fann bekant. Jag bestämde mig för att analysera situationen i 10 minuter och satt och grunnade på varifrån jag kände personen. Som en blixt från en klar himmel slog det mig plötsligt att personen som satt där framme var eXotic så jag bestämde mig för att gå fram och snacka lite med honom. Jag har alltid uppskattat eXotic som människa och person. Han är trevlig, rakryggad och ibland bjuder han på Juicy Fruit tuggummi. Jag var faktiskt så jädrans sugen på ett tuggummi eftersom vi hade ätit sillgryta till brunch och andedräkten gjorde sig påmind. Är det inte så förresten att andedräkten kan ha en stor betydelse vad gäller umgänge med andra människor? Om man har en "frisk" andedräkt ger det ett positivare intryck än om man kommer och luktar likkista i käftamentet. Kan det vara så? Jag tror att det är så. När jag med mycket möda och stort besvär tagit mig fram till bussens främre parti i hopp om att få ett tuggummi av eXotic märkte jag dock att det inte alls VAR eXotic utan en av mina kursare, en tjej, från biologiska institutionen vid universitetet. Eller ja, hon är egentligen inte från institutionen eftersom hon är en utbytesstudent från Belgien men hon talar svenska som om hon var född här så jag brukar räkna henne som en av oss. Hon är i alla fall tjej, det är jag säker på. Jag tror förresten att jag skrivit om henne i Love Peace and Understanding någon gång, tjejen jag syftar på är "skogstjejen" som jag skrev och analyserade om senaste vår. Kommer ni ihåg henne? Hon med taxen och smultronörhängena? Jag tror egentligen att vi hade något på gång då på våren men jag visste inte hur jag skulle tolka hennes signaler och allt rann ut i handen. Sanden, menar jag. Jag har spenderat många kvällar i min studentlägenhet och undrat och funderat på om det hade blivit något mellan oss om jag spelat mina kort på ett annat vis... Nåväl, nu såg jag här i bussen hursomhelst en ny chans att återställa mina möjligheter till att nå amorös framgång med denna lite tokiga men ändå rätt söta kvinnovarelse. Först var jag givetvis fullständigt häpen över att det inte var eXotic som satt i bussen och jag förlorade rösten i vad som senare visade sig vara fyra minuter. Eller var det tre minuter? Hmm, jag måste analysera saken... Nej, det var fyra minuter. Japp, nåväl, efter att fyra minuter hade passerat och jag inte sagt något men suttit och stirrat skogstjejen i ansiktet började det kännas lite pinsamt och jag bestämde mig för att säga något. Vad ska man säga när man träffar en tjej man har känslor för men inte kanske känner så jättebra? Har ni några förslag beträffande detta? Hur brukar ni göra? Jag funderade en stund på att dra en klassisk pickup-line, i stil med "vet de om i himlen att en av deras änglar har rymt?" (den har jag använt mig av många gånger med sviktande framgång), men bestämde mig till slut för att nöja mig med ett hej. "Hej", sa jag. Vad tycker ni om det? Är ett "hej" en bra öppningsfras när man träffar kvinnor? Det är inte helt lätt detta, jag ska analysera saken lite senare och återkommer sedan med min bedömning av situationen. Jag tror det får bli i ett inlägg i Love Peace and Understanding för här passar det ju inte riktigt. Eller gör det det? Vad tror ni om saken? Just det ja, efter att jag sagt hej till tjejen svarade hon med att säga "hejsan". Hur tycker ni att man ska tolka ett sådant svar? Kan ett "hejsan" betyda att hon är lite småpilsk eller är det ett avvisande tillmäle? Det är inte lätt när det är svårt att analysera sådana här saker. Jag visste inte vad jag skulle svara henne efter att hon sagt hejsan så jag bestämde mig för att visa upp min fina PSP. "Spana in den här", sa jag och strök med handflatan min PSP över det smäckra skalet. "Vet du vad det här är?" frågade jag skogstjejen och gjorde den där minen som ögonbrynssmilien här på forumet gör. "Eh, nej, är det en telefon"? Hon trodde alltså att min PSP var en telefon. Kan detta betyda att hon i det skedet HOPPADES på att det var en telefon? Eller var hon uppriktig med vad hon sa, trodde hon VERKLIGEN att det var en telefon? När jag har analyserat denna omständighet under eftermiddagarna här i veckan har jag kommit fram till att det kanske var hennes undermedvetna som VILLE att det skulle vara en telefon och därför frågade hon om det. Hon VILLE att det var en telefon för att hon ville ha mitt nummer. Hon kanske var lite kåt på mig trots allt? Kan det vara så tror ni? Om ni har ett svar på den frågan kan ni skicka ett epost-brev till mig på adressen heinrich.bojjmann@lovegurus.net eller skriva ett inlägg i det här forumet. Alltså inte i just det HÄR forumet men i forumet, GTAsajtens forum, ja ni fattar. "Nej, det är inte en telefon, det är en PSP" svarade jag henne vänligt men artigt, "det är en PSP, en bärbar spelkonsol utan dess like." Hon stirrade storögt på mig, sedan på PSPn, sedan tittade hon ut genom fönstret en stund där gatlyktor i orange och neonblått drog förbi i maklig fart, sedan