För några veckor sedan gick jag i Spåret.

Jag försökte leta upp en bra pinne.

En bra pinne fanns ej.

Dugliga pinnar fanns det gott om.

Jag använde dugliga pinnar.

Slog kottar blundades.

Ett försök.

Två.

Kanske tre.

Ibland upp mot 7.

Kotten skulle golfas.

Moderatbandyfieras.

Så kände jag då.

Vad jag känner nu?

Lugn och stillhet.

Det var lugnt och stilla i Spåret förvisso.

Här är det än mer lugnt och stilla.

Inga som stör.

Bara jag.

Jag.

Jag.

Jag.

Och tanken på Dig.

Om jag skulle offra mig för dig?

Varje dag.

I oändligheten.

Jag rullar upp stenklotet på kullen var dag.

För din skull.

För ditt välmående.

För din Frihet.

För din Kärlek.

För dig.

E LA GENTE QUA MUORE E VORRESTI RICORDARE!