vände hon sig till mig igen, log och sa "Åh, jaha". "Jo, du ser, det här är fina grejer", sa jag och drog igång GTA Liberty City Stories. Det är förresten ett ganska bra spel men det känns som att det allt som oftast blir förbisett när man diskuterar GTA-serien som helhet. DET och Chinatown Wars. De två känns lite som familjens fula ankungar eller hur man ska säga. Kan man säga så? Håller ni med mig? Jag skulle gärna delta i en diskussion om saken i GTA-forumet, så om ni känner er manade att dra igång en tråd är det bara att köra till. Jag lovar att bidra med en eller fem långposter som ingen orkar läsa. Ja, just det ja, bussresan var det. Jag började alltså spela lite Liberty City Stories och hon följde med med måttligt intresse. Hon hade ju inte så många val egentligen, jag menar - hon satt inåt och det var fortfarande en bit kvar innan hon skulle stiga av (jag vet nämligen var hon bor för jag stalkade henne några gånger i somras). Hon kunde inte fly från mig vilket gjorde mig lite upphetsad. Jag förklarade spelets story för skogstjejen; vem Tony Cipriani är och att det som är så jävla häftigt med det här spelet är att man kan åka motorcykel. Motorcykel alltså, tänk möjligheterna liksom. Göra en wheelie-stoppie 360 på Portlands bakgator. Accelerera över Liberty City Airport i 290 knutar. Jag har förresten alltid drömt om att ha en motorcykel på riktigt men eftersom det är så förbannat svårt att spela PSP när man ska manövrera en Yamaha har jag låtit bli att införskaffa en. Det är trevligare att åka buss. När jag mycket intresserat och ingående visade hur man klarar det där uppdraget där man ska stjäla den där bilen märkte jag hur hon ryggade tillbaka och rynkade på näsan. Åh, nej, tänkte jag, hon kände lukten av sillgrytan i min andedräkt! Nu är den kokta korven grillad! Nu är det kört! Nu har jag förlorat all värdighet och samhällsställning och kommer aldrig mer att kunna sätt min fot på biologiska institutionen, tänkte jag för mig själv. Jag tryckte ner PSPn i min Helly Hansen-väska och begrundade och analyserade situationen i några minuter. Hur skulle jag rädda mig från detta? Jag luktade för fan sillgryta i käften. Jag tittade snabbt på skogstjejen och såg att hon tagit fram en bok som hon satt och bläddrade i: "The Sexual Development of Pigs" av Sahknaar Hvett, en trevlig kursbok jag läst många gånger. Men när jag tittade på henne lade jag också märke till något annat! Hon tuggade tuggummi! Om jag bara fick ett tuggummi av henne skulle mina problem vara lösta. Jag skulle förlora min sillgrytsandedräkt och återigen kunna axla rollen som PSP-raggare. "Host, ähum, du", sa jag och tryckte till henne med pekfingret. Jag tryckte till på bröstet. Det är förresten ett bra tips till alla er där ute om ni vill känna på lite kvinnokroppar. Låtsas att ni har något viktigt ärende (till exempel att ni vill veta vad klockan är) och peta på dem med fingrarna eller grabba tag i dem med handen. Jag menar, det är ju en oskyldig rörelse och det funkar, jag har gjort det många gånger. "Kan jag få ett tuggummi?" frågade jag när jag fått hennes uppmärksamhet efter bröstnypet. Nu skulle dock hennes belgiska börd göra sig till känna. Hon visste inte vad tuggummi var. Hon förstod inte vad jag menade. Jag pekade på min mun och sedan på hennes, gjorde en tuggande rörelse, och sa "gum". Hon såg fullständigt förbryllad ut, visste inte vad jag höll på med. Trodde att jag var det sillgrytsmissfoster jag var. Jag placerade mitt pekfinger på hennes underläpp (hey, en oskyldig rörelse, right?) och sa igen "gum". Nu tog det dock hus i helvete! Skogstjejen trodde att jag antydde att hon hade opererat in gummi i sina läppar och blev helt vild. Hon bankade "The Sexual Development of Pigs" i skallen på mig och gav mig två, tre, nej sju örfilar tvärt över kinderna. Jag var helt paff av förvåning och fasa. "Nej, jag menar, jag..." mer hann jag inte säga innan hon började skälla ut mig på belgiska. Belgiska? Är det ett språk? Nej, det är det väl inte. Måste varit flamländska eller vad de nu talar där nere. Jag förstod i alla fall inte ett ord av vad hon sa. Hennes flammande ögon, rödsprängda ansikte och viftande nävar gjorde det dock ganska tydligt vad hon menade. Det dröjde inte länge innan en annan passagerare, ett hårigt fläskberg till turk, gick fram till oss och undrade vad som stod på. "Do, vad göra du med tjej? Do slå tjej?" frågade fläskberget. "Va, eh, nej, jag skulle bara ha ett tuggummi men..." försökte jag förklara. "Do togga på tjej? Do vara sjuk! Sjuk jeffel!" sa fläskberget och ryckte upp mig ur sätet. "Stanna buss!" ropade turken, och chauffören bromsade omedelbart in och vek av vid närmaste hållplats, förhoppningsfull om att bli av med vilka det nu än var som förde ett förfärligt oväsen i hans buss. Fläskberget grabbade tag i mitt nackskinn och förde mig till dörren, hivade ut mig i snödrivan utanför och gormade "Sjuk! Do vara sjuk jo! Forstodd do, kompis?". Sedan kastades min Helly Hansen-väska i huvudet på mig, dörren stängdes och bussen åkte iväg. Jag putsade snön från mina immiga brillor och kollade på skylten vid hållplatsen. Dröm om min stora förskräckelse när jag läste "Skärblacka" på skylten. Jag hade åkt ända ut till jävla Skärblacka! Skärblacka, ett samhälle som i huvudsak befolkas av smågangsters, bensinmackspersonal, tjecker och barnfamiljer. Kort sagt: inte ett ställe man vill tillbringa fritiden på efter mörkrets inbrott. Jag hade varit så inne i mitt PSP-raggande att jag åkt fel och missat minst 18 hållplatser. Nu stod jag ändå här vid den snötäckta vägrenen mitt ute i ingenmansland och började känna mig orolig. Hur skulle jag ta mig hem? Hur skulle jag HITTA hem? Kommer jag att frysa ihjäl här ute? Kommer jag att dö i Skärblacka? Jag kände skräcken komma krypande längs ryggraden. Jag är en dödens man, tänkte jag, och märkte hur hjärtat började bulta i mitt inre. Det smattrade nästan om hjärtat. Vrr, vrr, vrr, lät det. Fast jämnare liksom. Vvrrrrrrr! Det var då jag upptäckte det. Det VAR inte hjärtat! Det var en motorcykel och den var på väg hitåt! "Kan det vara det beryktade motorcykelgänget Skärblacka Boys som kommit för att våldta och rånmörda mig?" funderade jag. Jag hann inte analysera saken närmare utan tog omedelbart till fötterna och hoppade över snödrivorna vid hållplatsen och gömde mig där bakom. Jag märkte att jag landat rakt i en gulfärgad snötopp men det gjorde det samma. Om valet stod mellan att kräla i lite hundpiss eller att bli ihjälslagen av Skärblacka Boys var valet enkelt. Jag hörde hur motorcyklarna närmade sig och kände hur pulsen dunkade i mitt huvud. "Nu gäller det", tänkte jag. "Det här kan bli min sista kamp". När jag såg hur motorcyklarnas lyktor svepte över åkrarna borta vid vägkröken tryckte jag ner mitt ansikte i hundpisset och låg stilla, absolut stilla. Det är för övrigt en sak jag lärt mig inom ramen av mina biologistudier. Vid fara ska man lägga sig på marken och låtsas som om man är död. Spelar ingen roll om faran är ett lejon, en grizzlybjörn eller en motorcykelklubb från Skärblacka. Nu var motorcyklarna riktigt nära och jag hörde hur deras motorer gav eko mot skyltarna vid hållplatsen. Då hände det som jag inte alls var beredd på att skulle hända. Motorcyklarna stannade! Hade de sett mig? Skulle jag dö nu? Jag måste fly, tänkte jag. Jag måste härifrån. Jag ålade mig försiktigt bakåt, noggrann med att inte höja huvudet över snödrivan. Jag fumlande med händerna i mörkret för att hitta min väska, ta den och sedan springa in i det bakomliggande skogsbrynet. Springa för allt vad jag var värd. Bort från allt detta hemska. Jag skulle springa ända hem till min studentlägenhet om det så krävdes bara jag slapp vara här i jävla Skärblacka. Men jag hittade inte väskan. Den hade försvunnit i mörkret. Det var då det slog mig. Jag hade aldrig ens tagit med mig väskan! Den låg kvar där ute på hållplatsen och nu hade Skärblacka Boys fått syn på den. Inuti låg min älskade, kära, välsignade PSP! "Det hjälps inte" sa jag tyst för mig själv. "Nu jävlar, nu jävlar gäller det att visa att du är karl. Någon jävla rättvisa måste det finnas i denna gudsförgätna värld!" sa jag och bet ihop käkarna och knöt nävarna. "Man kan inte sno någons PSP. Man gör det bara inte! Det är under all värdighet!" Med en tallkvist i ena handen, en snöklimp i den andra och med hundpissad snö i fejan störtade jag fram över drivorna så att snön virvlade och yrde i vinterkvällen. Jag kände hur jag tappade jeansen och hur de gled ner till knäna men det gjorde det samma. Jag var en av krigarna i Braveheart, män som kämpade för vad de trodde på. Soldaterna på Omaha Beach. Romario i VM-finalen 94. För ett högre ändamål. Män som slogs för rättvisan. "Freeeeeeeeeedom!" vrålade jag och gjorde mig beredd att banka in skallarna på hela jävla Skärblacka Boys om det så skulle kosta mig liv och lem. PSPn skulle räddas till varje pris! Det var här någonstans jag märkte att det bara stod EN motorcykel på hållplatsen. Bara EN av Skärblacka Boys medlemmar höll på och bökade i min väska. Bara EN, väldigt chockerad, medlem fick syn på mig. Det var inte ens en Skärblacka Boy skulle det snart visa sig. Det var inte ens en motorcykel. Det var eXotic. Han hade varit ut med sin Suzuki PV och sladdat lite på de isiga landsvägarna när han fått syn på väskan och stannat. "Hej" sa jag och drog upp jeansen. "Hejsan" sa han. Jag fick åka på eXotics pakethållare när han körde hem mig. Som tack för det gav jag honom ett Juicy Fruit tuggummi. Resan tog många timmar och när jag kom hem var klockan över ett och min kropp var som en stelfrusen bit sill. Och det var därför jag inte hade möjlighet att delta i avatardeltagardagen i måndags. Jag tycker dock att det var ett bra initiativ att starta den här tråden! Bra jobbat! Mark. En god idé! Det är nästan som om jag själv kommit på den! Skulle kanske vara ännu bättre om det ordnades som en separat dag.

Vi har tröttnat på dina susbstanslösa one-liners för länge sedan. Det räcker nu.

Ja, det var fruktansvärt oförskämt av Jacker att förstöra tråden, du som lade ner så mycket tid på att formulera ditt inlägg och allt... -------- Arthas tycker jag är ganska badass. Jag tycker om alla sorters good-gone-bad-bossar egentligen. Får fundera vidare lite. Jag vill även säga Kerrigan och Baal, men känner mig som en extrem Blizzard-hora nu.

http://d24w6bsrhbeh9d.cloudfront.net/photo/395440_460s.jpg

V2! http://data.fuskbugg.se/dipdip/gtafb.jpg

Lika hjärtvärmande som:

Var det inte du som blev glad när du skulle bli moderat eller har jag missuppfattat hela den incidenten under alla dessa år?

Jag fick en lösfitta eller något, min familj visste inte riktigt hur de skulle reagera när jag öppnade julklappen. Tack.

Okej, stora nyheterna som jag lovade skulle komma idag: Just nu sitter jag och dricker kaffe i väntat på att ett kamera-team ifrån Eyeworks kommer hit, för idag ska vi nämligen använda hela dagen för att spela in första avsnittet av en TV-serie! Den kommer gå ut på att jag tillsammans med några andra svenska rappare skickas till Los Angeles för att träffa riktiga rap-artister därifrån, lära oss av dom, spela in tillsammans med dessa osv. Allt förutsatt att pilotavsnittet som spelas in idag säljs till någon TV-kanal. Det är inte säkert men det ser just nu ljust ut. Mer nyheter kommer vartefter jag får veta!

ska skriva cv för första gången nån som kan länka en bra cv mall ?? och hjälpa mig komma igång

Denna tråd är tillägnad alla knep och all information som enkelt kan göra våra vardagliga liv bättre. Posta det du vet, hittat eller kommit på själv! Kom ihåg bara att det ska vara praktiska/användbara saker som är relativt enkla att förstå och lära sig, så ingående uppsatser om tuggummiforskning hör inte hemma här. - - -

Oh shi- gula huset västerut, femte våningen. Hon är för fan naken! http://i283.photobucket.com/albums/kk293/bullfett/londondump.jpg

När det var dags för den förra stora uppgraderingen av forumet för några år sedan ("Refresh '09") var de stora nyheterna integration med sociala medier (facebook/twitter), stöd för mobila enheter, ny design och svensk översättning. Sedan dess har mycket hänt, framförallt på området mobila enheter (smartphones & surfplattor). 2009 klassades iPhone och Android som 'nymodigheter'. Surfplattor fanns inte ens. Idag ser det annorlunda ut - mobila enheter håller på att segla upp och bli den dominerande plattformen. Redan idag står mobila enheter för nästan 30% av forumets trafik, och pilarna pekar ständigt uppåt. Designmässigt har det också hänt en hel del. Omvärlden har gått mot mer avskalade och luftiga designer/layouter som framhäver innehåll och viktiga funktioner. Mindre viktiga funktioner antingen döljs eller tas bort. Det ska vara enkelt och användarvänligt helt enkelt, något som stimulerar aktivitet. Det är därför inte så konstigt att två stora huvudnummer i nästa stora uppdatering (Refresh '15) handlar om just mobila enheter och användarvänlig design. Med hjälp av responsiv design kommer forumet fungera och se lika bra ut oavsett om du sitter vid en dator, surfplatta eller smartphone. Den användarvänliga designen minskar också tröskeln till att skapa nytt innehåll, något som förhoppningsvis leder till ökad aktivitet. I samband med Refresh '15 kommer vi också att flytta till en ny VPS ("virtuell server") i Amsterdam vilket innebär bättre prestanda till ett lägre pris. Den VPS som infördes med Refresh '09 har gjort det lätt att skala ner kostnaden vid minskad aktivitet, något som varit väldigt viktigt för att hålla forumet i liv. Jag håller precis på att utvärdera IPS 4.0 som kommer att ligga till grund för Refresh '15. Även om det fortfarande är många bitar som måste falla på plats (något försenat) så ser det ändå lovande ut. Utan att lova för mycket hoppas jag kunna återkomma med en mer detaljerad information under hösten. Innan jag avslutar detta inlägg vill jag också bjuda på en officiell bild som visar hur den nya profilsidan ser ut på en dator samt smartphone. Profilsidan Profilsidan på en smartphone

GOD JUL ÖNSKAR GTASAJTENS MODCREW! Morgon..*gäsp* Som förälder är man numera van vid att vara uppe tidigt om mornarna. Som jag förutspådde blev givetvis 2014 så mycket bättre än 2013 med tanke på den lilla köttbulle som just nu sitter i mitt knä och "hjälper" mig skriva detta inlägg (blir många gör-om-gör-rätt-moment) men det överlever jag utan problem. I år är det iaf nya rutiner för vår del. Sambons farfar som hon alltid firat jul hos har obotlig cancer och doktorerna har sagt allt från 2 månader till 2 år kvar i livet. Så denna jul kommer spenderas mestatid där istället för hos mina föräldrar som jag i vanliga fall är van vid. 2014 får vi väl säga har varit ett ganska tråkigt år forum-mässigt. Fina servercrasher och en allt för bångstyrig Vice. Och detta blir ju allas nya FIRST!. En Jul på GTAsajten utan Vice. Låt det bära eller brista. Nä, nu står gröten och skinkan uppdukat på bordet, så får väl i min enkelhet önska er alla en riktigt god jul, ett underbart gott nytt år och en god fortsättning på detta och nästkommande år, på och utanför forumet. (gamla trådar) 2006, 2007, 2008, 2009, 2010 (vilken flopp), 2011, 2012, 2013

Min present till Maimstream. "Spelar ingen roll om det är gammalt eller nytt" skrev du, och jag hittade lite nostalgi när jag grävde runt bland gamla mappar!

GOD JUL ÖNSKAR GTASAJTENS MODCREW! Ja, det blir en snabbt ihopslängd post idag. Numera bor man ju på annan ort och är således bortrest på självaste julafton. Måste ju ändå önska mina kära GTAsajtare en god jul och ett gott nytt år nu i ledigheten och hoppas att 2012 kommer frambringa lika mycket glädje som detta året. Forumet med stort F kommer alltid vara i mitt hjärta och året som följer blir även mitt tionde år(!), vilket i sig är helt otroligt. Så, ha nu en underbar fortsättning på dagen och resten av detta år, det som är kvar i alla fall!

Eftersom Rockstar bekräftat att Grand Theft Auto V är under produktion har ett nytt forumet skapats åt den kommande kioskvältaren.

En av mina målningar, litet format... Olja.

Helt rätt. Snorungarna kan uppenbarligen inte sköta sig. Ungen gapar och skriker, hotar vakterna, och försöker sparka på en av dem. Att han lägger ner ungen på marken är endast för att få honom att vara stilla. Vad är det för snack om ett knä i ryggraden? Han har sitt ena knä på ungen rumpa vilket knappast gör speciellt ont.

!

Riktigt tråkigt att ännu en betydande forum-medlem har försvunnit på det här sättet, man blir helt paff Förutom att Tobias varit medlem sedan starten (2002) har han också bidragit stort som moderator. Trots att han inte skrev så många inlägg de senaste åren fanns han alltid där i bakgrunden och såg till att forumet var rent och städat. Självklart ska Tobias ha titeln Hedersmedlem. Synd att forumet inte har kvar sin forna makt, hade varit en ära att hjälpa minnesfonden att nå målet. Ska själv lägga ett bidrag, pengarna går till bra saker.

AFTONBLADET

http://img819.imageshack.us/img819/4236/funnyanteatercalmdownig.jpg "Ladies" and gentlemen of the jury, this court and the Commonwealth of GTASajten would like to thank you for your services, you are dismissed. Mr. Silent Agent Man, for scaring the bejesus out of your fellow forum citizens, for violating the laws of humor and comedy, for terrorizing Mr. Maimstreams feline friend, and for willfully ignoring the customs of the Commonwealth; the verdict of the jury makes it mandatory for me to sentence you to three hundred and sixty-nine hours of forum service. Furthermore, I bestow upon you the title of Honorary Forum Fool. May Blaque be merciful on your soul. *slam* This court is adjourned. Move on.

Känner att det här borde göras... Jag vill hylla GiZmo för den tiden han var här! Han var en sån skön person och en sån älskvärd person. Han var alltid så grymt hjälpsam och så oerhört skön att få prata med överhuvudtaget! Jag kan fortfarande minnas dom gångerna vi bara satt och random skrev om massa skit på msn och alla dom gångerna när han hjälpte mig med datorn när jag hade problem. Han var alltid på topphumör och alltid så grymt hjälpsam. Jag.... eller nej, vi allihopa här på GTAsajten älskade dig GiZmo, tack för tiden vi har haft med dig. Det är sorgligt att det blev tvungen att bli som det blev, men tyvärr har det hänt! Vila i frid broder, vi kommer föralltid sakna dig! För GiZmo, en utav sajtens många sköningar. R.I.P <3

http://d3uwin5q170wpc.cloudfront.net/photo/86017_700b.jpg

Edit: Mer än en vecka senare inser jag att jag har skrivit "inte ljust nu" och det stör mig som fa-an!

Från och med idag heter Loungen istället Loungen.

Nu har det hännt! Jag har slutligen med en gnutta vemod lämnat 1990-talet bakom mig och skaffat purfärsk dator. Något jag sagt att jag ska göra i 5-6 års tid... Datorhörnan blev genast lite trevligare också! Högtalarna och den slitna musmattan får dock hänga med ett tag till!

OMFGOFGMINGOIWNPEGONWEG!!!!!!!!!!

De så kallade "explosionerna" inträffar EFTER att byggnaderna har börjat kollapsa och sker i en till synes helt slumpmässig ordning - i en kontrollerad sprängning faller byggnaden efter att laddningarna detonerats, för det är ju ganska logiskt att det bara kan falla om man spränger först, eller hur? Dessutom är "explosionerna" väldigt utspridda och ser varken ut att ske med någon form av ordning eller synkronisering. Se denna video: Att polis och brandmän hörde smällar är inte så konstigt, tror du byggnader som tvillingtornen kan slinka ned i marken helt ljudlöst? Det finns inget konstigt med att byggnaderna totalkollapsade: "After the columns bowed, the weight was no longer going straight down. Like taking a straw and bowing it in the middle, it no longer can hold the same weight as it did when it was straight. The building tried to transfer the load to the core columns and massive hat truss on the roof. The weakened core, weakened by fire and impact, couldn't hold the massive weight from tilting. As with the perimeter column, the massive load on the deformed core columns gave way." "The massive weight easily caused a "Pancaking" effect but unlike the original hypothesis, the pancaking didn't cause the collapse. It was a result of the collapse." http://www.debunking911.com/collapse.htm För det andra, hur riggar man ett par byggnader som tvillingtornen utan att någon lägger märke till det? Det tar månader av planering för att spränga ett vanligt höghus, så logistiken och resurserna inblandade i att ta ned tvillingtornen, obemärkt dessutom, ligger knappast på någon diskret nivå. Fel. Fel. Fel. Denna video förklarar WTC7 mycket bra. Inget plan? Och vad hände isåfall med det riktiga planet och dess passagerare? Hålls de gömda någonstans eller blev de kanske avrättade? För övrigt så skadade planet alla fem ringar i byggnaden. Och? Han kan inte sagt fel i den förvirrade och kaotiska situation som rådde? Det var Irak som de invaderade med massförstörelsevapen som skäl. Afghanistan invaderade de med anledning att jaga Bin Laden och al-Queda. Som sagt, det var precis det de inte gjorde. Mjo, de publicerade ju bara den officiella utredningen i bokform tillgänglig för allmänheten. Kritiskt tänkande är nyttigt och viktigt - men då ska man vara kritisk mot allt! Det är dock mycket lätt att omvandla kritiskt tänkande till konfirmationsbias, vilket alla människor har i någon form och oftast är omedvetna om det, men det är precis därför som det är viktigt att man ifrågasätter sin syn på saker.

London, åh, London, vad kan jag säga om dig som redan inte är sagt? En solig dag, en vacker himmel, en grön park. Långa gator, stora skyskrapor, affärsmän i kostym. Ett skitigt kvarter, en stor moské, ett kusligt sjukhus. En pub, en pint, en glädje. En dubbeldäckare, ett konstverk, en utsikt. En fredag, en nattklubb, en atmosfär. En tunnelbana, ett tåg, en värme. Ett stånd, en vacker fulhet, en generös försäljare. Ett ghetto, en kebabaffär, en känsla. När jag flyttade till en av Europas hippaste huvudstäder hade jag turen att hamna mitt i alltihopa, mitt i smeten, mitt i centrum. Nu bor jag i en lyxig skyskrapa som är trettiotre våningar hög. Ställen som King's Cross, Picadilly Circus och Oxford Street är bara några minuter ifrån mig med tunnelbanan. Emirates Stadium är bara en kvart borta. Livet är underbart. När jag kliver upp varje morgon och tillagar min frukost har jag alltid ett leende på läpparna. Jag tar och äter upp mina smörgåsar, dricker upp min juice och duschar min kropp. Ibland väljer jag att ta hissen längst upp för att ta mig ett pass på gymmet. Medan jag springer på rullbandet och har en utsikt som många bara kan drömma om slår det mig att jag faktiskt lever i en dröm. En dröm som nästan är för bra för att vara sann. För sanningen är att mitt liv har varit allt annat än vanligt, allt annat än bra. För bara fem-sex år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna skriva det här sittandes i en skyskrapa mitt i London. Ni har säkert ingen aning vad jag snackar om, men ta det lugnt, jag ska berätta. Jag växte upp i en arbetarstad kallad Karlskoga, i Värmland, Örebro Län. Min far och min mor skiljde sig åt innan jag ens hann ploppa ut ur magen och ända sedan födseln bodde jag ensam med min mamma från Estland. Anledningen till skilsmässan är för känslig och det är bäst att vi skippar det här. Efter att far lämnat oss hade vi ingen annan möjlighet än att bosätta oss i ett tvättäkta ghetto, mitt i en stad som var dödare än dödast. Misshandel, inbrott och polisbesök blev vardagsmat för oss. Jag var bara ett litet barn när jag varje dag vaknade upp - om och om igen - till exakt samma känsla - rädsla. Ett traumatiskt minne jag fortfarande bär inom mig tog rum när jag bara var sju år gammal. En dag visade sig en man upp bakom vår lägenhetsdörr. Han hade ett pistolliknande föremål i handen och bankade argt på dörren. Jag och min mor flydde i bara underkläder ut genom balkongen och sprang i den tjocka snön som om våra liv var i fara. Vem vet, kanske det även var så. Det var iskallt när jag med tårarna flödandes längs kinderna trodde att jag skulle dö. Efter att ha kontaktat polisen och fått skydd kunde vi andas ut. Efteråt fick jag veta att han var ett psykfall från en helt annan stad. På grund av för lite bevismaterial kunde han dock aldrig dömas. Vi fick fortsätta leva i en oviss rädsla. Medan alla andra barn blev bortskämda med julklappar för tusentals kronor var det enda jag ville ha lite kärlek. Jag brydde mig inte om leksaker, tv-spel eller pengar. Kärlek var det viktigaste jag kunde få. Livet rullade på sådär, dag för dag, vecka för vecka, år för år. Det var först när jag blev tonåring som saker och ting började gå bättre. Vi flyttade till ett trevligare ställe i stan, fick fler vänner och kände oss tryggare. Men ärren hade satt sig sedan uppväxten. Jag blev mobbad, småkriminell och hatad på en och samma gång. Min mor var jag sällan tacksam till, trots att hon hade fostrat mig dag in och dag ut i det där förjävliga ghettot. Livet var på väg utför och det var först när min mor togs in på sjukhus som jag förstod att jag inte kunde hålla på att fortsätta leva som jag gjorde. Innan ambulansen plockade upp henne hade hon lämnat ett avskedsbrev till mig ifall hon skulle avlida. Det var tio sidor långt, men jag behövde bara läsa första sidan för att ramla ihop på golvet och börja tjuta som ett litet barn. Än idag kan jag inte läsa en enda mening från det brevet utan att börja skaka som ett asplöv. Som tur var överlevde hon. Vi flyttade till en annan stad, jag fick börja om mitt liv på nytt och plötsligt hade vi båda vänt blad. Jag fick massor av nya vänner, massor av nya upplevelser och en helt annan världsbild. Jag gick ur gymnasiet med toppenbetyg och mina drömmar var storartade. Idag betyder min mor allt i hela världen för mig och hur än livet formar sig har jag henne att tacka för allting. Jag har självklart lämnat ute en massa detaljer, men min uppväxt var allt annat än rolig, vacker och fantastisk. När jag således springer på det där rullbandet, längst upp i en massiv skyskrapa, med en utsikt över hela London, ja, då förstår ni hur tacksam jag är för allting. Jag tar hissen ner, går till min lägenhet och tar en nödvändig dusch. Sedan sätter jag på mig mina kläder och går ut. Jag går längs Liverpool Street, de höga skyskraporna och en massa byggnadsställningar. Affärsmän i dyra kostymer är nästan det enda jag ser på min väg till jobbet. Dubbeldäckarna åker förbi mig varannan sekund och rusningstrafiken är hektisk. Men jag älskar det, jag älskar varenda lilla sekund av det. Jag älskar höghusen som får ens nacke att värka. Jag älskar småaffärerna som är fullpackade från topp till tå. Jag älskar restaurangerna som är gemytliga och mysiga. Jag älskar pubarna som är klassiska och fantastiska. Jag älskar matbutikerna där de packar ner allt i påsen åt dig. Jag älskar turistattraktionerna som är fascinerande. Jag älskar människorna som möter mig på gatan. Jag älskar trafiken som får mig att må bra på något underligt sätt. Jag älskar dubbeldäckarna som är ett rullande konstverk. Jag älskar bilarna, övergångsställena, monumenten, glasdörrarna, atmosfären, ja, allting. Men det finns en baksida, en helt annan värld. Precis som mitt liv är inte allting vackert, roligt och fantastiskt. När jag igår kväll gick gåendes längs Whitechapel Street öppnade sig en helt annan värld upp för mig. Det var första gången jag på allvar fick se baksidan av London. Den sida som turisterna inte ser, den sidan som de flesta avskyr, den sidan som är bortglömd av Gud. Vi pratar om skitiga kvarter fyllda med små stånd som säljer allt från kläder och telefonkort till diverse småprylar. Vi pratar om kebabaffärer, snabbmatsbutiker och vitvaruaffärer som alla är proppfulla med saker så att man knappt kan komma in genom den trasiga entrén. Vi pratar om små, trånga och överfulla gator. Vi pratar om en del av stan som blivit bortglömd av allt och alla. Men vet ni vad, jag älskar det, jag älskar det exakt lika mycket som jag älskar de fashionabla, rika och fina delarna av stan. Det finns en känsla som inte kan beskrivas i ord. Det är den känslan av att komma gåendes längs en gata, se en massiv moskébyggnad till höger, två skolpojkar i bråk till vänster och en massa stånd framför dig. Det är den känslan av att se massor av muslimer, höra ingenting annat än arabiska och plötsligt fundera på om du kommit till ett helt annat land än England. Ett land där KFC helt plötsligt heter PFC och där de brittiska bankerna ersatts av banker med muslimska namn. Det är känslan av att gå in på ett megastort sjukhus - nästan mitt i slummen - och gå längs de kalla, ensamma och tunnelliknande gångarna. Att se doktorerna och sjuksköterskorna helt utslitna efter en lång dag. Att komma ut och se skyskraporna långt, långt borta, som om det vore en bakgrundsbild på datorn. Det är känslan av att kliva in på en klassisk brittisk pub, ta sig en öl och börja snacka fotboll med en engelsman. Det är känslan av att gå och klubba i Shoreditch på en fredagkväll. Det är känslan av att mitt i natten, helt berusad, sätta sig ner på en ensam, mörk och kall gata. Det är känslan av att stiga upp varje morgon och vara lycklig över att man lever. Det är känslan av att kunna åka tunnelbana till King's Cross, Finsbury Park och Marleybone istället för att åka buss mellan Nyfors och Skiftinge. Det är känslan av att för första gången tjäna pengar, boendes i en av världens största metropoler. Det är känslan av att bo i en av Europas största städer. Att läsa brittiska tidningar, nyheter och magasin dag in och dag ut. Att kika på BBC och se vad studenterna hittat på igen. Det Att gå längs Thames och andas in den friska luften. Att sätta sig längst fram på övervåningen i en dubbeldäckare. Att gå in på Starbucks, beställa en Latte och läsa The Guardian. Att promenera genom Hyde Park och filosofera över livet. Att kunna ta tåget till Birmingham, Liverpool eller Wolverhampton och hitta på någonting helt galet. Att kunna gå till Emirates när du än vill. Att kunna se alla Arsenals matcher live. Att kunna känna på den brittiska supporterkulturen på riktigt. Det är känslan av att kunna bo, arbeta och njuta av livet i London. Det är känslan av att förstå allt det underbara livet har att erbjuda. Det är känslan av att du kan bli exakt vad du vill, var du vill och när du vill, oavsett hur ditt liv såg ut igår, hur det ser ut idag eller hur det kommer se ut imorgon. Jag älskar London. Jag älskar min mor. Jag älskar mitt liv.